Dagens ledarskikt skolades av upploppen vid huvudstadens universitet 1968, och morgondagens kommer att minnas, och kanske tvingas att ta hänsyn till zapatisternas uppror i Chiapas under Subcomandante Marcos.

De kommer också att minnas de senaste månaderna, efter presidentvalet den 2 juli. Det officiella resultatet gav segern till den konservative Félipe Calderón (PAN - Partiet för nationell aktion) över socialisten Andrés Manuel López Obrador (AMLO kallad) med en hårfin marginal: 240.000 rösters skillnad, eller 0,58 procent i ett land med drygt 100 miljoner invånare. Men AMLO vägrar acceptera resultatet och anklagar sin motståndare för valfusk, trots att internationella övervakare bedömt valet som korrekt och att en omräkning i vissa valdistrikt inte kunnat uppvisa något omfattande fusk.

AMLO, före detta borgmästare i Mexiko City (eller D.F. - Federala Distriktet) och hans partikamrater i PRD (Partiet för demokratisk revolution) har dragit igång en formidabel kampanj: gator och torg har blockerats i huvudstaden, tältläger slagits upp, och på lördagen den 2 september ockuperade PRD:s folkvalda parlamentet, vilket förhindrade utgående presidenten, Vicente Fox, från att hålla sitt avskedstal till nationen. "Förrädare" skanderade socialisterna, och på det oändligt stora torget El Zócalo svarade fotfolket med "Röst för röst" för att kräva att varje enskild röst i hela landet ska räknas om. På kvällen måndagen den 4 september, lokal tid, omringade socialisterna valkommissionens kontor, som dock inte lät sig störas, utan gav som väntat segern till Calderón.

Det är så revolutioner går till. Man tar gatan och institutionerna i besittning, i organiserad handling. Det är ett farligt och ofta skadligt vågspel, och ett stort ansvar vilar på AMLOs axlar. Men en revolution inträffar aldrig utan ett föregående uppror mot olidliga levnadsförhållanden. Korruptionen, kriminaliteten och fattigdomen, med ett ord orättvisan, är revolutionens bränsle. Också i Mexiko. Zapatisternas uppror kan ses i det ljuset, liksom händelserna i delstaten Oaxaca på senare tid, där delstatsregeringen i princip upphört att fungera och de folkvalda inte har tillgång till ockuperade parlamentsbyggnader.

Felipe Calderón har slagit an en försonande ton, och inkorporerade en del av AMLOs krav i sitt eget första tal som president, som innehöll mer av sociala åtgärder än de nyliberala utförsäljningar av statliga företag (oljebolaget PEMEX, i första hand) som dominerat hans tidigare diskurs.

Men AMLO låter sig inte förföras och har meddelat att hans anhängare ska häva ockupationen av huvudstaden på självständighetsdagen, den 16 september, för att återuppta den dagen därpå. Han tänker i en symbolisk gest själv ropa "Viva Mexiko" från Zócalotorget, vilket traditionellt tillkommer landets president.

Det mest besvärande elementet i AMLOs oppositionspaket är sannolikt upprättandet av en parallell regering, som med viss sannolikhet kommer att erkännas av Kuba, Venezuela och Bolivia. Det kommer att medföra en radikalisering av den latinamerikanska vänstern som ställer de reformistiska, socialdemokratiska regeringarna i Brasilien, Chile och Uruguay, och i viss mån Argentina, inför svåra såväl ideologiska som ekonomiska beslut.