Den nakna Kajmanen

Image

Berlusconi tar ett bad. Foto: Sardegna Libera

Ett land präglat av mutor, maffia, spektakelpolitik och television. För Tidningen Kulturen berättar läraren och journalisten Clara Ascione historien om hur Italien hamnade i politisk kris med Silvio Berlusconi som president.

- Jag känner smärta och förvirrig, säger hon.

San Giorgio a Cremano är en stor kommun en mil söder om Neapel. Clara Ascione bor där. Hon är lärare och i bland skriver hon under pseudonym för tidningar i Frankrike och USA. Clara Ascione är ung och intelligent, hon kallar sig västerliberal.

Vi sitter i hennes vardagsrum, det är mycket varmt och den ljuva kvällen bjuder in till att äta middag på terrassen. Men det går inte. Det luktar fortfarande så fruktansvärt ute på gatan. "Munnezzan" (soporna) är fortfarande kvar men Berlusconi har lovat den ska vara borta i slutet av juli.

För oss som bor i andra länder är det väldigt svårt att begripa det som verkligen händer i Italien. Italien som är ett av G8-länderna, vilket betyder att landet ekonomiskt är en av världens stormakter. Men skandaler, en ekonomi i kris, en statsminister som ser ut som en pajas, och sist men inte minst Neapel och de andra städerna i Campania som inte kan hantera sina egna avfall... Ja det är inte lätt att förklara det som händer.

- Det är inte lätt för mig heller, säger Clara Ascione. Du ställer många frågor och jag ska försöka svara på samtliga. Italien var fram till i början på nittiotalet ett rikt land. Givetvis var statsskulden hög, men sådana saker är inte ovanliga för många andra nationer. När EU började breda ut sig har Italien aktivt arbetat för att denna utbredning inte bara ska vara kulturell och geografisk utan framförallt ekonomisk.

Detta skandalerna till trots. Sedan 1989 är det mycket det som har hänt, även i Italien. De stora partierna som DC (kristdemokraterna) PSI (socialisterna) och de andra små mittenpartierna försvann. Även PCI (kommunisterna) fick snabbt anpassa sig till den nya världspolitiken och delades in i några stora och mindre stora partier.

- Det var i början på nittiotalet som de stora skandalerna avslöjade ett politiskt system som i mutorna hade sin koaliserande punkt. Ett team av åklagare bland andra Antonio Di Pietro som nu leder ett av oppositionspartierna IdV Italia dei Valori (Värderingarnas Italien), satte bokstavligen ordet Slut på nästan samtliga partierna. Många politiker åkte dit, till och med den dåvarande statsministern Bettino Craxi, socialist, som blev anklagad och fick fly utomlands till Tunisien, där han dog år 2000.

Men, fanns det inte en offentlig finansiering av de politiska partierna?

- Nej, den avskaffades med ett referendum. Det var givetvis inte olagligt att partierna fick "gåvor" från företag, eller privata personer, det som var olagligt var att denna finansiering hade vissa krav. Politikern som fick pengarna måste garantera vissa favörer. Dessutom minns du säkert domarna Falcone och Borsellino som avslöjade sambandet mellan maffia och politik och som fick sätta livet för det (de blev mördade av maffian 1992). DC och PSI försvann och åtminstone kristdemokraterna, försökte reorganisera sig i olika partier och koalitioner.

Det var 1994 som Silvio Berlusconi, ägare av tre tevekanaler samt många tidningar, bokförlag och flera andra företag, bestämde sig för att bli politiker. Han grundade partiet Forza Italia (Heja Italien) som samlade in gamla kristdemokrater, socialister, liberaler et cetera. Berlusconi vann stort i valet och grundade regering med hjälp av några andra "nya" partier. AN Alleanza nazionale (nationalalliansen), alltså gamla fascister som ingick i MSI grundat på askan efter Mussolinis Salò-republik och som sedan konverterades till demokratin, UDC (mittens kristdemokrater), och Lega Nord, ett populistiskt parti som gjorde och gör invandrarfientlighet och separatism till sin politiska strategi. Som opposition ställdes vänster eller mittenvänster Margherita (kristdemokrater och liberaler), PDS Partito Democratico della Sinistra (Vänsterpartiet) alltså gamla kommunister och socialister som nu blev socialdemokrater, Rifondazione Comunista (nykommunister) och i Verdi (de gröna).

Image

Berlusconi förbereder sig

- Det fanns massor med andra små partier också, jag minns inte hur många, flera tiotals i alla fall. En verklig revolution skedde för kommunisterna och för de gamla fascisterna, båda partierna lämnade de gamla ideologierna och började närma sig mitten. Den traditionella mitten var som sagt splittrad, den behövde en ny hjälte. Det var då som tevemoguln Silvio Berlusconi började väva det strategiska nät som skulle göra honom till Italiens populäraste man inom loppet av några månader. Och det gjorde han med hjälp av den enda guden italienarna tror på: televisionen. I praktiken lyckades Berlusconi, som inte bara är en amatör eller en pajas, samla ihop kärnan av det politiska system som hade regerat Italien sedan fascismens fall. Alltså det som italienarna alltid hade velat ha, det som medelklassen ville ha. Det som var viktigt för Berlusconi var att förändra allt för att inte förändra något.

Du talar om Gud-televisionen, vad menar du?

- Sedan mitten av 1970-talet fick italienarna nya gäster i deras hus nästan varje dag. De privata radio- och tevekanalerna multiplicerades. Kvaliteten var låg men detta bara i början.

Efter ett tag började några av dessa kanaler föreslå program, till exempel talk show´s som gjorde spektakel av politiken. Italienarna som alltid har varit misstänksamma mot det politiska "palatset" trodde mer på "gubbarna från teven" än på den gamla och korrupta politiken.

Medelklassen som sällan läser böcker, läser bara sporttidningarna, och har som enda informations källa den elektroniska burken (teven)...

- Denna medelklass hade blivit större och större, samhället började lämna fordismen och arbetarna tjänade bättre och jobbade bekvämare. En stor del av arbetarklassen hade blivit medelklass. Framförallt skapade de nya "immateriella" jobben även nya "immateriella" behov. Efter allt det som hade hänt (1989, skandaler), speglade sig den nya medelklassen av arbetare inte längre i den traditionella vänstern - som dessutom var i kris, utan började tänka på samma sätt som sina gamla "klassfiender". Det fanns inga röda flaggor att vifta med. Det som nu verkligen gällde var att konsumera, det var att kunna nyttja av de nya konsumtionsobjekten som en gång skapade klassavund, men som nu var tillgängliga.

- Ödets man för många, kunde Berlusconi fortsätta sina manipulativa processer: spektakelsamhälle krävde inte längre folk utan kunder. Kunder till vilka den skickliga säljaren sålde produkten (den efemära underhållningen och den illusoriska nya politiken) och får betalt med det kollektiva förtroendet. Makten var nådd.

En fråga, var kommunisterna felfria? Fick inte de också mutor?

- Fram till slutet av 1970-talet men säkert senare också, fick PCI pengar från Sovjetunionen, så de behövde inga interna mutor, säger Clara.

Rättväsen har stor makt i Italien. Annars hade allt det du säger inte kunnat ske. Har inte Berlusconi rätt när han säger att det finns en västerfalang av åklagare som försöker kasta honom i fängelset och på det här sättet göra slut på Forza Italia eller partito della Libertà (Frihetens parti) som nu heter den nya mittenhögerskoalitionen?

- Nej. Enligt min åsikt visar den snart 72-årigen Silvio Berlusconi bara sin egen paranoia när han säger så. Det har säkert funnits överdrivelser på nittiotalet. Många satt i fängelset för att sedan bli frikända. Och under tiden blev deras politiska karriär förstörda. Några begick själmord. Men frågan är kanske en annan. Varför avslöjades alla skandalerna bara då? Svaret är enkelt. Från efterkrigstiden fram till 1989 har Italien varit ett, strategiskt menat, mycket viktigt land på det politiska schackbrädet i Europa. Secret Services från hela världen har haft fria händer i Italien i många år. Detta inte bara genom finansieringen av partier utom också genom terrorismen, och jag menar statsterrorism, statskuppsförsök och så vidare.

Den stora faran var kommunismen. Italien hade ju det största kommunistiska partiet i Europa. USA, Israel och Storbritannien bestämde politiken i Italien, med hjälp av reaktionära krafter. Senare också socialistiska länder började göra sitt, de var misstänksamma på den så kallade eurokommunismen och framförallt på den historiska kompromissen (Compromesso storico, en allians mellan kristdemokrater och kommunister) som PCI:s ordförande Enrico Berlinguer och kristdemokraten Aldo Moro försökte föreslå som ett helt nytt politiskt projekt. De röda Brigaderna mördade bland andra Moro och allt återgick i de vanliga banorna. Men efter 1989 och efter kommunismens fall hade dessa "externa" krafter inget behov att satsa på Italien. Det finns källor inom CIA som erkände att mycket material som Di Pietro och sina kollegor fick, var en gåva från de gamla Secret Services. Ja, detta är förhistoria. Men det var viktigt att påminna om annars man kan ha svårt att förstå utvecklingen, säger Clara.

Vad händer nu?

- Vi har ett land som är uppdelat mellan de som älskar Berlusconi och dem som hatar honom. Jag tror att även sophanteringen i Neapel är ett problem som denna konflikt skapade.

Du menar att Monnezzan i Neapel är Berlusconis fel?

- Nej, jag menar inte det. Det finns mycket annat som bidrog och bidrar. Camorran (den neapolitanska maffian), korruptionen, inkompetensen men också en viss attityd hos folket i denna region, Campania, som verkar ha givit upp. Så trakasserat som de har varit av sekler av dålig politik, korrupta politiker, maffia, frånvaro av staten, expropriering av företag och företagsamhet som koncentrerades mest i Norra Italien. Visste du att Neapel och hela Syditalien var ett rikt område, ett av de rikaste i Europa på 1700-talet och även senare? Visste du att efter 1861 när Italien blev en nation, tyckte kungahuset Savoia från Piemonte i norra Italien, som hade finansierat enhetsrörelsen i Italien, att industrialiseringen skulle tillhöra den norra delen av det nya riket, medan det södra skulle satsa på jordbruket? Spanien och Frankrike, som hade ockuperat södra Italien, hade dock investerat pengar och även börjat med en blygsam industrialisering. Allting försvann och de flesta fick söka arbete i norr eller utomlands. Det var då som maffian och Camorran började eskalera.

Ok. Men idag?

- I dag verkar det som ingenting hade hänt. Korruptionen fortsätter och staten är borta.

Berlusconi och sina allierade fick över 60 procent av rösterna i april 2008. I sitt första tal i parlamentet lovade Berlusconi lösa samtliga problem: ekonomiska, sociala, institutionella. Han föreslog ett samarbete med oppositionen. Men fram till idag har han bara lyckats rädda sitt eget skinn. Han säger att italienarna valde honom så han har rätt att regera.

Men har han inte rätt med det. Har mittenhögerns koalition inte rätt att regera. Den fick ju över 60% av rösterna?

- Jo, men man kan inte börja med att instifta en lag som gör honom själv, presidenten och talesmännen i de två kamerorna icke straffbara även om de har begått brott! Berlusconi kan inte säga: "Jag ska inte tillåta den ideologiserade domstolen att åtala mig. Folket (kunderna eller publiken som han ofta säger) valde mig, jag måste utföra min politik." Det kan han inte göra. Han är inte bara statsministern för dem som röstade på honom, han är statsminister för samtliga italienare. Det är en paradox att försäkra oppositionen om att den kan lämna in förslag för att i slutet visa att det den som bestämmer ändå bara är Berlusconi. Och dessutom, om det är sant att även i andra länder (som till exempel presidenten i Frankrike) finns passersedel för vissa statsmän, det är också sant att om brottet begås kan parlamentet tillåta en juridisk dom. Se bara i USA med Nixon och Watergate 1972 och med Clinton och sin affär med Monica Lewinsky år 1999.

Apropå Monica Lewinsky, det finns en liknade affär mellan Berlusconi och jämställighetsministern Mara Carfagna...

Image

Mara Carfagna innan hon blev politiker.

- Ja. Italien är det mest avlyssnade landet i hela världen. Vi har maffian och vi har haft terrorismen, så man kan förstå att polisen kollar upp det som pågår bakom kulisserna. Men jag tycker att man har gått över gränserna. Det är inte fel på journalisterna som publicerar vissa telefonsamtal, men det borde finnas en gräns, den privata sfären måste förbli privat, speciellt när det inte handlar om brott. Att Berlusconi har älskarinnor är hans sak inte min. Det skadar inte honom, det ger honom mer popularitet i machoitalien. Att han ger en ministerplats till någon därför att den har varit snäll mot honom kan vara skandalöst eller helt enkelt äckligt, men alla har ändå rätt till sitt privata liv, även Berlusconi. Det är mycket annat som man borde tas upp.

Ja, vad är det som borde tas upp?

- Oj, det är så mycket. Till exempel lagen som vill tvinga romerna och deras barn att lämna fingeravtryck. Detta är inte en Berlusconis lag utan inrikesministern Maronis (Lega nord) förslag. Ett rasistiskt förslag som det europeiska parlamentet nyligen har dömt ut som rasiskt och invandrarfientligt. Nu har vi soldater som, vid sidan om polisen, kollar på folket. Invandrare och romer som blir förda över brottregistret INNAN de har begått brott. Ett ekonomiskt bidrag till de mest fattiga som påminner oss om tessera di povertà (fattigdomens kort) som användes under fascismen och efterkrigsåren. En statsminister som inte kan bli ifrågasatt. En justitieminister, Angiolino Alfano, som aldrig hade suttit i parlamentet innan och nu har blivit en sort skuggminister, som behöver hjälp av Berlusconis advokat Niccolò Ghedini för att föra fram lag och förslag. Italien är inte längre en republik utan en monarki, där monarken (Berlusconi) anpassar lagen till sin egen vinning. Om detta inte är en "vit" statskupp säg mig vad detta är.

Vad gör oppositionen?

- Det är en svår fråga. De stora ideologierna är döda. Socialism och liberalism talar ett annorlunda och avvikande språk och även de gamla fascisterna (som alltid varit talrika i Italien) har blivit borgerligare och kallar sig själva vid annat namn. Katolikerna och kyrkan driver återigen politik för att fresta desperata och mållösa själar, och försöker använda teven och pressen på samma sätt som politikerna. Den gamla liberala tron på en fri kyrka i en fri stat har långsamt ersatts av en kurialpolitik som inspireras till ultrakonservativa värderingar som andra Vatikankonciliet på sextiotalet tycktes ha avskaffat för gott. Påven Benediktus visar sig på teven lika ofta som Berlusconi och televisionen gör det som inte ens Mussolini lyckades med: förena folket genom mentallavemang.

- Efter den 14 april 2008 (när Italien gick till val) är partierna som sitter i parlamentet inte många.

Tack vare fyraprocentspärren i den ena kameran och sex procent i den andra har många partier försvunnit. Den radikala vänstern har inga representanter i parlamentet och gick från tolv till tre procent. Samma sak för de Gröna och nyfascisterna från la Destra. PDL (frihetens parti) koalitionspartiet (Forza Italia och Alleanza Nazionale) och Lega Nord är regeringspartier. Sedan finns oppositionen: det största partiet är PD Partito Democratico som på något sätt förverkligande det som Berlinguer och Moro drömde om, alltså, före detta kommunister, socialliberaler och vänsterkristdemokrater i samma parti. Sedan finns det IdV (Italia dei valori) av före detta åklagare Antonio Di Pietro och UDC ett kristdemokratiskt mittenparti. Dessa partier är splittrade på många punkter. Medan PD ser sig som ett verkligt alternativ till regeringen, har IdV satsat allting på Antiberlusconismen. Di Pietro organiserar stora demonstrationer där han samlar ihop alla (från höger till vänster) som inte gillar il Caimano (Kajmanen, alltså Berlusconi, det syftar på en film av Nanni Moretti med samma namn).
Men nu finns nedrekameran talesman Gianfranco Fini som, trotts att han är fortfarande i referigeringens koalition, har åsiker som liknar mycket oppositionens, Det varkar som att Berlusconis makt är i slutskäde.

- Di Pietro kallar Berlusconi för magnaccia (hallick) och driver en mycket populistisk politik. En politik som mest gagnar hans eget parti, eftersom den gamla vänstern är borta. Andra kända populister är Beppe Grillo, komikern som gjorde karriär som bloggare, komikern Sabina Guzzanti samt journalisten och "opinionisten" (ställningstagande) Marco Travaglio. Men förutom Berlusconi har de ingenting annat konkret att föreslå. Och Beppe Grillo har primadonnafasoner som påminner om il duce.

Deflation, de ekonomiska och kulturvetenskapliga investeringarna saknas, folk som inte klarar den tredje veckan med sin lön, Alitalia (det italienska flygbolaget) är på väg till bankrutt, turisterna som flyr Italien på grund av de höga priserna och "monnezzan", maffian som börjar organisera sig på nytt efter en period av motgångar (Riina, Provenzano)... Det är en dyster tid för Italien och italienarna.

- Det är dystert för mig också, tro mig. Jag blir tvungen att porträttera mitt land på det här sättet. Många italienare är rädda, de säger sig vara rädda för ekonomin eller för brottsligheten, invandrarna och så vidare. Jag är ofta utomlands och har aldrig varit patriot. Men känner smärta och förvirrig, säger Clara Ascione. Jag också är rädd men jag vet inte längre för vad.

Så har det blivi med oss italienare.

Gilda MelodiaImage