Att sälja ett krig

USA:s administration har medvetet och systematiskt styrt nyhetsrapporteringen från krigsscener runt om i världen, meddelar New York Times. Och några av de inblandade har täljt guld genom att vilseleda världsopinionen. Men uppgifterna har knappt uppmärksammats, vare sig i USA eller annorstädes.Den 20 april i år publicerade New York Times en artikel om hur kommentatorer, eller ”analytiker”, i amerikanska media arbetat tillsammans med landets försvarsmakt i syfte att ge den amerikanska befolkningen en bild av kriget i Irak som passade den sittande administrationen. Flera kommentatorer på de stora tevebolagen, Fox, NBC, CNN och ABC, har enligt dagstidningen blivit bjudna på ”informationsresor” till såväl fånglägret i Guantánamo som till Irak av Pentagon, och haft tillgång till kvalificerade militära uppgifter, under förutsättning att de rapporterade till den sittande administrationens fördel.

New York Times (NYT) tvingades stämma försvarsdepartementet för att få ut materialet, enligt den amerikanska offentlighetsprincipen, och av de omkring 8 000 sidor av e-mails, bandupptagningar med mera, som man gått igenom framgår tydligt att tevekanalerna ifråga frångått journalistiska principer, ägnat sig åt propaganda snarare än expertkommentering och i slutändan bidragit till att vilseleda den amerikanska allmänheten. En ytterliggare undersökning visar också att flera av de inblandade haft möjlighet att personligen sko sig på verksamheten, då de haft ekonomiska intressen i företag som fått privata kontrakt i krigszonerna.

Enligt de dokument NYT fått tillgång till gick det bland annat till som följer:

”Bra jobbat”, skrev den pensionerade flygvapengeneralen Thomas G. McInerney till Pentagon i slutet av juni 2006, efter att ha fått information om vad han borde tala om i nästa sändning på Fox News. ”Vi kommer att använda det.”

 ”Det” härför sig till de synpunkter Pentagon och Vita huset ville skulle uppmärksammas i media.

Kommentatorerna användes som en slags militärpoliser i mediakriget; när nyhetsinslag rapporterade om svårigheter eller kritik förelåg – som i fallet med koncentrationslägret i Guantánamo på Kuba – svarade Pentagon med att instruera sin stab av experter inom media för att motverka kritik och nyheter som på något sätt skulle kunna ifrågasätta verksamheten. Mediakommentatorerna användes som en ”task force” för att upprätthålla krigsviljan.

När till exempel nyhetsartiklar av journalister på plats i Irak uppmärksammade att amerikanska soldater dog på grund av bristfällig utrustning skrev en högt uppsatt person inom Pentagon till sina kollegor att ”Jag tror att våra analytiker – försedda med rätt vapen – skulle kunna slå tillbaka på det området”.

Det är ingen tillfällighet att just NYT grävjobbat i det här fallet; tidningen var det enda större media som motsatte sig kriget i Irak redan i inledningsskedet. Man kunde göra det av den enkla anledningen att man inte var beroende av annonsintäkter, från större amerikanska företag som på det ena eller andra sättet har intressen i hur världen ser ut efter den 11 september 2000. NYT ägs av en miljonärsfamilj, och har, enligt journalisten Jonathan Schell på The Nation, ett vinstkrav på sig på omkring 7 procent, medan andra medier ligger på omkring 30 procent och sålunda inte kan stöta sig med viktiga annonsörer, som General Electric, AT&T med flera, som har intressen i den amerikanska krigsindustrin.

Fallet med den pensionerade arméöversten John C. Garrett är belysande. Han lånade sina kunskaper både till Fox och till lobbygruppen Patton Boggs, som hjälper företag att landa kontrakt med Pentagon, bland annat i Irak. Varje vecka hade han möten med dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld och chefen för vapenslagen (motsvarande överbefälhavaren i Sverige), och använde sina kunskaper både för att ”upplysa” sina företagskontakter och tevetittarna.

Ju sämre kriget gick i Irak desto mer använde sig tevekanalerna av sina ”experter” och begränsade utrymmet för journalisterna på plats, som gav en mörkare bild av händelserna.

Omvänt studerade Pentagon noggrant hur kommentatorerna använde sig av den privilegierade informationen, vare sig det rörde sig om små lokaltidningar eller rikstäckande tevemedier. Den som inte följde den officiella linjen stängdes av från nätverket. Samtidigt presenterades de inblandade som ”oberoende” av sina respektive arbetsgivare inom media.

Givet att större amerikanska medier konsumeras även av tittare och läsare i andra världen har Washington genom arrangemanget haft tillgång till ett effektivt verktyg för att framföra sina åsikter till en publik världen över; kommentatorernas vinklade rapportering har direkt kunna påverka världsopinionen, och indirekt genom att påverka media i andra länder, Sverige inkluderat, som ekat de amerikanska uppgifterna.

Det intressanta i historien är egentligen inte att verksamheten försiggått och upptäckts. Vi har blivit sorgligt vana vid den amerikanska administrationens cynism och dubbelspråk, liksom vi är bekanta med det juridiska systemets förmåga att kritisera och korrigera myndighetsmissbruk. När allt kommer omkring finns det få länder där en tidning kan stämma det egna försvarsdepartementet och få ut sekretessbelagt material.

Det intressanta är att nyheten inte har haft några konsekvenser, och högst begränsat eko. Manipulationen är minst lika allvarlig som Watergateskandalen, men vare sig i USA eller i Europa har den skapat rubriker; i Sverige inte ens notiser. Ingen av våra större dagstidningar har överhuvudtaget tagit upp temat. Det finns anledning att fundera över varför.

Anders Forsberg