Mellanöstern, ur indiskt perspektiv

Mellanöstern är en politisk härd, men paradoxalt nog också en region som ruvar på lösningen till globaliseringens problem, skriver Jasjit Singh, chef för Center for Strategic Studies i New Delhi.

Nästan ett årtionde har gått av det 21:a århundradet, och det är nödvändigt att vi ställer oss en grundläggande fråga: kommer detta århundrade att bli som det förra, det mest våldsamma i mänsklighetens historia, eller kommer människan att förändras? Paradoxalt nog skulle Mellanöstern kunna erbjuda en öppning – även om regionen i sig själv saknar förmåga att genomföra förändringarna, oavsett de föreliggande ambitionerna, och även om ”stormakterna” (nya och gamla) kommer att fortsätta skapa framtiden. I kontexten bör vi fundera över tre megatrender.

För det första kommer en förändring i den globala maktbalansen (den andra på hundra år) att forma det övergripande landskapet som vi alla kommer att leva i. Även om det är uppenbart att den modell som passar världen bäst är icke-polariserad, mångcentrerad och icke-hegemonisk, så är den bittra verkligheten en trend mot polarisering, där det tycks finnas ett högst begränsat intresse att överkomma nationella intressen till förmån för mänskliga dito. Slutet på det kalla kriget – som bibehöll freden i den europeiska-atlantiska regionen till priset av en fruktansvärd militarisering och som bedrevs i elakartade krig i resten av världen – har öppnat för gränslösa möjligheter att arbeta för ett nytt sekel, skilt från det tidigare. Men FN, till exempel, har hela tiden haltat, eftersom det var bundet vid det kalla krigets polarisering, misslyckades sorgligt med att tillföra en begreppslig riktning mot en bättre värld, och marginaliserade sig självt i processen. Världsorganisationen kan tänkas göra sig själv än mer ineffektivt innan den omorganiseras tillräckligt för att bli representativ.

Det är möjligt att det fortfarande går att hålla tillbaka denna polarisering, även om den inte helt går att förhindra – särskilt som den går utöver nationella intressen och tar sig sociala, religiösa, kulturella och ideologiska dimensioner, alltmedan en terrorism som utnyttjar de modernaste av verktyg sprider sig. Tragiskt nog har Mellanöstern blivit en betydande tummelplats för denna polarisering, som sträcker sig ända till Indiens gränser, och hotar att gå över dem. I Indien har vi arbetat hårt för att framhäva koncept som tolerans, mångkulturalism och det ”inkluderande samhället”. Men för att dessa idéer ska lyckas breda ut sig krävs en global icke-polariserad miljö.

För det andra är frågan om globaliseringen inte längre ett debattämne: den är en verklighet, och den har sina positiva och negativa aspekter. Utmaningen är att bemästra dess verkan och riktningen den tar. En av globaliseringens mindre uppmärksammade effekter har varit att utlösa stegrade förväntningar i Asien och på andra håll, särskilt genom informationsteknologins utveckling. Dessa har gjort människor betydligt mer medvetna, och i processen har de blivit varse skillnaden mellan förväntningarna och realiteterna. I flertalet asia­tiska länder har denna verklighet lett till en känsla av relativ brist. Och i förlängningen har de asiatiska samhällena blivit mer utsatta för ideologisk och politisk exploatering, vilket i sin tur lett till ökat våld och högre kriminalitet. Denna sida av globaliseringen, som gör sig påmind genom sofistikerade vapen och teknologi, är en del av skrotet från det kalla kriget, och den gör processen utomordentligt dödlig. Ett sekel som legitimerade bruket med civila måltavlor har tragiskt nog bidragit till att nästan förvandla transnationell terrorism till ett utrikespolitiskt instrument.

Utmaningen är begreppslig och ideologisk, och den måste mötas på det området. Ren styrka kommer inte att bidra till stabilitet eller eliminera terrorismen. Det är här misstaget i USA:s ”krig mot terrorismen” blir uppenbart; det går att föra ett krig mot något konkret, inte mot ett fenomen, som terrorism.

För det tredje har globaliseringen skapat ömsesidigt beroende. En effekt är att vi redan nu är på väg tillbaka till medeltida, eller äldre, mönster av demografi och handel i Asien och i Mellanöstern. Mellanöstern, med sina enorma och vitala resurser, särskilt vad gäller olja och gas, är avgörande för snabbt växande ekonomier som Indien och Kina, alltmedan utländska medborgare i Mellanöstern (det finns fler än 4,2 miljoner indier i staterna kring Persiska viken) är nödvändiga för de regionala ekonomierna. Det finns klara exempel på fördjupat ömsesidigt nationellt beroende – och sålunda också på fördjupade utsattheter och negativa utvecklingslinjer.

Ovanstående innebär att Mellanösterns säkerhet kommer att vara utomordentligt viktig under kommande decennier (särskilt för Indien). Stabiliteten i området, som redan tidigare var bristande och ojämnt distribuerad, har förvärrats ytterliggare av USA:s krig i Irak. Inget stabilt ramverk för regional säkerhet är möjligt så länge inte alla regionens länder deltar i det. Iran måste naturligtvis reformera och moderera sin politik och anpassa sig efter internationell lagstiftning och dito åtaganden. Men det gäller alla länder. Och den praktiska utmaningen att omstrukturera Mellanösterns politiska relationer såväl i regionen som med världen i övrigt återstår att mötas.

En allvarlig fråga som kräver ett objektivt svar, är huruvida USA:s politik att begränsa konflikterna till regionen har bidragit till resultat som leder till fred, utveckling och säkerhet i Mellanöstern, eller om den ytterliggare förvärrat problemen.

Jasjit Singh