Det bokstavslösa språket

Image

Förskolebarn i Pillaro, Ecuador. Foto: Elin Bengtsson

Murar och fasader täcks av slagord. Från vägbroarna hejar meterhöga bokstäver på dem som valts ut för att skriva landets nya grundlag. Dale patria, kom igen fosterlandet! Ecuador är ett land i förändring. Men för den del av befolkningen som inte är läs- och skrivkunnig är den politiska processen bara klotter mot en cementfärgad bakgrund.Ett stenhus på den ecuadorianska landsbygden. Ett fönsterlöst rum med jordigt plankgolv, en glödlampa i en ståltråd från taket. För lampskenets skull blir det mitt och Mercedes Maizas rum på kvällarna. Det är jag med mina pennor och anteckningsblock. Och hon, som är 50 år och aldrig har gått i skolan. Vi går igenom alfabetet, skriver stora tryckbokstäver tvärs över sidorna, ljudar oss från a till z. Försöker slå in några dörrar.

Från världen utanför till världen inuti. Mercedes Maiza är en av många ecuadorianer som alltid har talat det bokstavslösa språket.

Man räknar med att ungefär nio procent av den vuxna ecuadorianska befolkningen är analfabeter. Analfabeterna är koncentrerade till vissa grupper; det handlar om kön, klass, etnicitet och urbanitet. Majoriteten analfabeter hittas bland ursprungskvinnor på landsbygden. Den officiella siffran är nio procent, men i verkligheten är det betydligt fler som inte kan läsa och skriva. Det är de som gått ett eller ett par år i skola, som en gång lärt sig men sen glömt bort det igen. De betecknas som funktionella analfabeter och räknas inte in i samma kategori, även om deras situation är densamma.
   
Jag bor två månader hos Mercedes Maiza, på landsbygden i Tungurahuaprovinsen, medan jag gör praktik på FENOCIN, den nationella organisationen för lantbrukare, ursprungsfolk och svarta. Jag sover i det lilla rummet med glödlampan, äter potatis- och bönsoppa i hennes kök, pratar om hennes odlingar. Försöker leda in samtalet på politik. Ecuador kokar just nu. Av förväntningar på presidenten Rafael Correa, den konstituerande församlingen och den nya grundlagen. Hopp om minskade klassklyftor, billigare sjukvård och utbildning och större kontroll över landets egna naturresurser. Det lyser från murar, husfasader och vägbroar: Kom igen Correa! Folkens kamp! Frihandelsavtalet mellan Ecuador och USA = tid för böndernas tårar!

Det är svårt att prata om det. Politik är sånt som står i tidningen. För den som inte kan läsa rinner slagorden ner längs den målade cementen. Mercedes vet inte vad som händer i hennes land. Men hon märker direkt när man höjer priset på basvaror, när riset plötsligt kostar en och en halv gång så mycket som förut. Är det Correa som bestämmer? Vad står det egentligen i tidningen?

Mercedes vet att det är ett hinder att vara analfabet. Hon är medlem i COMUP, en av FENOCIN:s basorganisationer, och i FOCAP, en sammanslutning för bönder som odlar organiskt. Ibland ordnar organisationerna kurser och fortbildningar. För två år sen deltog Mercedes i ett projekt där hon och en grupp andra ecuadorianer åkte till Colombia för att studera colombianskt jordbruk. Men sådana arrangemang kräver nästan alltid att deltagarna är läskunniga.

– Jag skulle vilja åka till alla länder och besöka alla organisationer, förklarar Mercedes. Men det går inte, för jag kan inte läsa och skriva.
   
I ecuador är den sexåriga grundskolan obligatorisk, medan gymnasie- och universitetsstudier är frivilliga. Staten erbjuder gratis undervisning på de lägre nivåerna, men på många håll måste familjerna själva stå för läroböcker, skoluniform, lunch och transport till och från skolan. För en flerbarnsfamilj på landsbygden kan kostnaderna bli oöver­stigliga. Dessutom innebär barnens studier en arbetskraftsförlust. Därför är tanken att alla ecuadorianer åtminstone ska ha en sexårig utbildning än så länge bara en vision.

På 1970-talet gjordes en stor satsning på utbildning. Men efter åttiotalets ekonomiska svårigheter och strukturanpassningsprogram minskade resurserna till skolan. Nu pratar Rafael Correa om att en gång för alla utrota analfabetismen, och låta ungdomar som avslutat sina gymnasiestudier undervisa i läsning på landsbygden.
   
Mercedes Maiza är alltid på språng. Det är den egna åkern med majs, bönor och potatis, möten med organisationen och den organiska marknaden där hon säljer sina produkter. Jag kommer hem lagom till kvällsmat. Då är Mercedes trött och har svårt att koncentrera sig. Hon gick upp halv fem i morse, som alla morgnar. Det är svårt att få kontinuitet i läsningen. Jag försöker hitta ord som hon kan relatera till. Majs. Mamma. Kulle. Men det är svårt att förstå sambandet mellan tecken och ord. Hur m-a-i-z är detsamma som maiz, den livgivande grödan på fälten runt stenhuset. För Mercedes snudd på omöjligt. När jag reser tillbaka till Sverige har jag fortfarande inte lyckats hjälpa henne att knäcka koden. Hon talar böndernas språk, den quechuainfluerade spanskan, det bokstavslösa språket. Och jag är ingen riktig lärare.

Jag är bara en tjugoåring med hybris och vanvettiga drömmar om den vackra revolutionen – den som borde börja någonstans där. Med att alla får tillgång till det politiska rummet och förstår valspråken på husfasaderna. Och kan tränga in i samhället. Bryta det utanförskap som analfabetismen innebär. Dale patria, kom igen fosterlandet! Visst, men då måste medborgarna vara delaktiga i förändringen.

Elin Bengtsson