Vem kontrollerar begreppen?

Image

Vad är kommunikationen till för? Man försöker få oss att tro att den skulle kunna användas till att ena och pacificera världen. Att det skulle räcka med att kommunikationen blev global, världsomspännande – huvudsakligen tack vare sammankopplingen av datorer och telefoner, och internets fartfyllda utveckling – för att de sociala, politiska och militära konflikterna skulle tyna bort och försvinna. Det är naturligtvis en myt, som sprids av dem som kontrollerar begreppen. Därav den enorma betydelsen av dagens ordstrid.

Medan ordens marknad tenderat att begränsa sig till marknadens ord har vi blivit allt fattigare på koncept för att beskriva världens tillstånd och framtid. Den mekaniska uppfattningen om information som mängd fakta, data, som kommer från telekommunikationens ingenjörskonst, har i sammanhanget spelat rollen av trojansk häst. Denna definition av den nya ”immateriella” råvaran har, genom att avskärma sig från kulturen som tillverkare av mening och minne, reflekterats på de två andra begreppen i trilogin: kulturen och kommunikationen. På så vis har Världshandelsorganisationen (WTO) kunnat hävda sin rätt att behandla ”kulturen”, och klassificera den som en ”tjänst”, och den Internationella telekommunikationsunionen (ITU) sin att behandla ”samhället” genom lagrad information, vid de två ”Världsmötena om informationssamhället”, i Genève 2003 och i Tunis 2005.

Ordens bördiga jord har varit grunden för nebulosan av minneslösa neologismer med ”verkliga konsekvenser” genom handlingsmodeller som samma neologismer bestämmer och förordar som de enda möjliga. Den mångfacetterade sekulära rörelsen för att ena världen har avhänts sin historia och sin konfliktskapande geopolitik, samt blivit reducerad till ett fenomen som inte funnits i mer än ett par decennier.

Det ”globala informationssamhället” har en historia i tre etapper. I mitten av detta nyspråk tronar begreppen ”informationssamhälle” och ”global”, som upprättats som dominerande paradigm för social förändring och som borgar för en mer transparent värld. Ordparet uppträder under 1600- och 1700-talen tillsammans med tanken om det mätbara, det som går att uttrycka i siffror, som prototyp för varje sann diskurs. Begreppens senare historia börjar i slutet av andra världskriget och sträcker sig över de följande tjugo åren. Slutligen används deras korta historia, den tid och plats som historikerna kallar ”nutidshistoria”, för att belysa den aktuella utvecklingen.

Ingen har beskrivit den långa historien bättre än den argentinske författaren Jorge Luis Borges, när han skriver om myten som ett artificiellt språk, som delas av alla, som grunden för ett universellt samhälle, en perfekt kommunikation. Den finns i den Kongress som Alejandro Glencoe föreställer sig i Sandens bok. Och den finns i John Wilkins godtyckligt konstruerade analytiska språk, i Andra undersökningar. Norbert Wiener, uppfinnaren av cybernetiken, utnämnde 1948 Leibniz till skyddshelgon för sin nya vetenskap. Valet berodde inte bara på att Leibniz hade uppfunnit det binära talsystemet och differentialkalkylen, utan också för hans projekt att automatisera tänkandet. Också han hade försökt skapa ett lingua characteristica, ett ”artificiellt” språk som rensats från bristerna i de naturliga språken, källa till missämja och tvister, ett språk som skulle bidra till skapandet av ett universellt samhälle.

I ett halvlångt perspektiv måste historien beskrivas i ljuset av det kalla kriget. Från och med 1950-talet dras de teoretiska riktlinjerna upp för det ”postindustriella samhället” som från och med 1970-talet förvandlas till ”informationssamhället”. I den utvecklingen upprättas en diskurs av strid om samhället som tenderar att ge företräde till vetenskapen och den artificiella intelligensen, och som vilar på proklamationen av ett ”slut”: på ideologierna, på politiken, på klasskampen, på det intellektuella motståndet och engagemanget. I stället gynnas och legitimeras den positiva intellektuella figuren, som tenderar att ta beslut. Under 1960-talet blir den huvudsakliga tesen att sammanslagningen av telefonen, televisionen och datorn är på väg att förvandla planeten till ett ”globalt samhälle”. Men det enda land som nått så långt är USA. Landets kulturella industrier och dess nätverk av information och kommunikation blir bärare av värderingarna för en ny universalism. Det globala samhället blir så en extrapolation av arketypen som fötts i USA. Tiden för imperiala maktförhållanden hade kommit tillbaka. ”Kanonbåtsdiplomatin” lämnade plats för ”nätverksdiplomati” och den naturliga attraktionskraften i ett sätt att leva som visat sig fungera tog över från tidigare tvångsstrategier.

Under 1970-talet kom diskursen om informationssamhället att handla om dess prestationsförmåga; den kom att legitimera utformandet av politiken. Vid den första oljekrisen (1973) användes de nya informationsteknologierna i de stora industrialiserade ländernas strategier för att komma ur den. Under 1980-talet bidrog avregleringar och privatiseringar till att destabilisera tanken på politiken. 1984–1985 var en vändpunkt. Chockvågen från avregleringarna av telekommunikationen i USA bredde ut sig över resten av världen, och fördes vidare av Margaret Thatchers nyliberala regering.

Slutet på det kalla kriget 1989 och internets plötsliga utveckling från och med 1994 ledde informationen och dess nätverk in till hjärtat av doktrinerna om konstruktionen av en världsomspännande hegemoni. Att kontrollera informationen blev, i geostrategiskt språkbruk, den styrande principen för tre ”revolutioner”: i militära, diplomatiska och kommersiella angelägenheter. Kontrollen av nätverken, ”the global information dominance” gav upphov till nya sätt att föra krig (ett ”rent krig”) och nya strategier (”soft power”) för att valla in samtliga länder i den globala marknaden. 1995 stadfäste de sju största industrialiserade ekonomierna (G7) vid ett möte i Bryssel begreppet ”det globala informationssamhället”.

”Informationsmotorvägarna” framhölls som en kraft som gav riktning åt en ”ny informationsvärldsordning”, titeln på ett messianskt tal av USA:s dåvarande vicepresident, Albert Gore, mot en förening av ”den stora mänskliga familjen”. Det dröjde till 2001 innan Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) myntade begreppet ”numerisk brytpunkt” och föreslog ett statistiskt mått på den med det uttryckliga syftet att ge informations-  och kommunikationsteknologierna en ”mer samhällelig vision”. Innan denna administrativa definition hade begreppet använts vid G8-mötet i Okinawa 2000, som utmynnade i en Charter för det globala informationssamhället.

Från en historisk synvinkel har alltså begreppet och projektet med ett informationssamhälle tillvällt sig en självklar karaktär utan att medborgarna kunnat utöva sin rätt till en verklig debatt.

Tillståndet började förändras efter millennieskiftet. Tre händelser är särskilt upplysande. I första hand konstaterat av en akut situation för ett ”cognitariat”, ett ord som skapats av hantverkare i den anglosaxiska cyberkulturen som benämning på ett nytt proletariat inom ”kunskapskapitalismen”, en källa till en ny utsatthet. Det ”globala kriget mot terrorismen” har för sin del bestått tron på den teknologiska förträffligheten med ett allvarligt bakslag, inte minst på slagfältet. Bilden av en globalisering styrd av det immateriella som enda resurs har vacklat vid återupptäckten av varaktiga geopolitiska frågor kopplade till energiförsörjningen. Slutet på staten, och på nationalstaten, med sina kungliga maktinsignier, har förlorat sin trovärdighet som ledmotiv.

Säkerhetsmaran som rider våra samhällen har blottat informations- och kommunikationsteknologiernas dolda ansikte när de används till samhällsförvaltning: övervakningen. Postulaten i doktrinerna om skapandet av en global hegemoni, själva grundvalen för den nya universalismen, har brutits sönder. Våldet har visat sig vara en grundläggande kraft i genomförandet av projektet med en global ekonomisk integration; eller ”formgivningen av världen” (shaping the world) i strategernas språkbruk. ”Soft power”, denna avledning av ”nätverksdiplomatin” har försvunnit och de ”hårda” versionerna av makt och tvång har kommit tillbaka.

Med klappjakten på terrorister som förevändning har USA upprättat sig som polis för de globala flödena (finansiella, maritima, luftburna och informationsbaserade). Vid Världsmötet om informationssamhället 2005 motsatte man sig sålunda kategoriskt en reform av ”internetregeringen”. Det världsomspännande nätverket styrs av Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (Icann). Organisationen har en speciell status (icke vinstdrivande bolag under kalifornisk lag) och kontrollerar tillgången till samtliga virtuella domäner, vare sig de är generiska (.com, .org, .gov, .edu, och så vidare) eller nationella. I slutändan beror den av USA:s handelsdepartement. En omfattande allians av regeringar i Syd och EU, som var och en drivs av olika intressen, har inte lyckats bryta axiomet att USA ska kontrollera nätet, ett axiom som vilar på doktrinen om ”global information dominance”.

I sammanfattning har den nya mixen av sociala och professionella aktörer börjat ställa sig frågan om rikedomen i de nya immateriella fyndigheterna ska vara förbehållna hegemoniska doktriner och strategier. De grundläggande skillnaderna mellan det plurala projektet av ett ”kunskapssamhälle”, för och av alla, såväl inom cirkulation som produktion, och det entydiga och abstrakta projektet med ett ”globalt informationssamhälle”, som glömmer bort maktförhållandena mellan olika kulturer och ekonomier, har lagts i dagen. Detta bekräftas av debatterna som arrangerats om dessa nya offentliga frågor av ITU (om informationssamhället) och av Unesco (om skyddet för och promotionen av den kulturella mångfalden).

Projektet som kritiserar marknadslogikens drift mot nedärvt ägande kretsar kring två principer. Å ena sidan den stapplande filosofin om gemensamt offentligt ägande. Dessa ägodelar är inte bara kulturen, informationen, kunskapen och utbildningen, utan också hälsan, miljön, vattnet, radions frekvenser, och så vidare. Områden som borde utgöra ”undantag” från frihandelns lagar. ”Saker” som människor och folk har rätt till, tillverkade och fördelade under jämlika och fria förhållanden, som är själva definitionen av ”public service”, oavsett vilken status företagen som tillhandahåller dessa ting har. Regelverket är de mänskliga och ekologiska rättigheterna, garanten är de legitima internationella institutionerna, demokratin ställer de ständiga kraven, och den sociala rörelsen är källan. Å andra sidan ”rätten att kommunicera”.

Det är en historisk ironi att det handlar om en stark återkomst för en idé som uppträdde för första gången 1969. Den formulerades av Jean d’Arcy, vid tidpunkten chef för avdelningen för radio och teve inom FN-organet för information, i samband med att debatten om friheten inom informationsområdet tog form inom Unesco. I en artikel som publicerades i EU:s tidskrift för radiosändning skrev d’Arcy: ”Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som för tjugo år sedan för första gången i sin 19:e paragraf skrev in människans rätt till information kommer kanske en dag att erkänna en utvidgad rättighet: den mänskliga rätten att kommunicera… Folken är idag kunniga, och om de är svårare att regera beror det kanske på att instrumenten för kommunikation, information och deltagande som de bestås med inte överensstämmer med dagens värld och dess tekniska utveckling.”

Under årtiondet som följde utvecklades inom Unesco idén om att det vertikala, enkelriktade flödet av information var uttjänt, och man avfärdade en kommunikation från eliten till massorna, från centrum till periferin, från de rika (i kommunikationshänseende) till de fattiga. Från och med 1980-talet bidrog avregleringarna till att lägga detta embryonala projekt i malpåse. Men sedan 2001 är de fyra grundläggande nyckelprinciperna – mångfald, frihet, tillgänglighet och deltagande – för ”rätten att kommunicera” i centrum i de verkstäder som öppnats av de sociala rörelserna och som arbetar för mångfald i kulturella och mediala uttryck. Där står dagens stora strid. 

Armand Mattelard
professor i informations- och kommunikationsvetenskap vid Universitetet Paris VIII.

Översättning: Anders Forsberg