Öst – väst

Image

Illustration: Sara Larsson

TEMA ÖST-VÄST

Vad är en västerlänning? En individ som bor i ett geografiskt område väster om österlänningar eller en individ med en viss uppsättning åsikter, med en viss kultur eller en viss religion? De geografiska, religiösa, kulturella, sociopolitiska och ekonomiska gränserna mellan ett tänkt Västerland och ett tänkt Österland är svåra att dra. Västeuropa, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland brukar vara självskrivna som västländer. Ibland räknas även de Östeuropeiska staterna, Latinamerika och Israel till väst. Vad som är väst och vad som är öst beror av vem som tillfrågas. I sin inledande essä visar Christer Hedin hur de värderingar och idéer vi gärna kallar västerländska har sina rötter såväl i Europa, som i Asien och Afrika.

Europa är den enda världsdel som namngivit sig själv. Européerna har indelat världen.

Det finns inga naturgivna gränser mellan folk och kulturer, länder och världsdelar.

För den grekiske historikern Herodotos, född i Bodrum i dagens Turkiet år 484 före Kristus, var Europas gränser liktydiga med Greklands. Långt senare, år 286 efter Kristus, delas detta Europa upp i väst och öst med Konstantinopel som huvudstad i det senare.

I och med Islams framväxt på 600-talet kom Europa och den katolska kristendomen att bli synonyma begrepp. Muslimerna som levde på den Iberiska halvön i dagens Spanien mellan 711–1492 räknades inte som européer. Det gjorde inte heller de hedniska skandinaverna.

I och med upptäckten av Amerika blir Atlanten det nya Medelhavet och västvärlden växer betydligt.

Under upplysningstiden växer bilden av Europa och, kanske ännu viktigare – av europén – fram som en idékonstruktion. När den koloniala eran tar sin början är föreställningen om Europa ännu ofärdig. Man har ännu inte bestämt var de gränser går som definierar väst och öst. Mot bilden av Europa och europén ställs Asien och muslimen, Afrika och vilden. Mohammad Fazlhashemi beskriver i sin artikel hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat öst. Att liknande processer pågår i motsatt riktning kan vi läsa om i Susanne Olssons bidrag om Occidentalismen och österlandets syn på väst. I afrikanska kolonier kom idén om islam som ett universellt alternativ där ras, nationalitet och språk är oväsentligt att odlas. Detta blir belyst i Patricia Lorenzonis essä om Edward W. Blyden.

Bosporen har ofta betraktats som gränsen mellan Europa och Asien. Samtidigt har mycket av den grekisk-romerska kulturen vuxit fram på den asiatiska sidan av detta vatten. Bort, skrev Voltaire, med turkarna från Sokrates, Platons och Euripides land. Turkiet ansågs tillhöra Europa så länge där inte bodde några turkar. Som vi kan läsa i Ingmar Karlssons och Klas Grinells bidrag är detta ännu idag en brännande het fråga.

Det dagspolitiska läget berörs även i Tobias Lundbergs essä om filosofen Thomas Pogge, som diskuterar bristen av en etisk diskussion rörande kriget mot terrorismen. De filosofiska värderingar som sägs utgöra det västerländska samhällets grundvalar tycks hamna i skymundan i det förmenta försvaret av desamma.

Genom folkvandringar, krig och flyktingströmmar, handels- och pilgrimsresor har gränser dragits om och idéer utbytts. Globalisering är ingenting nytt. I vissa tider och på vissa platser – som i Abbasidernas Bagdad eller det unga Amerika – har mångfalden varit ett uppskattat, om än inte oproblematiskt inslag. Ofta har dessa samhällen gjort stora framsteg. Flera av bidragen – Sigrid Kahle, Karin Ådahl, Karolina Enquist Källgren, Bo Gustavsson – beskriver hur dessa kulturmöten varit gynnsamma för konst, litteratur och filosofi.

På andra håll har dessa tendenser motverkats och gränserna dragits skarpa. Den vurm för nationen, enhetskulturen och blodets eller språkets gemenskap som växte fram under romantiken har levt kvar in i modern tid – i exempelvis kemalismens Turkiet liksom i flera av den Europeiska Unionens stater av idag. Behovet av enhet och samhörighet speglas även i diasporan, i etniska enklaver som Londons Brick Lane eller Chinatowns runt om i världen. Pernilla Ahlsén reflekterar över detta fenomen i sitt bidrag om expatriot-kulturen i dagens Phnom Penh. 

Den västerländska kulturen, i den mån vi kan tala om en sådan, växte fram i samspel mellan Europa, Asien och Afrika. Idag är samspelet mellan kontinenter, kulturer och idéer intensivare än någonsin tidigare i historien. Men fortfarande finns de som vill bibehålla polarisationen mellan öst och väst. Självbilden liksom bilden av den andre är under ständig utveckling.

I detta nummer vill vi belysa några skeden och teman i denna process, från historia till nutid. 

Simon Sorgenfrei, religionshistoriker och gästredaktör för Tema Öst-väst