För en handfull ris

Image

Bild: Francesca Tarato

Den amerikanska bolånekrisen har skapat oro på den internationella penningmarknaden och gett upphov till en omfattande debatt om huruvida USA är på väg mot recession. Emellertid är den bara en kryssning på vattenytan i förhållande till den explosionsartade prisutvecklingen på råvaror. Det var inte länge sedan oljepriset sprängde vallen 100 dollar per fat, och det har fortsatt uppåt, i skrivande stund 107 dollar, vilket i fast penningvärde är högre än under de så kallade oljekriserna på 1970-talet. Men det är inte bara oljepriserna som stiger; alla råvarupriser har formligen exploderat under senare år. Järn, koppar, allt har blivit dyrare, och de senaste veckorna även själva grunden för vår överlevnad, maten. På bara en dag gick priset på ris upp med tio procent, och på några veckor ökade det med hela 50 procent.

Givet att riset är stapelvaran för omkring 3 miljarder människor eller närmare hälften av världens befolkning är det uppenbart att prisutvecklingen påverkar världsekonomin. Som chefredaktören för Foreign Affairs, ekonomen Moisés Naím, påpekar är lånekrisen i USA en tämligen negligerbar företeelse om man jämför med råvarupriserna.

Priset på ris sköt i höjden därför att marknaden fick panik. Importörerna såg ett skräckscenario av matbrist framför sig och började köpa ris för att lägga på lager, hamstra, vilket framkallade samma rädsla hos exportörerna, som svarade med att begränsa försäljningen. Efterfrågan blev högre än tillgången.

Olje – och metallpriserna har skakat om världspolitiken. Ledare som Venezuelas Hugo Chávez, Irans Ahmadineyad eller Rysslands Vladimir Putin, skulle inte kunna spela så framträdande roller på den internationella scenen om de inte backades upp av höga oljepriser, och Irakkriget, som nyligen gick in på sitt sjätte år, skulle möjligen aldrig ha inträffat om landet inte hade några av världens största reserver av det svarta guldet. Två av senare års största mänskliga katastrofer – krigen i Kongo och Sudan (Darfur) – är också intimt förknippade med råvarupriserna; i det första fallet handlar det i stor utsträckning om kontrollen av gruvdriften i landet, och den sudanesiska regeringen skulle få det betydligt svårare att hävda sina intressen om inte Kina – permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, med vetorätt – höll regeringen i Kartum under armarna.

Just Kinas, och Indiens, enorma och oerhört snabbt växande ekonomier brukar framhållas som skälet till prisstegringarna. Om två femtedelar av världens befolkning plötsligt börjar få möjlighet att konsumera och därmed konkurrera om varor med de industrialiserade ländernas dito är det självklart att priserna går upp. Om 10 procent av kineserna flyttar från en tillvaro av knapp självförsörjning på landet till städernas penningekonomi, betyder det att över 100 miljoner människor gör det. Men det är betydligt fler än två femtedelar som gett sig in på den delvis avreglerade globala marknaden; större delen av Asien, flera latinamerikanska länder, det forna Östeuropa, och så vidare. Egentligen är det bara Afrika som halkar efter.

Brist på mat har delvis andra konsekvenser än brist på andra råvaror. Svält är en del av det mänskliga villkoret, utom i några få länder tills alldeles nyss i historien, och leder snarare till uppror än till krig. Det händer lite varstans. Priset på vete fördubblades det senaste året, vilket ledde till att det statligt subventionerade brödet i Egypten hamnade på svarta marknaden i stället för i butiken; det folkliga missnöjet i landet tar sig många uttryck, från religiös fanatism till omfattande strejker, men att en del av orsaken är ökande matpriser torde vara svårt att bortse ifrån I Latinamerika har man försökt göra sig av oljeberoendet i flera länder genom att gå över till biobränsle då det har blivit mer räntabelt för storbönderna att odla spannmål för bilar än för magar. Bristen på majs – västra hemisfärens motsvarighet till Europas och Nordafrikas vete – har gett upphov till upplopp i Mexiko, ofta med övertoner av motsättningar mellan ursprungsbefolkningen med sitt magiskt-religiösa förhållande till grödan och städernas sekulariserade medelklass.

Men det är när ilskan över bristen på mat når städerna som den får politiskt uttryck; landsbygden är van och lider i tysthet. De senaste veckornas kravaller mot regeringen Fernández Kirchner i Argentina har uppenbart med prishöjningarna på kött – som av tradition är en argentinsk stapelvara – att göra.

När marknaden får panik upphör den att fungera som rimlig styrmekanism, åtminstone på kort sikt. Det är till exempel inte rimligt att en aning brist på ris, som ger upphov till en rädsla för en stor brist på ris, som i sin tur, genom marknadens förväntningar, förvandlas till en verkligt stor brist. Hamstring och spekulation får förödande konsekvenser när de drabbar livets nödtorft.

Inte heller politiken tycks förmå lösa problemet. EU:s och USA:s jordbrukspolitik med sina skyhöga subventioner och importrestriktioner är både en orättvisa och en absurditet. Det industriella jordbrukets företrädare håller oss alla som gisslan; det verkliga priset på en grönsak är betydligt högre än butikspriset, resten betalar vi över skattsedeln. Samtidigt stängs producenter i andra länder ut från dessa marknader genom ett lapptäcke av restriktioner som i slutändan inte gynnar någon annan än agroindustrin.

Den enda ljusglimten är att vi faktiskt producerar mer mat globalt än tidigare, tack vare nya vetenskapliga rön, och att nya tekniker idag kommer mycket snabbare i bruk även i mindre bemedlade länder. Problemet är att efterfrågan ökar ännu snabbare.

Anders Forsberg