Omstridda och ifrågasatta olympiska spel i Kina

Image

Bild: Artisti per un Tibet Libero

Sedan den 10 mars i år har de kinesiska myndigheterna brutalt slagit ned ett folkligt uppror i Tibet. Händelserna har gett upphov till världsomspännande protester som satt den kinesiska regeringens maktmissbruk i blixtbelysning. Sommarens Olympiska spel och de nya möjligheterna till global kommunikation har fört upp skeendet på den internationella nyhetsarenan.

Tibet är ett område omkring 3 gånger så stort som Sverige, med en befolkning på omkring 2,6 miljoner, i sydvästra Kina. Det gränsar till Pakistan, Indien, Nepal, Bhutan, Bangladesh och Burma, och beskrivs stundtals som ”världens tak”, på grund av dess belägenhet, där den indiska subkontinenten kolliderat med den eurasiska kontinentalplattan och skapat världens högsta bergskedja, Himalaya.Det är med andra ord ett glest befolkat område, otillgängligt och med högst rudimentära transportsystem, samt extremt strategiskt beläget; i omedelbar närhet av några av vår tids mest akuta konfliktområden.

Det kan vara gott att ha dylika basdata i huvudet när man försöker tänka kring den konflikt som de senaste veckorna uppstått mellan centralregeringen i Beijing och den tibetanska befolkningen, och dess spirituelle ledare, Dalai Lama.

Formellt blev inte Tibet en del av Kina förrän 1951, då Mao Zedong ställde ett maffialiknande ultimatum till de lokala ledarna: acceptera kinesisk överhöghet eller bli invaderade. Lilla Tibet hade ingenting att sätta emot, och fick snart sin kinesiske ståthållare, utnämnd av kommunistpartiet i Beijing. Åtta år senare, 1959, ledde motsättningarna till konflikt, tiotusentals tibetaner fick sätta livet till i ett uppror som slutade med Dalai Lamas dramatiska flykt från Tibet och upprättandet av en exilregering i staden Dharamsala i Indien.

I skrivande stund vet ingen hur många dödsoffer som krävts under de kravaller som började den 10 mars i år, på årsdagen av upproret 1959. De kinesiska myndigheterna har stängt Tibet för yttervärlden, inga journalister har kunnat nästla sig in och inga turister har fått visum. Myndigheterna talar om tiotals, och oppositionen om hundratals döda, men inga fristående uppskattningar finns tillgängliga.

Dalai Lama, som fick Nobels fredspris 1995, har själv manat till återhållsamhet, såväl i allmänna ordalag i intervjuer med internationell press som i ett öppet brev som publicerats i större tidningar i västvärlden. Han kräver inte tibetansk självständighet, utan ökad autonomi, och religiös frihet, och har till och med förklarat sig villig att avgå i syfte att stävja våldsamheterna. Han har också förklarat att han vill att de Olympiska spelen ska avhållas som planerat i Beijing, och avrått från bojkotter.

Det är OS som fört upp Tibet på den internationella nyhetsagendan. Det kinesiska kommunistpartiet bryter konsekvent mot de mänskliga rättigheterna i sitt eget land, och spelar en sorglig roll i flera internationella konflikter, från Burma till Darfur, utan att det har gett upphov till mer än marginell kritik. I kraft av sin position som världens folkrikaste nation, kärnvapenmakt och medlem av FN:s säkerhetsråd – samt på senare år sitt ekonomiska uppsving – har regimen tämligen ostört kunnat fortsätta sitt smutsiga hantverk.

När Internationella Olympiska Kommittén (IOK) år 2001 gav Beijing spelen var det ett kontroversiellt beslut, men ingen av de politiker som nu förordar bojkotter eller de kända personer som leder protesterna i västvärlden höjde rösten då. Skillnaden beror huvudsakligen på internet och mobiltelefoni.

Då fanns omkring 100 miljoner mobiltelefoner i Kina, idag finns 600 miljoner, med möjligheter att ta bilder och spela in videoklipp, och bara 17 miljoner kineser hade tillgång till nätet. Idag är över 150 miljoner uppkopplade, och de bloggar, skapar egna virtuella nätverk med mera, som alla andra.

De nyheter och bilder som trots myndigheternas ansträngningar sipprar ut från Tibet gör det huvudsakligen över nätet. Vare sig myndigheterna i Beijing eller IOK kunde förutse den utvecklingen, och anstränger sig nu desperat för att rädda ansiktet och sommarens evenemang, respektive.

Vad vi bevittnar är således en konfrontation mellan inrotat maktmissbruk, repression och auktoritär byråkrati å ena sidan, och nya former för politisk organisation och handling som gjorts möjliga genom den nya teknologin, å den andra. Buddhistmunkarna i Tibet kunde till Beijings fasa plötsligt föra fram sina åsikter globalt och uppamma världsomspännande solidaritet för sin sak. (För en analys av mediautvecklingen, se Armand Mattelards artikel i detta nummer.)

Kommunistpartiet har å sin sida visat sig massmedialt klumpigt, gömt sig bakom IOK:s statut om att inte blanda ihop sport och politik, och i övrigt orkestrerat en absurd motkampanj som anklagat Dalai Lama för att ligga bakom våldet i Tibet.

IOK är bättre mediatränade. ”Det vore fånigt att säga att sport och politik inte hänger ihop”, säger Juan Antonio Samaranch, organisationens förre ordförande, som fortfarande utövar stort inflytande, men påminner samtidigt om att till skillnad från FN, Röda korset, med flera, har IOK lyckats få med Kina utan att behöva kasta ut Taiwan. Och tillägger: ”Kina kommer att bli mycket öppnare efter spelen.” Han har erfarenhet, som diplomat under den spanska Francodiktaturen, och en solid jesuitisk bildning, vilket inte är helt ovidkommande när det gäller västerlandets historiska kontakter med Mittens rike.

Det är med andra ord möjligt att han har rätt. Men de nuvarande protesterna kan inte annat än påskynda utvecklingen. 

Anders Forsberg