Berlusconi är tillbaka

Image

Silvio Berlusconi på kampanjstråk.

I veckan kom Silvio Berlusconi, till mångas förfäran, tillbaka till makten i Italien, delvis tack vare stödet från det främlingsfientliga Lega Nord. Men en om möjligt större nyhet är att många små vänsterpartier som tidigare satt i parlamentet inte lyckades ta sig in den här gången, vilket bäddar för en mer samlad opposition under mandatperioden.

Precis som de flesta förväntade sig är Berlusconi tillbaka som statsminister i Italien.

Berlusconis nya parti Partito della libertà (PDL) vann i dagarna riksdagsvalet medan dess allierade i Lega Nord (xenofoberna) gick starkt framåt, och nådde nästan 9 procent. Tillsammans fick de 46,6 procent av rösterna.

Partito Democratico (PD) är nästan lika stort som PDL, men även tillsammans med Italia dei valori (värderingarnas parti) IDV som leds av den gamle domaren och Berlusconis största fiende, Antonio Di Pietro (som på 1990-talet avslöjade de många skandalerna i den italienska politiken), är de inte tillräckligt stora för att kunna regera. Tillsammans kom de upp i 37,5 procent.

IDV har dock lovat bygga en enda parlamentarisk grupp tillsammans med PD.

Men den stora överraskningen är en annan. Vänsterns tillbakagång. Socialisterna, som förvisso var ett litet parti även tidigare, och kommunisterna, gick ett fruktansvärdt öde till mötes: för första gången efter fascismens fall nådde de inte fyraprocentspärren i den ena kammaren (Camera) och inte den på 8 procent i den andra kammaren (Senato).

Inga parlamentariska representanter således, vare sig för socialister (PSI) eller den rödgröna Arcobaleno.

Även den öppet nyfascistiska Högern La Destra försvinner. 

I lördags var partierna som satt i parlamentet ett tjugotal, idag är de bara 5.

PDL, Lega Nord, PD, UDC (6 procent, kristdemokrater) och en lokal lista från Sydtyrolen.

Italienarna valde de två stora partierna PDL och PD. Alltså partierna som var mest representativa, detta oavsett om de presenterades ensamma som PD eller i koalition PDL+ Lega Nord + en liten lista från Sicilien. Plats i parlamentet fick också UDC, kristdemokraterna, med ett tretiotal ledamöter, medan alla andra partier försvann.

Bland dessa partier som idag är utomparlamentariska finns som sagt den radikala falangen av det som en gång kallades PCI, kommunistpartiet (en större del är med i PD), och en mängd vänsteraktivister från olika grupperingar.

Vänstern, som grundade en koalition tillsammans med I Verdi, De Gröna (eller L’Arcobaleno, regnbågen) har under de två åren de hade regeringsansvar i Prodis Unione ofta visat sig inkompetenta och inkoherenta.

Bland dem som visat sig inkompetenta återfinns tidigare miljöministern Pecoraro Scanio. Sophanteringen har varit ett stort problem i Neapel och Campania i södern redan under de tidigare regeringarna med Berlusconi, men Pecoraro Scanios starkt ideologiserade miljöpolitik har bidragit att förvandla ett akut problem till en nationell tragedi.

Vänstern har också varit inkoherent, då ministrar med regeringsansvar gick ut på gatan och demonstrerade mot sin egen regering.

Rifondazione Comunista samt andra små kommunistiska partier i L’Arcobaleno, som fick hela 11 procent i valen 2006, baserade sin kampanj på en” Jurassic” gammalvänsterpolitik som visst hade en grund under 1950- och 1970-talen, då målet var att återbygga en nation och ge tillbaka arbetarklassen sina rättigheter, men som knappast hade kunnat praktiseras idag.

Det vill säga:  de misslyckades med att vara ett kampparti och ett regeringsparti samtidigt!

Resultatet blev en chock:  3,0 procent!

Några fruktar en rebellisk eller terroristisk utväg nu när vänstern inte har en plats i parlamentet. Enligt min bedömning är situationen mindre allvarlig är så.  ”Det är som vi hade fått 1900-talet över oss” sade – intelligent –  guvernören i Apulien Nicki Vendola (Rifondazione Comunista) häromkvällen.

Ja, han hade rätt, de gamla stereotyperna, parollerna à la Fidel Castro är inte längre dagligt bröd för arbetare i Italien, och är helt obegripliga för ungdomarna.

2006 satsade vänstern på de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten, och fick, för första gången i Europa efter Holland en ”transgender” Vladimir Luxuria, invald i parlamentet. De vann stort. Valkampanjen blev i år styrd av den 70-årige fackpampen Fausto Bertinotti som har varit talesman i nedre kammaren i två år.

Han och hans kamrater första fiende blev PD och Veltroni, som hade valt att inte gå till valet i koalition med den ”radikala” västern. Berlusconi kritiserades som människa, inte som politiker. Arbetarklassen vad den enda mottagaren för deras valkampanj, en arbetarklass som dock har hunnit bli medelklass i många delar av Italien, och som i norra Italien valde att proteströsta för La Lega eller valde att inte rösta alls.

Italien valde således Silvio Berlusconi och högern. Majoriteten av italienarna vill ha Berlusconi igen, och denna majoritet går inte att beskriva vare sig i klasser eller som en elit. De valde ”mogulen” trots hans megalomani, hans korruption och hans populistiska politik. De valde den ”unfit” Berlusconi som i år fyller 72 och inte hans motståndare på PD, den 19 år yngre Walter Veltroni. 

PD förlorade valet men blev landets andra parti, inte dumt för ett parti  som fortfarande befinner sig i utveckling, ett parti som vill finna en bredare och tydligare identitet. En politisk identitet som inte har maken i Europa. Utom kanske i USA, bland de mest liberala och radikala kretsarna på Democratic Party. PD är liberalt, progressivt och öppet för både arbetare och företagare, för kvinnor och ungdomar, och detta genom en socialliberalism som bara felaktigt kan jämföras med socialdemokratin.

Paradoxalt nog har Berlusconis Partito della Libertà (PDL) och PD mycket gemensamt. Men medan PDL, som nu vunnit valet, knappast kan tänkas utan sin ledare, och riskerar kollaps om La Lega ställer hårda krav mot massinvandring, och kräver en kvasiseparatistisk federalism som ställer den mer produktiva norra delen av landet mot den mer statsberoende södra, är PD den verkliga nyheten i den italienska politiken.

Romano Prodi, som nu lämnar politiken, gick igenom ett riktigt helvete under de knappt två år han satt vid makten.  Centervänsternalliansen hade en bred marginal i den ena kammaren (Camera) men en mycket knapp dito i Senaten.

Romano Prodi fick inte bara ständig kritik och utsattes för våldsamma attacker från sina motståndare utan också från mindre partier som ingick i hans egen allians, framförallt vänstern. Under de knappt två år som Prodis regering satt vid makten gjordes några positiva saker. Framförallt på det ekonomiska planet. Det är sant att de flesta italienare betalar mer i skatt idag men – för första gången i modern tid ­– betalas skatterna av alla.

Så Berlusconi ärver många problem, som ”monnezza”, eller sophanteringen i Neapel, och landets flygbolag Alitalia, som är på väg mot konkurs, men statsskulden har minskat. Italienarna är fattigare idag än för 14 år sedan, men utarmningen började redan under Berlusconis tid.

Italiens stora problem är att befolkningen blir äldre och äldre och få barn kommer till världen. Detta är ett problem som drabbar de flesta länderna i Europa. Men i Italien har skapandet av de strukturer som ger nya arbetstillfällen stagnerat, eller är koncentrerade till norra Italien. Samma sak med högskolorna.

De fungerar bra, men många duktiga forskare tvingas flytta utomlands eftersom de inte får arbete, och investeringsnivån i forskningen är relativt låg. Hur skulle Prodi ha kunnat sanera Italien på den korta, och svårbemästrade, tid han fick på sig?

Med undantag för den sista veckan under valkampanjen, har även Berlusconi visat en mindre ”självupptagenhet” än i tidigare tillfällen. Han lovar inte längre en miljon arbetstillfällen inom tre månader som han gjorde förr. Han säger att situationen är allvarlig med tanke på USA:s ekonomiska kris, och vill inte lova det som han inte han hålla. Han kallar inte längre alla de som inte röstar på honom för kommunister, och visar sig öppen till ett politiskt samarbete med oppositionen. Åtminstone i vissa frågor. Detta kanske beror på att Berlusconi måste lyssna på Alleanza Nazionale (national alliansen) som i praktiken förenades med Berlusconis parti Forza Italia och gav liv till det nya partiet PDL. Och därför att påverkan av andra små politiska partier som ingår i PDL kan ställa till problem.

Berlusconi har varken möjlighet eller tid (han är ju 72) för nya äventyr och nya ”antikommunistiska” åtgärder. Vänstern (den historiska) är inte längre representerad i parlamentet och PD, med sina närmare 35 procent av rösterna kan med tiden bli Italiens enda verkliga, nya politiska alternativ. 

Kommer det nya politiska scenariot att visa oss en Berlusconi med ett mänskligare ansikte? Har en New Deal börjat i Italien? Vem vet.

Walter Veltroni har under valkampanjen talat sig varm för ett nytt politiskt klimat, utan hårda och sterila kontrapositioner som har den politiska makten som enda mål. Under kampanjen liknade han den gamla Berlusconi från 1990-talet när han predikade om Italien, om att återge italienarna stoltheten att vara italienare.

Skillnaden är att Berlusconi bara lovade det och sedan istället använde den politiska makten till sin egen nytta.

Fem år kan vara många, men detta är demokratin. Berlusconi gjorde ingen statskupp, han blev demokratiskt vald. Vi får se vad han kan göra nu, i detta Italien där folket är argt och besviket på politikerna.

Under tiden kan vänstern med ödmjukhet börja bygga en ny, modernare politisk verklighet, en organisation i stånd att finna svar på de nya frågor den globaliserade världen ständigt ställer.

PD, Veltroni och oppositionen kan låta Berlusconi och hans allians försöka ta itu med de dramatiska ekonomiska och sociala frågor som landet går igenom och fortsätta hoppas att högerns krigsmaskin imploderar snabbt.

Gilda Melodia