Slavarnas kulturarv

Image

Foto: Christina Wallin

Afrikanska slavar, som en gång skeppades över Atlanten till Brasilien skapade samhörighet och identifikation genom kulturen. Idag har ättlingarna möjlighet att skapa sig en tillhörighet i denna kultur, istället för i kriminella gäng.    En tung och mystisk doft lägger sig över det kritvita rummet. Långa torkade strån pyntar salen tillsammans med rosor och symboliska smycken i silver och guld. Växternas aromer blandas med dofter från köket av kyckling, bönor, ris och små friterade bakverk av bönpuré, acarajé. Män, kvinnor och barn lindas in i olika lager av siden, underkjolar, huvudbonader i vitt och smyckas med anknytning till gudarnas betydelse. En ström av brasilianare med afrikanska rötter fyller det redan halvfyllda rummet. De hårda trummornas slag ekar ut i det nu mörklagda slumområdet, favela, och rytmen kallar på förfädernas gudar. Nattens mörker ger dansarna beskydd, precis som på slavtiden.

Mitt bland kultens ritualer utropas skärande skri från Amanda Louya Nepomuceno, (14) som är besatt av skyddshelgonet. Det är här i Salvador som den afro-brasilianska religiösa kulten candomblé har sitt centrum i delstaten Bahia.

Då afrikanerna blev inskeppade som slavar överlevde deras kultur trots den geografiska förflyttningen. Under kolonialtiden influerades candomblé av den katolska religionen.

Vid ceremonin som Amanda deltog i firades lansá, som är samlingsbegrepp för gudarna och helgonen. Helgonmodern och helgonfadern är de som leder ett centrum, terreiro. Medierna blir besatta av gudar eller helgon som associeras med de katolska helgonen.

Jag är väldigt glad att det var min beskyddande ande, Saint Barbara vi firade vid ceremonin, säger Amanda medan hon tuggar på ett tuggummi med öppen mun.

Klockan har ringt in skoltimmen för tio minuter sedan men eleverna fortsätter att strömma till i sin egen takt. Inte ens lärarna har dykt upp ännu, med dagens prov i matematik. Därför fortsätter Amanda att ha kul med sina klasskamrater. År 2007 var medelvärdet på lärarnas frånvaro 15 procent vilket innebär att eleverna missar minst 30 skoldagar varje år enligt VEJA Brasil, central för nyheter och statistik.

Det hela blir som en ond cirkel. Skolan saknar material, från stolar till pennor. Det våld som förekommer i skolan ger ingen säkerhet åt lärarna samtidigt som lönen är omöjlig att leva på. Studenterna i sin tur är omotiverade eftersom den offentliga skolan oftast inte leder till arbete, enligt Tiago Fróes Carvalho (25), som har undervisat i tre olika offentliga skolor.

Lärarnas lön i den offentliga skolan varierar beroende på vilken stat skolan är belägen i men generellt ligger den mellan 1 400 och 2 450 kronor per månad.

 – Jag valde att gå i skola. Kriminaliteten på gatan har ingen framtid, skolan har. Jag har lust att bli polis precis som flera andra i min släkt, säger Amanda medan hon blåser upp ännu en stor bubbla.

Det är nu cirka 500 år sedan afrikaner började föras till Brasilien som slavar. Salvador var då landets viktigaste hamn, vilket än idag präglar staden där drygt 80 procent av invånarna är färgade.

– De afrikanska elementen syns mycket mer här i Bahia än i resten av Brasilien. Kulturen är en del av mig. Utan min religion skulle inte mitt liv vara värt någonting. Det har påverkat hela min uppväxt eftersom min mamma är helgonmoder. Därför både respekterar och identifierar jag mig med den, säger Amanda med en säker ton.

Bakom Amanda hänger ett stort plakat med kända människor inom den kreolska kulturen, tillverkat av eleverna själva. Plakatet är en hyllning till Negrodagen, en helgdag som firas den 20 december.

– Jag identifierar mig som afrikansk negress. Den afrikanska kulturen betyder mer än vad jag förmår att uttrycka. Afrikaner har lidit och det fortgår än idag. Därför är det viktigt att bevara de afrikanska rötterna, anser Amanda.

Bara drygt tio procent av de färgade i Salvador innehar en chefsposition, vilket långt ifrån reflekterar andelen färgade bland befolkningen i stort. Närmare en tredjedel är analfabeter.

Insamlingsstiftelsen Gatubarn menar att slavarnas ättlingar fortsätter att vara en diskriminerad grupp, som flyr från fattigdomen på landsbygden för att skapa sig ett hem i tätorten. Gruppen bosätter sig i favelas.

– Det bästa med mitt bostadsområde är människorna. Vi lever som i en gemenskap, menar Amanda som är uppvuxen och fortfarande bor i en favela.

Slavägarna såg till att mixa stammar som tidigare var oense om jaktmarker i Afrika för att stävja revoltförsök. Men slavarnas gemensamma öde enade dem i sin strävan efter frihet. Kampen mot förtrycket blev grunden för att de afrikanska slavarbetarna i hemlighet tränade självförsvar mot sina ägare. De övade till afrikanska rytmer och när musikinstrumenten ändrade takt blev utövarna, capoeiristas, varnade för att någon myndighet närmade sig. Snabbt skiftades rörelserna till en oskyldig dans.

Kulturkrocken mellan stammarna och kampen mot förtrycket blev grunden till vad vi idag känner till som kampsporten capoeira.

– Utan capoeira skulle dagens ungdomar ha det väldigt tufft. Sporten håller dem borta från gatan. De ungdomar som ägnar sig åt capoeira utvecklas bättre. Detta märks särskilt i skolan då capoeiristas är mer alerta och därför följer med bättre i skolarbetet. Skillnaden blir väldigt tydlig, förklarar capoeiramästaren Pedro Batista Da Silvia (50).

Mästaren Pedro har nästan blivit en legend i sitt slumområde. Han har ägnat hela sitt liv åt att försöka få ungdomar och barn att välja capoeira istället för att bli medlemmar i kriminella gatugäng.

– Vem vet var jag skulle befinna mig utan capoeira. Jag skulle kunna vara på galna vägar. Kanske skulle jag välja droger, utbrister Dario De Jesus Da Silva (20).

Dario är ett av tio barn till mästaren och har övat capoeira sedan han var fem år gammal. Vid 16 års ålder blev han tränare, och följer idag i sin fars fotspår med att hjälpa barn att få en bättre framtid. 

– I capoeira utvecklar sig eleverna inte bara rent fysiskt. Vi diskuterar med dem, arbetar med etik och moral och vi har en linje de måste följa. Följs inte detta blir man utestängd i en månads tid. Det betyder inte att någon skall bli utkastad utan är mer en uppfostran. Vi provar att ta tillbaka dem och eleverna korrigerar hela tiden varandra. Om någon är på väg ut ger vi varandra råd och stöd, säger Dario.

Mästaren ser stolt på sin son. Dario fortsätter med ett blygsamt leende.

– Capoeira uppstod ju från de afrikanska rötterna. Capoeirakulturen rinner i mitt blod och har präglat mitt liv. Utan det är mitt liv ingenting. Jag är stolt över att utöva capoeira likaväl som jag är stolt över att vara brasilianare, säger Dario medan hans ena hand visar hur capoeirakulturen flyter i hans blodådror.

Kvällen har lagt ett otryggt mörker över de smala och branta gångarna mellan de tätt sammanbyggda kåkbostäderna. Däremot lyser gatlyktornas varma ljus upp den inhängnade sportplanen. Det gulaktiga ljuset avslöjar en ring kallad roda, som utgörs av capoeiristas.

Slumområdets mörkaste hörn får liv av afrikanska rytmer från trumma, tamburin och från ett ensträngsinstrument, berimbau. Sångstämmorna är laddade. Takterna från händerna är genomträngande och återspeglas i capoeiristas akrobatiska rörelser som utförs i mitten av ringen. Deltagarna byts hela tiden ut medan gatubarn ser på med stora ögon. 

– Capoeira är mycket bra. Sport är mycket bra, mumlar capoeiramästaren Pedro om och om igen för sig själv då capoeirauppvisningen lider mot sitt slut.

Två unga capoeiristas håller Pedro i handen och hjälper honom att komma över den trafikerade gatan. Åskådarna hälsar beundrande och respektfullt på honom genom att kyssa hans hand.

Ungdomarna och barnen som blev tagna av uppvisningen står kvar och diskuterar rörelserna och försöker själv efterhärma dem. Pedros ord förvandlas till viskningar efterhand som han försvinner bort. Måhända att Pedros ord och slavarnas kulturarv ger ungdomarna inspiration till en framtid som förhoppningsvis erbjuder mer än vad gatan och slummen gör.

Christina Wallin