Dubbla budskap från Ukraina

Image

roll. Bild från National Archives, Washington D.C.

Vad betyder det att president Viktor Jusjtjenko under ett besök i Tyskland avvek från det officiella protokollet för att privat besöka ett koncentrationsläger? Man skulle kunna se det som en försiktig öppning i den komplicerade efterkrigshistorien i Östeuropa, där ingen säkert kunnat skilja på vän och fiende. Men en god portion skepsis är nog mer på sin plats.Allt är inte svart och vitt i den europeiska efterkrigshistorien. Efter oktoberrevolutionen 1917 blev Ukraina en del av Sovjet­unionen. När andra världskriget bröt ut, valde många av Ukrainas unga män att inte slåss i den sovjetiska Röda Armén utan att i stället gå till den ukrainska upprorsarmén UPA och kämpa för ett självständigt Ukraina. Efter Tysklands inmarsch 1941 kom de emellertid att långa perioder slåss tillsammans med den tyska armén, die Wehrmacht – inte bara mot sovjetmakten. Dessa ukrainare spelade en aktiv roll vid massakern i Babij Jar, där över 50 000 judar miste livet mellan 29 september och 12 oktober 1941. Fram till krigsslutet mördades 900 000 av Ukrainas judar. Annars var det framförallt stora delar av östra Ukraina och Galizien som led av deras härjningar. Enligt vissa beräkningar har UPA etthundratusen polska människors liv på sitt samvete.

Sedan en längre tid vill det självständiga Ukraina ge upprättelse åt milisstyrkorna från andra världskriget och ge dem samma veteranstatus som de soldater som tjänade i Röda Armén, något som har upprört många både i och utanför landets gränser. I dagens Ukraina ser många sina landsmäns samarbete med Nazityskland som berättigat med tanke på det sovjetiska förtrycket. Gregor Flakierski rapporterade på TK:s webbsida 28 januari om rehabiliteringsansträngningarna. Det är dock inte slut där.

Samtidigt som frågan om UPA-soldaternas status togs upp i Ukrainas parlament var landets president Viktor Jusjtjenko i Tyskland och besökte det tyska koncentrationslägret Flossenbürg, på gränsen till Tjeckien – två gånger. Vid första tillfället i februari 2007 var det presidenten själv som tog initiativet och tvingade tyskarna att kringgå det protokoll som styrde hans närvaro vid en säkerhetskonferens i München. Han ville själv se lägerplatsen och museet i Flossenbürg. Andra gången var han inbjuden av musei­ledningen med anledning av öppningen av en ny permanent utställning. Till detta halvt privata, halvt officiella besök tog han med hela sin familj.

Dessa till synes motstridiga budskap – att som politiker vilja rehabilitera krigsförbrytare för att vinna röster samtidigt som han personligen tycks ha behov av att lyfta fram de orättvisor och brott som begicks under andra världskriget – kan förklaras med att Viktor Jusjtjenkos far, Andrej Jusjtjenko, satt inspärrad i just Flossenbürg. Både Viktor och hans bror Petro hade som barn hört om faderns både dramatiska och fasansfulla upplevelser under kriget och i fångenskapen och, efter faderns beskrivningar, ofta tecknat den pittoreska medeltidsruinen intill lägret, vilken gett orten Flossenbürg dess namn.

Fadern hade gripits som krigsfånge redan vid den tyska inmarschen i Sovjetunionen. Han lämnades snabbt över till Gestapo som skickade honom till ett koncentrationsläger. Förmodligen hade han varit inblandad i illegala aktiviteter. Han skickades sedan runt mellan olika läger och hamnade i februari 1944 i Auschwitz-Birkenau för att i december samma år skickas till Flossenbürg.

På transporten genom Böhmen lyckades Andrej Jusjtjenko rymma för att två dagar senare tas tillfånga. Att han inte avrättades på ort och ställe tyder på att de desperat behövde arbetare i Flossenbürg, där firman Messerschmidt fortfarande tillverkade bombplan för högtryck. 23 april 1945 befriades lägret av amerikanerna och Jusjtjenko kunde återvända hem. Det var framför allt tjecker, polacker, ukrainare och ryssar som fördes till Flossenbürg. Av dess sammanlagt 100 000 fångar avled 30 000 under fångenskapen.

Än mer komplex blir denna ukrainska fråga av det faktum att Tyskland i slutskedet av kriget inte hade fler inhemska soldater att kommendera till sina vakttrupper. Detta medförde att dessa till stor del bestod av andra nationaliteter. I Flossenbürg var det ukrainska vakttrupper som sattes in, trupper som inte på något vis hjälpte sina internerade landsmän!

Man kan fråga sig hur mycket president Viktor Jusjtjenko kan hålla isär sina privata och sina politiska åsikter. Han är väl medveten om de fasansfulla dåd många av hans landsmän är ansvariga för. Rasismen är idag utbredd i de forna sovjetrepublikerna och de nationalistiska strömningar, som rehabiliteringen är en del av, spär på främlingsfientligheten. Samtidigt ser sig Ukraina som ett offer för sovjetmakten. Som Ingmar Oldberg, forskningsledare vid FOI, rapporterar i sin uppsats Något om Ukrainas förhållande till Förintelsen och judarna sade den dåvarande premiärministern Jusjtjenko vid sitt besök vid Holocaust-konferensen i Stockholm 2000 bland annat att den sovjetiska utrotningen av ukrainare gör att de mycket väl förstår judarnas enorma prövningar.

Medan ukraina kämpar med de stora frågorna märker man i Tyskland en viss förflyttning av intresset bort från den allmänna historien till den enskilda människan. Detta är tydligt i Flossenbürg. Här får Andrej Andrejevitj Jusjtjenko exemplifiera ett av dessa öden.

Efter kriget revs det mesta av lägret medan några byggnader helt sonika byggdes över och platsen blev ett industriområde. De överlevande som återvände till Flossenbürg stod uppgivna inför resterna av en bortglömd ort. För tolv år sedan började arbetet med att bygga upp ett museiområde på orten. Detta arbete har letts av den nu fyrtioårige Jörg Skriebeleit. Det var också han som visade Jusjtjenko runt vid de båda besöken och han berättar om en uppenbart tagen man. Framförallt vid det första besöket, som inte beledsagades av särskilt mycket press, grät Jusjtjenko öppet flera gånger och stannade då och då till för att be eller meditera.

För Jörg Skriebeleit är kontakten med de tidigare fångarna och deras släktingar viktig. Han är väl bekant med flera enskilda öden. Han berättar också att det nu flera gånger hänt att människor i övre medelåldern kommer till museet med material de hittat uppe på vinden eller nere i källaren när de gått igenom sina avlidna föräldrars hus. Han tror att tiden är mogen att ta upp även förövarnas historier. Deras barn är nu nära pensionsåldern eller pensionärer och har tid och ett intresse att se vilken roll deras föräldrar spelade i det tredje riket. Det är kanske att hoppas för mycket att också Ukraina inom en snar framtid ska komma att ge upp sina trånga nationalistiska intressen för de allmänmänskliga, eller var Viktor Jusjtjenkos besök i Flossenbürg ett trevande steg i den riktningen?  

Elin Schaffer 

 Ingmar Oldbergs uppsats fanns i Bulletin Nr 3 2007, Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.