Politiska mord

I en alarmerande upptrappning har politiska mord blivit ett verktyg i Mellanöstern, och i arabvärlden i stort. Men konsekvenserna står oftast i strid med deras syften. Även i de fall den mördade verkligen var skyldig till illdåd tycks ”targeted killing” snarare leda till hämndspiraler och ökat samhälleligt våld.

Den 27 december förra året mördades den pakistanske politikern Benazir Bhutto av en självmordsbombare i staden Rawalpindi. Hon blev 54 år gammal. Nästan precis ett år tidigare, den 30 december 2006, mördades Iraks förre diktator, Saddam Hussein, genom hängning efter en rättegång som inte på långa vägar uttömde hans skuld. Han blev 69 år gammal. Den 14 februari 2005 mördades den libanesiske politikern Rafik Hariri, sannolikt av syriska agenter, och i Palestina mördade den israeliska armén under senare år ett flertal ledare för Hamas, Shejk Ahmed Yassin, Abdel Aziz Rantissi, och nu senast Hizbollahledaren Imad Mughniyeh.

Ingenting sammanför dessa människor annat än de två fakta att de alla var politiska ledare som mördades av just politiska motiv. Några av dem var respektabla personligheter som föll offer för nidingsdåd, andra var nidingar själva, vars dödsstraff förvisso kan ifrågasättas – som Saddam Hussein – men vars skuld står utom allt tvivel.

Politiska mord är en minst lika gammal företeelse som politiken själv; det går en rak linje från Tutankhamons öde, över mordet på tronarvingen Franz Ferdinand i Sarajevo och Kennedyfamiljens hemsökelser till exemplen citerade ovan. Det går att hävda att politiska mord ofta har varit startskottet för en ”ny början”, som Saint-Just föreslår när han pläderar för avrättningen av Louis XVI efter den franska revolutionen. Det går till och med att hävda att ”kungamordet” (och dess ekvivalenter) är en nödvändig symbolisk handling för att en ny ordning ska infinna sig.

I alla händelser har det politiska mordet i allt större utsträckning kommit att installera sig som politiskt verktyg i Mellanöstern med omnejd. Motiven är strategiska och taktiska, oftast uppblandade med ren hämndgirighet.

I Libanon, detta mångkulturella land med Mellanösterns mest välutbildade befolkning vid sidan av Israel, och potentiellt den statsformation som skulle kunna leda regionen framåt mot civilisation och välstånd, åmindes mordet på Hariri av en händelse på samma dag som Mughniyeh begravdes. Medan omkring en miljon människor samlades på Martyrernas torg i centrala Beirut för att hedra sin mördade ledares minne, visa sitt motstånd mot syrisk inblandning i libanesisk politik och kräva att rättvisa skipas, blev begravningen av hizbollahledaren en manifestation för fortsatt väpnad kamp mot ”den sionistiska staten” Israel.

Syriens syfte med mordet på Hariri, att vinna ökat inflytande på libanesisk politik, har motverkats av den starka internationella reaktionen, men fick hjälp på traven av den katastrofala israeliska militära interventionen i södra Libanon, som också öppnade för närmare kontakter mellan Iran och Hizbollah. Israels mord på Mughniyeh kan ses som ett kostnadseffektivt alternativ till krig för att bekämpa den shiitiska gerillan, samtidigt som det var ett uppenbart inslag i den monotona hämndcykel som hemsöker konflikten mellan palestinie­r och israeler.

Någon ”ny början” tycks inte vara inom räckhåll; snarare har man gått ännu ett steg nedåt i den svindlande spiraltrappan av ömsesidigt våld, där alla aktörer alltmer liknar varandra. När allt kommer omkring skiljde sig den folkhop som samlades efter det förhatliga attentatet nyligen mot en judisk skola i Jerusalem och skrek ”död åt araberna” inte nämnvärt från dem som brukar samlas efter israeliska attacker mot palestinska mål.

Ett av de grundläggande misstagen har att göra med det internationella ”kriget mot terrorister”. På 1970-talet utfärdade USA:s presidenter, Gerald Ford och Jimmy Carter, lagar som förbjöd amerikanska agenter att utföra politiska mord. Men den nuvarande administrationen har åter legaliserat ”riktade mord” på aktörer som Washington själv utpekar som ”terroristledare”. En tämligen klar uppdelning kan skönjas mellan de aktörer som har en stat i ryggen, som Mahmoud Ahmadinejad i Iran, och de som inte har det, och därmed betraktas som fria villebråd.

Israel, med flera stater (Ryssland och Pakistan bland andra), har anammat den nya policyn och använder sig av den hemmavid och i sina respektive närområden, medan de utpekade terroristledare som har en social bas – som Hizbollahs – på motsvarande sätt kommit att uppfatta sina våldshandlingar som alltmer legitima.

Benazir Bhuttos död vittnar om en liknande brutalisering, men med längre rötter. Pakistans korta historia är kantad av politiska mord. Redan landets förste premiärminister, Liaquat Ali Khan, mördades på öppen gata 1951 alldeles i närheten av den plats där PPP:s ledare mötte sitt öde nu i december. Hennes far, Zulfikar Ali Bhutto, störtades i en militärkupp 1977, och avrättades av general Zia ul Haq efter en farsartad rättegång 1979. 11 år senare dog Zia själv i en flygolycka som med viss sannolikhet var arrangerad. Landets nuvarande president, Pervez Musharraf, har överlevt ett flertal attentat.

Raden av politiska mord kan delvis ses som en konsekvens av bristen på andra starka institutioner än militärmakten; att mörda en toppolitiker i Pakistan är effektivt om man vill ändra den politiska agendan eftersom så mycket i pakistansk politik beror på individuella kvaliteter. Men det tål också att nämnas att det politiska våldet har spritt sig till hela samhället till den grad att landet idag är i upplösningstillstånd.

Något liknande kan sägas om Egypten efter mordet på Anwar Sadat 1981. Hans efterträdare, Hosni Mubarak, har överlevt oräkneliga mordplaner, och även om terrordåden i landet är jämförelsevis ovanliga inträffar de med jämna mellanrum, som en påminnelse om att det kokar under ytan i det egyptiska samhället.

Israel har däremot starka institutioner, men effekterna av mordet på Yitzhak Rabin 1995 har inte desto mindre varit omfattande.

Det går förvisso bara att spekulera om vad som skulle ha hänt om alla dessa mord inte inträffat. Men att extrema handlingar föder extrema reaktioner, och tystar förnuftets röster, är en erfarenhet med lika lång historia som de politiska morden själva.  

 Anders Forsberg 

< Föregående		Nästa >