EU – Libyen. Inga radikala förändringar

EU:s förhållande till Khadaffis Libyen styrs av pragmatiska frågor, som invandring och energitillgångar, medan uppmaningarna till respekt för de mänskliga rättigheterna är mer av retorik än handfasta påtryckningar, skriver Dana Moss.

frigivningen av de sex utländska sjukvårdarna som anklagats för att ha infekterat libyska barn med HIV möttes med jubel i europeiska huvudstäder. I Bryssel fick byråkraterna vatten på sin kvarn som mal på för att upprätta formella relationer med Libyen. Tripoli har observatörsstatus i Euro-Mediterranean Partnership/Barcelonaprocessen – det centrala instrumentet som styr relationerna med Mellanöstern – och EU är uppenbart intresserat av att Libyen ska få full medlemsstatus. Libyen är, av ett flertal skäl, mer tveksamt.

Som ett resultat tror de flesta observatörer att Libyen kommer att erbjudas ett skräddarsytt avtal inom ramen för utvidgningen av den Europeiska grannskapspolicyn snarare än inom Barcelonaprocessen. Men även under detta paraply är det osannolikt att förhållandet mellan EU och Libyen kommer att genomgå några radikala förändringar på kort sikt. Snarare än att radikalt förändra dem kommer ett formaliserat förhållande endast att medföra intensifierade kontakter inom vissa områden. Anledningen är att vissa EU-stater redan upprättat relationer, samt att den nuvarande libyska ledningen saknar politisk vilja att fullt ut samarbeta i vissa av de frågor som EU uppfattar som viktigast.

Den första av dessa frågor är immigrationen från Västafrika, som är central för EU:s begrundanden när det gäller formella relationer. Även om den gemensamma handlingsplanen för EU-Libyen från 2005 aldrig formaliserades har EU godkänt enskilda och ad hoc-kontakter rörande tekniskt samarbete. EU:s gränsövervakningsmyndighet, FRONTEX, håller för närvarande diplomatiska samtal med Libyen angående tekniskt samarbete som så småningom är tänkta att leda fram till gemensamma operationer. De länder som tar emot huvuddelen av immigrationsvågen, Italien och Malta, har gått före och upprättat bilaterala avtal. Italien har till exempel sålt maritima patrullflygplan och helikoptrar till Libyen, och bägge länderna undertecknade nyligen ett avtal om att gemensamt patrullera libyska vatten, vilket gör samarbetet med FRONTEX lättare. Samtidigt har Malta och Libyen kommit fram till ett avtal om samarbete när det gäller att söka och undsätta immigranter.

Även om dessa avtal ytterliggare formaliserades skulle de inte hindra immigration genom Libyen. Snarare skulle afrikanska immigranter ta alltmer vanskliga vägar för att nå sina mål. Inte mycket till förändring när det gäller mänskliga rättigheter kan förväntas från Tripolis sida. Libyen har vare sig ratificerat konventionen från 1951 eller upprättat ett nationellt asylförfarande, och människorättsorganisationer har uppmärksammat allvarlig misshandel av häktade personer. Det rådande fientliga och ogina klimatet gentemot emigranter, som tjänstemän anklagar för ökad brottslighet och för att ta arbeten från libyer, är ett ont omen, liksom att landet nyligen annonserade att man planerade att utvisa afrikanska emigranter och förstöra deras provisoriska hem. Olyckligtvis sätter inte EU tillräcklig press på Libyen att åstadkomma förbättringar – EU:s retorik om mänskliga rättigheter har vare sig hindrat Unionen från att underhålla kontakterna, eller hållit tillbaka medlemsstaterna från att samarbeta med Libyen i immigrationsfrågan.

Den andra frågan handlar om energi. EU slungades hit och dit under den rysk-ukrainska gaskrisen 2006, och har ytterliggare ansträngt sig för att formulera en energipolitik. Innehållet är ännu inte klart definierat och energifrågor drivs inom ramen för nationalstaten, men den underliggande drivkraften är behovet av pålitliga energileverantörer. EU:s strategier på detta område garanterar inte europeiska företag fördelaktig behandling, utan syftar till att säkra tillgången. I alla händelser har Europa en lång historia av kommersiella intressen i Libyen, och Storbritannien, Italien och Tyskland har även nyligen träffat ekonomiskt fördelaktiga avtal. När det gäller gas är Europa Libyens naturliga marknad, och landet har flera oljeraffinaderier på kontinenten. Samtidigt har Libyen en uppenbar styrkeposition; med det nationella oljebolagets direktör, Shukris Ghanems ord, ”behöver marknaden mer olja, så våra partners kommer att arbeta hårt för att investera för att utvinna mer olja”. Betydligt viktigare är samma uppfattning när det gäller gas. Med en stigande efterfrågan på gas från Europa finns det ingen anledning för Libyen att vika av från sin nuvarande policy som fokuserar på produktionsfördelning och maximal vinst med enbart Europa för ögonen.

Den tredje frågan gäller politiska reformer, som EU gör sig till tolk för genom att engagera sig, en modell man tänker använda sig av i Libyens fall. EU:s framgångar med att skapa demokratiska beteendemönster genom Barcelonaprocessen och den Europeiska grannskapspolicyn har varit högst begränsad, och det utomordentligt auktoritära Libyen kommer inte att vara något undantag. Libyska intressegrupper, som revolutionskommittéerna, ”tältmännen” och betydande klangrupperingar har få motiv för att förändra maktstrukturerna. Khaddafi själv, efter närmare 40 år vid makten och utan svaghetstecken, hävdade nyligen att ”masstaten” skulle bibehållas och betecknade flerpartidemokratin som en humbug. Även Saif al-Islam, en möjlig efterträdare är mer intresserad av ekonomisk modernisering än av politiska reformer, och har sagt att Libyens ideala politiska modell är Marocko.

Det politiska reformpaketet öppnar för krav på att öppna upp och modernisera ekonomin, vilket i slutändan skulle skapa nya marknader för EU. Vill man vara optimistisk deklarerade Libyen nyligen sin önskan att återta processen mot medlemskap i WTO (Världshandelsorganisationen), men undersökningar visar att tidigare försök till ekonomisk reform, med personligheter som Shukri Ghanem i spetsen, mötte motstånd från regimens hårda kärna, som Ahmed Ibrahim, och från Khadaffis eget behov att upprätthålla kontroll. Europeiska morötter kommer inte att fungera som motorer för förändring så som de gjort i Marocko och Tunisien därför att den libyska ekonomin är så annorlunda, långt ifrån lika integrerad med den europeiska, och rik på olja och gas.

Inget av allt detta ska emellertid uppfattas som att EU inte har intresse av att engagera sig i Libyen. I syfte att hålla sig med en enhetlig måttstock för regionen bör Unionen ta sig an den tidigare pariastaten. Samtidigt kommer inte några radikala förändringar att inträffa i förhållandet mellan EU och Libyen, och EU bör vara medveten om sina egna begränsningar och om resultaten av libysk ovilja till reform.

Dana Moss 

< Föregående		Nästa >