Våldet och det löjliga – Ett samtal med Jacques Vergès

Image

Jacques Vergès i bioaktuella Terror’s advocate. Bild: Magnolia Pictures

För nu drygt tio år sedan flyttade jag in hos Josep, som bland mycket annat drev en utomordentligt aktiv trotskistisk organisation i Barcelona. En hjärtegod människa, och ytterst angelägen om sin ”sak”: världsrevolutionen.

Ofta kom det folk hem för att titta på filmen om den algeriska befrielsen från fransk kolonialism, Slaget om Alger. Mina unga vänner diskuterade och dissekerade filmen. I vilken historisk situation, var frågan, är det rätt att ta till vapen, att bruka våld?

Det är en klassisk moralfilosofisk fråga, och högst aktuell, både i Spanien med sin ETA-terrorism och internationellt. Inte för intet har en betydande del av den nuvarande amerikanska administrationen en bakgrund i trotskistiska celler vid landets universitet, och funderade på frågan långt innan de beslöt sig för att invadera Irak.

Slaget om Alger, en dramadokumentär, handlar, bland annat, om en ung kvinna, Djamila Bouhired, som placerar ut en bomb vid ett centralt beläget kafé i Algeriets huvudstad under frihetskampen.

Nu, när jag åter ser scener från filmen, kan jag inte låta bli att göra kopplingar till de tillfällen – ett par, tre gånger i veckan – då jag tvingades upp ur min soffa hemma hos Josep för att lämna plats framför teven för de barcelonska revolutionärerna ”in spe”.

Bouhireds försvarare var en brilliant ung advokat utbildad i Paris, Jacques Vergès.

Vergès vände upp och ned på hela rättegången, och utsatte domarna för en på sin tid uppseendeväckande civilisationskritik; skulden, enligt Vergès, låg inte hos Bouhired, som placerat ut bomben, utan hos den koloniala ordning vars främsta företrädare var just de domare som var satta att döma den unga flickan. Han anklagade vad han uppfattade som en korrumperad lagstiftning.

Figuren är relativt lätt att se om makten är en diktatur. De flesta av oss uppfattar det som rimligt och rättfärdigt att ta till våld om en regering tystar oppositionen med brutala metoder.

Betydligt besvärligare blir det i demokratiska situationer, där rätten att uttrycka sig är garanterad. Vergès poäng är att demokratin inte med nödvändighet ger oss den möjligheten: om man från maktens sida lyckas likrikta människors tankeverksamhet behövs ingen diktatur för att tukta medborgarna; det räcker med att upprätthålla monopolet över deras idéer.

Den unge advokaten från Paris lyckades i sitt uppsåt genom att mediatisera rättegången; benäget bistånd fick han av de franska myndigheterna som dömde den unga kvinnan till ingenting mindre än döden. Domarna visade sig vara just så döva för mänskliga och politiska aspekter av händelserna i Algeriet som han ville framställa det. Och han och hans klient blev över en natt ikoner i den världsomspännande kampen mot kolonialismen, en av 1900-talets stora frihetsrörelser. Från skranket blottlade Vergès den franska kolonialmaktens dubbelmoral och lyckades bryta dess monopol över tankarna.

Denna andra film, om Vergès liv, heter Djävulens advokat och recenserades nyligen i TK (Nr 1, 2008) av Åsa Steinsvik. Då jag själv följt och funderat över Vergès arbete genom åren, och då jag tror det är av central betydelse för att förstå vår samtid, vill jag emellertid ytterligare något kommentera filmen, och Vergès livsverk; som Åsa skriver är förvisso Vergès väl mediatränad, och har vetat att nyttja media för sina syften, men det finns också en djupare sanning i hans kontroversiella hållning, som fått honom att försvara såväl terroristen ”Schakalen”, eller Carlos, 1970-talets kanske mest fruktade, och den franske krigsförbrytaren från andra världskriget, Klaus Barbie – två från en politisk synvinkel ungefär så olika människor som tänkas kan.

I samband med ett kort besök i Stockholm får jag tillfälle att fråga honom vad Hannah Arendt betytt för honom.

– Hannah Arendt är matrisen. Det är hon som först gör kopplingen mellan kolonialismen och de totalitära staterna, och lyckas beskriva det västerländska samhällets förakt för det mänskliga.

Enligt Vergès går detta förakt som en röd tråd genom hela den västerländska kolonialhistorien, från utrotningen av Nordamerikas indianer, över folkmordet i Tasmanien 1917, till det senare försvaret för den koloniala ordningen.

Att försvara Barbie, den franske dödsängeln, syftade i sammanhanget inte till att få honom friad, utan till ”att påvisa det franska samhällets skuld”. Barbie var inte ensam skyldig; hans skuld kan hänföras till en kollektiv skuld i det franska kulturklimatet. Det är samma (om än med många nyanser) analys som Arendt gör i sin rapportering från rättegången mot nazisten Otto Adolf Eichmann i Jerusalem, där hon myntar begreppet ”ondskans banalitet”. Eichmann var i Arendts ögon inte någon exceptionell människa, bara en hårt arbetande byråkrat med den banala förmågan att sätta arbetets plikter framför det mänskliga lidande detta arbete innebar. En produkt av sitt samhälle.

Jag försvarade honom för att se fransmännens reaktion, säger Vergès. Jag letar inte klienter. Det är de som söker upp mig, men jag har förmånen att välja, och mitt kriterium är om fallet belyser samhället.

Samhället, således. Det kollektiva. Inte den enskilda skulden eller rättfärdigheten.

Det är en förmodern tanke. Lagar är i förmoderna samhällen inte till för att skipa rättvisa genom att utpeka och straffa en förövare, inte för att någon ska betala av sin skuld. Lagarna är till för att försäkra sig om samhällets fortbestånd, ingenting annat, och det är helt ovidkommande om man i den processen straffar den verkligt skyldige eller en helt oskyldig person.

Så länge samhället mår bra av det är den enskildes liv värt att offras.

Vi moderna människor glömmer ofta bort att vår rättsuppfattning har sitt ursprung i denna samhällsbevarande, förmoderna tanke, och att vi ofta straffbelägger handlingar som inte konkret skadar någon alls, utan även sådana som bara ifrågasätter allmänt omfattade åsikter eller beteendemönster.

Nu är naturligtvis inte Barbie, Carlos, med flera av Vergès klienter oskyldiga, och på frågan om han skulle försvara Hitler svarar han retoriskt att:

– Jag skulle till och med försvara Bush, under förutsättning att han förklarade sig skyldig. Den värsta klienten är den bästa, säger han. Precis som en läkare som helst tar sig an de svåraste sjukdomsfallen vill en advokat självklart ägna sig åt de mest besvärliga målen.

I fallen med de antikoloniala frihetskämparna är det tämligen uppenbart att Vergès ståndpunkt är försvarbar; de kallades på sin tid för ”terrorister”, men nästan undantagslöst förvandlades de till statsmän och -kvinnor efter frigörelsen. Systemet, den franska kolonialismen, var sjukt och advokaten från Paris hade lyckats ställa en vederhäftig diagnos.

Mer besvärande blir det i fallen med överbevisade massmördare som agerade, inte utifrån en motståndskultur, utan utifrån maktens brutala och strafflösa fristad. Inte desto mindre har Vergès även i de fallen lyckats sätta fingret på en öm punkt i den västerländska självuppfattningen.

När jag tänker tillbaka på mina katalanska vänners revolutionsdrömmar kan jag, i ljuset av Vergès arbete, se både hur rätt och hur fel de hade. Kanske finns det, i dessa ständiga och aningen monotona analyserna av La batalla de Argel, en dold sanning, nämligen att våldet, i det moderna samhället, är lika destruktivt och mänskligt som det någonsin varit, men att det, när det rationaliseras – vilket är ett västerländskt projekt, och, som Hannah Arendt visade, exportprodukt – blir vansinnigt, allomfattande och i sista instans, löjligt. Dödligt löjligt.

Anders Forsberg