Världens mäktigaste ämbete

Foto: Hebriana Alainentalo

Obama eller Clinton, Huckabee eller McCain, eller kanske till och med Ron Paul. USA:s presidentval är ovisst, och medias bilder av processen kanske säger mer om media självt än om väljarnas åsikter och den politik vi kan förvänta oss av de olika kandidaterna. Vi kan, till exempel, mycket väl få ännu en republikansk president vid valen i november. Per Bylund, på plats i en liten byhåla i den ameri­kanska mellanvästern, reder ut begreppen. I november 2008 är det presidentval i världens enda kvarvarande supermakt och processen att utse vardera partis – för det finns bara två – kandidat är i full gång. Denna process, de så kallade primärvalen, utspelar sig i en långdragen serie omröstningar där varje delstats partiorganisation ska utse ett antal delegater till partiets nationella konvent, som för republikanerna hålls 1–4 september och för demokraterna 25–28 augusti.

Det hela är komplicerat. I vissa delstater gäller att ”vinnaren tar allt”, medan man i andra delstater fördelar antalet delegater till konventet proportionellt till antalet röster – antingen på delstats- eller countynivå. I vissa delstater gäller att endast medborgare med den egna partitillhörigheten på valsedeln, som vid registreringen inför valet kan anges som republikan, demokrat eller oberoende (”independent”), får rösta, medan andra delstater även tillåter oberoende att få inflytande.

Det senare var fallet i delstaten New Hampshire, som 8 januari höll årets första primärval och därmed blev startskottet för den egentliga jakten på delegater. Eftersom i stort sett hela den myndiga befolkningen i delstater som New Hampshire har teoretisk möjlighet att påverka resultatet blir det viktigt för kandidaterna att nå även icke partimedlemmar. Detta låter sig endast göras genom de sedvanliga marknadsföringskanalerna, vilket gör att kampanjerna ofta är till stor del baserade på teve- och radioreklam. Därigenom får kampanjernas tillgång till pengar stort inflytande i processen, vilket gör att antalet kandidater från början begränsas till de individer som har tillräckligt inflytande för att godkännas av partiet, samt som har möjlighet att attrahera enorma summor i kampanjbidrag från medlemmar och företag. I tidigare val har i stort sett matematiskt den som haft störst kampanjkassa blivit vald till president.

Bara förkampanjen beräknas i år omsätta över en miljard dollar (mer än sex miljarder kronor). Till detta ska läggas den mankraft och de individuella initiativ som många kandidater med gräsrotsstöd lyckas generera.

Den 29 januari röstade Florida, den första befolkningstäta delstaten. Det blev, på den republikanska sidan, genombrottet för John McCain, och en katastrof för favoriten Rudolph Giuliani, som valde att avsluta sin kampanj efter en tredjeplats med endast 15 procent av rösterna. Giulianis strategi, att endast koncentrera sig på de stora delstaterna, kommer med all säkerhet att bli vägledande i framtida kampanjer; ingen presidentkandidat kommer framöver att kunna strunta i New Hampshire, och andra småstater. Detsamma gäller delvis för den demokratiska kampanjen, där Hillary Clinton vunnit ”tunga” stater utan att lyckas skaka av sig sin rival, Barack Obama, som genom att vinna de små i skrivande stund samlat ett större stöd i det demokratiska lägret.

John McCains vinst i primärvalet i Florida betyder emellertid inte något för antalet delegater från delstaten som stödjer hans kandidatur. Inte heller är det säkert att McCain de facto blir den med flest delegater trots att han i media utsetts som vinnare. Däremot gav vinsten i primärvalet kampanjen en rejäl knuff framåt enligt den rådande medialogiken, eftersom McCain genom ”vinsten” fick vad förre presidenten George Bush kallade ”Big Mo” (för ”momentum”, att få medvind).

Ett ytterligare exempel på snårskogen av regler vid utnämningen av delegater är delstaten Maine, som höll republikanskt nomineringsmöte 2 februari. Betydelsen av nomineringsmötet har i media framställts på ungefär samma sätt som primärvalet i Florida, men även i detta fall har det i media rapporterade resultatet inget eller föga att göra med de delegater som verkligen utses. Nomineringsmötet i Maine har endast vägledande funktion och avgör inte alls vilka delegater som utses. Istället utses dessa vid delstatskonventet 2 maj där 608 representanter från lokala och regionala republikanska partiföreningar röstar i frågan. Därefter, 10 juni, hålls ett primärval med oklar betydelse i delstaten.

Det hela är som sagt komplicerat.

Den förenklade version som presenteras i media kan alltså bli missvisande. Men media, framför allt teve, har en oerhörd betydelse. Dess rapportering kan i praktiken fälla avgörandet, vilket medför att kampanjorganisationerna satsar stort på att uppvakta media och förse nyhetsjournalister med information som kan skapa rubriker.

”Supertisdagen” har varit en del av primärvalsprocessen sedan 1988 och var ursprungligen ett försök av nio demokratiska delstater i Södern att skapa medvind för lite mer högerinriktade presidentkandidater. I år var den större än någonsin då hela 21 av USA:s totalt 50 delstater, i 15 primärval och sex nomineringsmöten, utsåg totalt 1020 delegater till det republikanska konventet, där det kommer att krävas 1 191 av 2 380 röster för att få majoritet. (För demokraterna hölls 16 primärval och sju nomineringsmöten för 1 681 delegater av konventets totalt 4 049.)

Oavsett hur många delegater som verkligen utsågs under supertisdagen, jämfört med de 1020 som rapporterats i media, fick dagen avsedd effekt för det republikanska startfältet. Av de kvarvarande fyra kandidaterna, efter att favoriten Giuliani och teveprofilen Fred Thompson hoppat av, valde den tidigare frontfiguren Mitt Romney att avsluta sin kandidatur efter att ha misslyckats vinna över huvudmotståndaren John McCain i de mer betydelsefulla delstaterna.

Till skillnad från övriga kandidater som avslutat sin kandidatur har Romney inte officiellt uttalat sitt stöd för någon av de kvarvarande kandidaterna. Med tanke på betydelsen av antalet delegater som stödjer kandidaturen vid konventet i september är traditionen att officiellt uttala sitt stöd för en annan kandidat en viktig del i primärvalsprocessen. Denna föregås ofta av idoga förhandlingar mellan kampanjorganisationerna för att slå fast exakt vad som ska ges i utbyte mot de delegater som kan överföras. Ofta handlar ”priset” om någon slags position inom den federala staten, det vill säga Washington, i det fall den kvarvarande kandidaten vinner presidentvalet, eller möjligen till och med vicepresidentposten.

Sådana uttalanden är viktiga inte minst för nyhetsvärdet – att som McCain få officiellt stöd av en i medierna uttalad favoritkandidat som Giuliani betyder extra exponering i media och därmed ökad namnkännedom och eventuellt ökat stöd från allmänheten. Detsamma gäller liknande uttalanden från politiker som inte kandiderar till att bli partiets presidentkandidat, men som av partimedlemmar och sympatisörer anses vara goda företrädare för deras åsikter, samt personer som på annat sätt är kända för allmänheten. Därmed var det en nöjd John McCain som 31 januari kunde mottaga Kaliforniens guvernör, tillika actionskådespelaren Arnold Schwarzeneggers officiella stöd, som delvis kan ses som motvikt till Mike Huckabees tv-reklamkampanj med den något äldre actionskådisen Chuck Norris. Kennedyklanens stöd till Barack Obama hade en liknande effekt i det demokratiska lägret.

Men mediaexponering och pengar är inte allt. Mike Huckabees kampanj har länge ansetts vara mer eller mindre pank, medan Mitt Romney fått betydligt större uppmärksamhet, samt lagt in hela 17 miljoner dollar av sin egen privata förmögenhet i sin kampanj. Trots det är Huckabee idag klar tvåa i den republikanska kampanjen, medan Romney lämnade in efter förlusten på supertisdagen.

I dagsläget, med knappt hälften av de totalt 2 380 delegaterna kvar att vinna, står det mellan tre kandidater: John McCain, Mike Huckabee och Ron Paul. Av dessa är McCain otvivelaktigt ledaren, men det återstår att se vad Mitt Romney väljer att göra med sina delegater. Ron Paul är outsidern, som egentligen bara kan hoppas på ett splittrat konvent mellan de två andra kandidaterna.

McCain har utsetts till vinnare i media, men för närvarande verkar det som om han inte lyckas leva upp till sin ledningsposition i de delstater som återstår. Det vi ser är snarare en reaktion mot ledaren McCain än den förväntade uppslutningen kring partiets kandidat. Med så pass många delegater på spel i de återstående delstaterna är med andra ord inget så klart som det ofta framställs.

Per Bylund