Soffliggarna avgör spanskt val

Image För fyra år sedan valdes José Luis Rodriguez Zapatero till det spanska socialistpartiets (PSOE, eller Spanska socialistiska arbetarpartiet) ledare. Knappast någon trodde att den unge kompromisskandidaten skulle ha en chans i valet 2004 mot det konservativa Folkpartiets (PP) José María Aznar. PSOE var splittrat av inre maktstrider, och Aznar hade under sina åtta år vid makten lyckats samla hela det icke socialistiska fältet i spansk politik, från liberaler över kyrkan till mer högerextrema krafter. Dessutom hade ekonomin gått för fulla segel under PP:s mandatperioder.

Men under ett dramatiskt dygn, just före valet i mars 2004, slog Aznars betryggande ledning över i sin motsats, och spanjorerna röstade fram PSOE till en överväldigande seger, framför allt genom att fler väljare än någonsin tog sig till valurnorna.

Attentatet vid tåg- och tunnelbanestationen Atocha i centrala Madrid hade dagen innan krävt närmare 200 människoliv och skadat omkring 1.500, och landet befann sig i chock. Tämligen omedelbart stod det klart att förövarna var terrorister med kopplingar till Al-Qaida, men regeringen Aznar försökte få det till att det var den inhemska, baskiska terrororganisationen ETA som låg bakom. Regeringen ljög för massmedia därför att man bedömde att det valtaktiskt skulle vara bättre om det hade varit ETA, än om det hade varit islamister. ETA-attentat utmynnar traditionellt i stöd för de ”hårda tag” som PP gjort sig till förespråkare för, medan ett islamistiskt dito skulle uppfattas som något regeringen dragit på Spanien genom sitt mycket impopulära deltagande i kriget i Irak. Hade lögnen hållit ett dygn skulle PP ha sopat mattan med PSOE dess oerfarne ledare.

Men lögnen höll inte. Den var för grov.

Jag följde händelserna på nätet och ringde kollegor. ”Det här kan inte vara ETA”. ”De har aldrig gjort något liknande tidigare”. ”De skulle förlora sitt stöd i Baskien också” var några av kommentarerna. Samtidigt ringde Aznar själv runt till tidningarnas chefredaktörer och försäkrade att han visste att det var ETA, och i presidentpalatset informerade regeringen utländska journalister att ”ETA aldrig aviserar sina attentat”,  vilket är ungefär det första man lär sig som utrikeskorrespondent i Spanien att ETA alltid gör.

Så egentligen röstade man inte in Zapatero, utan gjorde sig av med Aznar. Och det var inte Al-Qaida som ”hjälpte” Zapatero till makten, utan PP-regeringens klumpiga hantering av massmordet.

Nu på söndag, den 9 mars, är det val igen, och enligt opinionsundersökningarna är väljarna tämligen nöjda med sin premiärminister; PSOE leder med omkring 5 procent och oberoende undersökningar visar att Zapatero vann bägge de tevesända valduellerna mot Aznars efterträdare, Mariano Rajoy.

Att Zapatero tog hem de spanska trupperna från Irak var inte ett resultat av attentatet utan ett vallöfte som uttalats långt tidigare. Icke desto mindre är flertalet spanjorer tacksamma för att så skedde, liksom att landet visade sig kunna stå emot de hårda amerikanska påtryckningarna; spanjorerna är inte vana vid att deras röst hörs särskilt högt i internationella sammanhang och beslutet och ståndaktigheten resulterade i något så ovanligt i detta land som en viss nationell stolthet.

Zapatero har under mandatperioden framför allt moderniserat landets lagstiftning, som fortfarande släpade på en del bagage från Francodiktaturens tid. Jämlikhetsfrågor har stått högt upp på agendan, särskilt kvinnomisshandel och våldtäkter, som domarna tidigare såg lite mellan fingrarna med. Rätten till homosexuella äktenskap har också klubbats igenom, vilket gett landet en av världens mest frisinnade lagar på detta område.

Spanien har till och med kommit att bli något av en inspirationskälla för socialdemokratin i Europa, som ju i övrigt befinner sig på ökenvandring i flertalet större länder (Frankrike och Tyskland framför allt), och där idédebatten på många håll i stort sett är frånvarande.

Men nymodigheterna i lagstiftningen har inte setts med blida ögon av Spaniens konservativa krafter, och katolska kyrkan har för första gången sedan demokratin infördes 1975 uppmanat sina medlemmar att inte rösta på PSOE . Å andra sidan har kyrkan i dagens Spanien ett högst begränsat politiskt inflytande, och de som röstar efter dess rekommendationer skulle med all sannolikhet inte ha röstat på PSOE i alla fall.

Zapateros stora misslyckande är försöket att förhandla med ETA. Den hårda kärnan i den baskiska terroristorganisationen fortsätter att kräva ett självständigt Baskien för att överhuvudtaget samtala med regeringen i Madrid, det vill säga de vill inte förhandla alls. Organisationen återgick till vapnen för två år sedan genom att spränga en kraftig bomb i ett parkeringshus vid Barajasflygplatsen utanför huvudstaden. Två personer omkom.

Men ETA-problematiken är något alla spanska regeringar misslyckats med att lösa, och när man använt sig av hårda tag stödet för organisationen snarare ökat i Baskien. Väljarna lär knappast döma Zapatero särskilt hårt för att inte heller han har kommit till rätta med det politiska våldet.

Mer allmänt är dock frågan om graden av regionalt självbestämmande något som drar många röster från PSOE. De regionala partierna i framför allt Baskien, Katalonien och Galicien (de så kallade ”historiska regionerna”) är stora och kan komma att fungera om vågmästare i parlamentet. Den situationen har uppstått tidigare och ställer dessa partier inför ett delikat dilemma. De är samtliga konservativa, och ligger alltså ideologiskt närmare PP än PSOE. Samtidigt ser sig PP som garant för centralmakten och vill på intet sätt ge regionerna än större självständighet än de redan har, något socialisterna kan tänka sig.

Men den stora stötestenen för Zapatero på söndag är valdeltagandet. Om folk använder sig av sin rösträtt vinner PSOE enkelt, får kanske till och med egen majoritet. Men om soffliggarna är många blir resultatet ovisst. Så var det redan på republikens dagar på 1930-talet. Väljarsympatierna är starkt uppdelade i två läger, med ett aningen större socialistiskt än konservativt. Men de konservativa har nästan undantagslöst varit bättre på att mobilisera sina styrkor.

Anders Forsberg