Imperialisering

Image Ordet ”imperium” har återigen kommit upp på dagordningen i internationell politik. Med detta som utgångspunkt föreslår den ryske professorn i statsvetenskap, Artem Magun, att imperietanken är ett uttryck för en global kris, som drivs, och driver på, rädslan och den tillhörande besattheten av säkerhet som politiska symptom och som instrument.

Vad innebär de senaste årens ökade intresse för begreppet imperium? Jag anser att diskussionerna om imperiet i dagens internationella situation i stor utsträckning hänför sig till den storskaliga legitimitetskris som uppstod efter det kalla kriget och järnridåns fall. Vi bör med andra ord inte tala om det ena eller andra imperiet utan om den allmänna imperialiseringen som en internationell process.

Från en mängd håll hör vi idag att ”staten”, som uppfattats som modernitetens enklaste och mest grundläggande form, befinner sig i kris. På den liberala sidan talar man om ”globalisering” och andra processer som bryter ned statsmakten till förmån för internationella organisationer. Andra, mer kritiska, eller mer realistiska, röster framställer imperiet som en alternativ modern politisk form. Så vad betyder egentligen imperiet, bortom de ideologiska betydelserna hos anti- och pro-imperialister? 

”Imperium” syftar i första hand på ett verkställande ordergivningssystem av militärt snitt, i andra på en uttalad strävan efter världsherravälde, i tredje på en viss heterogenitet, och i fjärde på messianska ambitioner att återupprätta och fullborda den antika världen. Det skiljer sig från alla andra politiska begrepp genom att inte referera till någon särskild politik utan endast till ”makten” som håller ihop och styr ett område. Ordet knyter alltså an till tanken på olösbara konflikter som måste kuvas med hjälp av våld. Och då makt antyder potentialitet, påminner ”imperium” om de faror ett imperium måste skydda sig från, och de hot det självt utsätter andra för.

I en modern kontext pekar begreppet imperium inte bara på en institution eller en politisk form, utan på en historisk vägkorsning, som mest precist kan betecknas som ”postrevolutionär”.

Imperiet är ett försök att komma till rätta med en öppen kris, och lösa denna med hjälp av våld. Det betyder att imperial universalism både är en positiv expansion av en viss modell eller världsbild, och en negativ, epidemisk utveckling av en kris.

Denna epidemiska kris bygger på en uppfattning om potentiella faror och hot.

Imperium har kommit tillbaka till den politiska diskussionens hetluft.

Människor som är missnöjda med den nuvarande amerikanska administrationens politik anklagar den för imperialism; andra, välvilligt inställda observatörer av amerikansk politik använder sig av imperiet (det brittiska) som ett positivt exempel. EU:s integrationsprocess påminner åter andra om ett imperium: Ulrich Beck och Edgar Grande använder ordet i positiv mening och föreslår en plan för att organisera den europeiska suprastaten som ett ”kosmopolitiskt imperium”, med löst expanderande gränser och huvudsakligen icke-representativa former av demokratiskt deltagande. De anser att förutsättningarna för denna politik är det framväxande ”risksamhället” där hoten inte längre går att fastställa eller ens geografiskt bestämma, vilket leder till att världen, från en subjektiv synvinkel, uppfattas som alltmer osäker.

I Ryssland, vars inhemska allmänna opinion uppfattar som en ”förlorare” i internationell politik, där internationalistisk liberalism blivit impopulär, liksom de maktbaserade uppfattningarna som sprids av världens härskare, frambesvärjs ”imperiet” av såväl revanschister längst ut på högerkanten som av aggressiva pro-västliga liberaler.

När det sovjetiska Östblocket föll försvann den globala situationens traditionella koordinater. Utbredningen av lokala konflikter och den snabba expansionen av västerländskinspirerade politiska institutioner och livsföring gick hand i hand med en växande militär och ekonomisk asymmetri mellan USA och resten av världen. Inom EU har många röster höjts för ökad enighet i syfte att fungera som motvikt till USA. USA:s militära styrkor, ibland på egen hand, ibland tillsammans med européerna, genomför ”humanitära operationer” över hela världen, i syfte att kväsa och förhindra lokala konflikter. Under dylika omständigheter är begreppet ”imperium” tillbaka, och för första gången på över femtio år används det till och med i positiv mening. Än så länge har dock inget land accepterat det som officiell benämning.

Fenomenet imperialism, och diskursen om imperiet, kan förklaras på huvudsakligen två sätt: som en misslyckad universalitet och som en alltför framgångsrik universalisering. Varje gång ”imperium” kommer upp på bordet innebär det att ett universellt projekt misslyckats. Napoleons imperium betydde att den franska revolutionen var över, och att man var tvungen att hantera det kaos den hade ställt till med enbart med militära medel.

Även om Antonio Negri och Michae­l Hardt, i det kanske mest innovativa bidraget till debatten (Empire och Multitude), använder sig av ordet som om världsherraväldet redan hade uppnåtts, så innebär imperium idag det sovjetiska frigörelseprojektets misslyckande, och det ökade motståndet mot ekonomisk och kulturell globalisering över hela världen, så att denna senare måste backas upp med hjälp av våld.

Dagens västvärld är besatt av säkerhet. Detta samhälle, där brottligheten är jämförelsevis låg och som har tillgång till högst avancerade kontrollfunktioner, föreställer sig vara utsatt för ”risker”, ”brister” och så vidare som inte går att lokalisera eller förutsäga. Decentraliseringen och kaoset som följt i globaliseringens kölvatten har ökat den sociala oron, såväl bland de säkerhetsbesatta eliterna som bland de maktlösa immigranterna.

Negri och Hardt tar för givet att världen redan är fullständigt förenad, vilket gör att deras modell inte kan förklara dagens politiska strider: de lokala konflikterna, terroristverksamheten och USA:s med allierades militära interventioner.

De, och andra författare, uppfattar revolutionen och imperiet som nära sammanflätade, och som singulärt moderna företeelser.

Men ingen av dem utvecklar den logik som skulle leda från revolutionen till imperiet.

Den franska revolutionen förvandlade hela kontinentens säkerhetsstruktur, genom att spränga suveräna staters gränser i luften och göra hela Europa till ett krigsscenario, alltmedan Frankrike sökte stöd inifrån sina grannstater. Gränserna blev obestämda, flytande. Enligt den italienske historikern Guglielmo Ferrero var hela epoken under den franska revolutionen och imperiet den ”Stora Rädslans” epok. ”Revolutionen missbrukade våld därför att den var rädd: rädd för Frankrike, rädd för Europa, rädd för sig själv” (The Two French Revolutions ).

Revolutionen var en vågad destruktiv aktivitet, vars tröghet bestod i död, helt enkelt, vilket utmynnade i social apati. Man kan hävda att den revolutionära negativiteten, i all sin aktivitet, gradvis tog formen av passivitet. I imperiestadiet finner vi den hektiska aktiviteten i förgrunden, och den tröga passiviteten i bakgrunden: passivitet i form av aktivitet. Så såg, enligt Ferrero, och Jules Michelet, Napoleons situation ut, och vi kan extrapolera den till vilken politisk aktör som helst som plötsligt står inför ett tomt, homogent och hotfullt politiskt landskap. (USA:s internationella aktivitet under senare år frammanar livligt den typen av slutledningar). Det revolutionära samhället upptäcker tomheten mitt i sig, i sitt eget maktcentrum, och det upptäcker den som en tillfällig suspension, den mirakulösa historiska festivalen som revolutionen gett upphov till. Detta samhälle uppfattar sedan de internationella gränsernas kollaps egocentriskt, som om hela världen anammade dess ideal. I imperiesituationen förflyttas centrum, och tomheten uppfattas som geografisk snarare än tillfällig, utomstående snarare än något eget: om det revolutionära samhället tidigare såg på sig självt med hela världens ögon, ser det nu ut över en värld som tömts av dess egna handlingar, och ”sugs” sedan passivt in i denna värld av rädsla och av trängtan efter makt.

Om vi nu tittar på imperiet i detta negativa, passiva ljus, snarare än i det positiva och aktiva, får vi ett nytt perspektiv på vår tids världsomspännande kris. Krisens grundläggande händelse var den demokratiska revolutionen som ägde rum i Östblocket i slutet av 1980-talet och början av 90-talet. Den var i huvudsak negativ, nedbrytande: den gav inte upphov till några nya idéer, skapade aldrig någon bestående mobilisering och i de flesta länder fanns inget starkt ideologiskt avantgarde som sedan kom till makten.

Ändå bör händelsen kallas ”revolutionär”, givet de djupgående förändringarna i samhället, och den frigörande, sekulariserande kraften som riktades mot kommunistpartiets ideokratiska och auktoritära styre.

Från en antropologisk synvinkel karaktäriserades tiden efter revolutionen av omfattande melankoli och apati – samma process som inträffade efter den franska revolutionen. Omkring år 2000 och valet av Vladimir Putin till president hade regimen antagit tydliga ”Bonapartistiska” drag. Klagomålen och självförnedringen från 1990-talet lämnade plats för en defensivt aggressiv nationalism och svallvågen av konsumism.

Inom samhället medförde socialistregimens fall att gränsen mellan partistaten och samhället bröt ihop för en tid, vilket ledde till stagnation på ett internationellt plan. Men det ledde också till att de fasta yttre gränserna kollapsade och världen internaliserades. Denna internalisering och förening av världen, som döptes till ”globalisering”, bidrog emellertid inte till att lösa lokala konflikter, utan tvärtom till att dessa spred sig och blev hängande i luften, i väntan på en bestämd långsiktig lösning. Eftersom alla konflikter i denna nya situation är interna konflikter kan de bara lösas genom ”polisiära” eller ”fredsbevarande” operationer utförda av en hegemonisk makt. Men dylika operationer kan inte lösa konflikterna, bara hålla dem stången. Precis som på 1790-talet ifrågasätts själva principen för självständighet.

I denna nyligen förenade värld framträdde många nya områden och politiska subjekt som uppfattades som neutrala och i behov av ”utveckling”, vilket ledde till en ny expansion av den västerländska staten, kapitalet och kulturen. Men när expansionen förvandlade de berörda områdenas självständighet kom den omedelbart att uppfattas som ett hot där globaliseringen inte hunnit så långt, men där man ändå inte var direkt fientligt inställda till väst.

Så motiverades NATO:s expansion i Östeuropa 1999 och 2004 inte av något omedelbart säkerhetsskäl utan snarare av det politiska och militära vakuum som uppstod efter Warsawapaktens fall. Expansionen var kanske fördelaktig för de östeuropeiska länderna, men tillsammans med bombningarna av Serbien 1998 bidrog den till antivästerländska stämningar bland den ryska eliten och i rysk allmän opinion, vilket i sin tur ledde till ökad auktoritarism i landet.

Sovjetunionens tillbakadragande från Mellanöstern följdes omedelbart av kriget vid Persiska viken, ökningen av USA:s militära och ekonomiska närvaro i området, vilket har lett till en växande stämning av antiamerikanism i den muslimska världen.

Att imperiet är tillbaka på dagordningen idag beror inte på det enkla faktum att det som uppfattas som globalisering leds av en hegemonisk makts (USA) intressen, eller västmakternas gemensamma dito, eller på det byråkratiska, auktoritära, globala styrelseskicket (som Negri och Hardt skulle säga) utan på en situation av global kris som gjort det lätt för stormakterna att lugnt utvidga sina kontrollområden, men som också kan dra in världen i en alltmer upptrappad panik genom sin obestämbarhet.

Artem Magun (Professor i statsvetenskap vid European University at St. Petersburg och filosof).