Ett självständigt Kosovo

Image

Foto: Il Manifesto

Den 17 februari förklarade sig den forna jugoslaviska provinsen Kosovo ensidigt självständigt från Serbien, det vill säga utan denna senare stats godkännande. Det är den senaste och sannolikt sista uppsplittringen av general Titos statsformation på Balkan, som följde på andra världskriget, efter Kroatien, Bosnien-Hertzegovina och Makedonien. Samtliga har föregåtts av eller genomförts i krigshandlingar, massakrer och lidande under 1990-talet. Belgrad, såväl som huvudstad i Jugoslavien som i Serbien, har hela tiden hävdat den nationella integriteten som argument för att hålla ihop landets geografiska utbredning i förhållande till olika etniska, religiösa och nationalistiska grupper som varit mer eller mindre väl representerade i de provinser som så småningom blivit länder. Och man har hävdat denna integritet som regional dominant etnisk, religiös och nationalistisk grupp. Det vill säga att det har varit Belgrad självt som under 1990-talet reducerade den nationella integriteten till enbart ett maktargument, och släppte löst sina värsta sadister inom militären på försvarslösa civilbefolkningar i provinserna.

Slobodan Milosevic, den dåvarande presidenten, försökte futilt försvara serbisk överhöghet över provinserna med enbart militär makt som argument, vilket slutade med en NATO-intervention och i den internationella domstolen i Den Haag.

Att Milosevic var ett kräk, vars tankar om serbisk överhöghet på Balkan var en retrograd figur, betyder emellertid inte att idén om nationalstaten skulle vara död. Snarare tvärtom. Vad vi har sett, och ser, är hur en mängd nationalistiskt färgade nationalstater poppar upp som svampar ur den jugoslaviska myllan.

Vi skulle kunna kalla det ”mimesis”, eller efterhärmning. Det serbiska kravet på underkastelse av en serbisk kultur och makt har strukit på foten därför att andra har hävdat precis samma principer som Belgrad. Och då Belgrad betedde sig klumpigt, för att uttrycka sig på något sätt, hamnade sympatierna på ”andra sidan”, i det senaste fallet på kosovarernas – och NATO:s bomber föll över Belgrad, inte över Pristina, vilket de mycket väl skulle ha kunnat göra om den internationella opinionen hanterats annorlunda.

Nu har såväl Serbien som Kosovo mer eller mindre internationellt legitimerade ledare, men på bägge sidor är de nationalistiska argumenten desamma som tidigare, även om de numer har en mer ödmjuk attityd till våldsutövning.

1990-talets balkanska krig utlöstes huvudsakligen av motsättningen mellan tillhörigheter i nationalstatens hägn. I slutändan vann den tyska idén om att en nation är ett ”folk” över den franska att det är en ”idé”. Det var inte idéer eller en grundlag man skulle ansluta sig till för att känna sig som medborgare, utan till ”nationalkaraktären”, kroat eller serb, muslim eller kristen, och så vidare. Och så delades det forna Jugoslavien upp i allehanda stater utefter definitioner tillhörande ett fortfarande pågående 1800-tal.

EU var som vanligt splittrat i frågan. Flertalet större stater stödde Kosovos initiativ, medan länder med regionala problem (som Spanien med sina egna territoriella konflikter i Baskien, Katalonien och Galicien) vägrade erkänna den nya republiken. Kina och Ryssland med betydligt allvarligare problem med potentiella regionala utbrytarregioner, vägrade också, vilket innebär att FN inte kan erkänna den nya staten. EU var angeläget om att Kosovos självständighet inte skulle fungera som inspiration för separatiströrelser i vissa stater hemmavid, och bemödade sig därför om att framhålla Kosovo som ett ”specialfall”, av det enkla skälet att man inte vill att Kosovos självständighet ska ge argument till andra nationalismer i avsaknad av en stat, som norra Italien eller det flamländska Belgien, till exempel.

En mer pertinent fråga är emellertid vad det betyder, i slutändan, att vara ”självständig” i en globaliserad värld av överlappande och skiftande identiteter, och där vi alla är ömsesidigt beroende, må vara beroende på hotbilder som inte respekterar nationsgränser (epidemier och miljökatastrofer, till exempel) eller beroende på ekonomiska och teknologiska initiativ. Kan vi vara självständiga som nation i förhållande till den internationaliserade marknaden, med aktörer som Microsoft, Halliburton eller Nokia? Eller i förhållande till Aids eller fågelinfluensa, eller global uppvärmning?

I Kosovos fall blir det tämligen tydligt. Ett land på omkring två miljoner invånare, med låg utbildningsnivå och i avsaknad av såväl strategiska naturresurser som geografi. Kosovo kommer som ”självständig” stat att vara lika beroende, kanske mer, än det någonsin varit som en del av Serbien. Beroende av andra krafter förvisso –Nato, FN och EU, i första hand – men beroende i alla händelser. Någon egentlig nationell självständighet, så som den traditionellt tänks, är otänkbart, en illusion. Inte ens Sverige är längre en självständig stat i denna mening. Hur skulle Kosovo kunna vara det?

Samtidigt riskerar proklamationen i Pristina att öppna Pandoras ask, ge luft under vingarna till en mängd etniska, religiösa eller andra tillhörigheters förespråkare, stundtals av högst tveksam demokratisk natur.

Dessutom bäddar den för framtida regionala problem på Balkan. Belgrad är idag för svagt för att reagera, kan inte, efter Milosevics katastrofala politik hävda sina åsikter internationellt. Det är tacknämligt att dagens serbiska ledare officiellt säger sig att de inte tänker använda sig av våld för att behålla Kosovo, men frågan kvarstår om detta bara är en tvingande nödvändighet givet maktförhållandena, eller om Belgrad kommer att skifta position så fort dessa förändras, och maktförhållanden skiftar alltid.

Risken är med andra ord överhängande att man, genom att erkänna Kosovo som självständigt, dels bygger in sig i en permanent framtida konflikt, dels skapar ett exempel som kan komma att utnyttjas i situationer där nationalismerna är betydligt farligare än de för tillfället är i Kosovo och Serbien.

 Anders Forsberg