Ensamheten i Kina

Image

Historien om fjärde maj, friheten och allt det där som skulle komma sedan.

Den kinesiska boomen förändrar livet i landet. I takt med att skyskraporna stiger mot himlen känner sig många kineser berövade sina traditionella värderingar och vardag. Camilla Ziedorn rapporterar från BeijingDet är tomt i Kina. Ja, inte på det där uppenbara sättet. Folk trängs ju som vanligt på gatorna, knuffas i affärerna och pressar sig mot varandra i tunnelbanan. Men det är där mellan de sammanpressade kropparna tomrummet finns. De lever ju idag i ett samhälle där materialismen står som essens, man har bråttom. Och det där med att mötas, det är svårt när man är självupptagen. Men hur har det blivit såhär?

De unga talar om de ständiga valen som måste göras. Det handlar om arbete, identitet, familjerelationer, partner. De tycker det är betungande. För mycket läggs på de egna axlarna. Allting beror på personliga val och framtiden står och faller med de egna prestationerna. Många känner en enorm press och självmord och depressioner har ökat.

Men ändå. Samtidigt som det klagas över bördan, talar man sig varm om en frihet man önskar sig mer av.  Oberoendet har blivit ett ideal att slå vakt om. Och föräldrar, som i alla tider behövt sina barn på ålderns höst, står nu och undrar var de tog vägen. Barnen har inte tid. De satsar på karriären, flyttar runt och förverkligar sig själva. Familjebanden upplevs lätt som begränsningar i den personliga utvecklingen.

 Och det traditionella Kina lyser plötsligt med sin frånvaro. Det var ett Kina med kollektivism och underkastelse som vördade patos. Folket följde ritualerna (li), som reglerade sociala relationer, satte in den enskilda i ett sammanhang och fungerade vägvisare både i vardagen och i de stora frågorna.

Det här har alltså förövats kulturen och ett nytt frihetsbegrepp har introducerats, som rimmar illa med traditionell sed och moral. Ja, det kollektiva livet har förbytts till en ensam promenad mot frihet.

Kulturens vändning har gjort ritualerna oanvändbara och anknytningen till det förgångna har i mångt gått förlorad. Ja, inte bara det, man sätter oroande ofta det gamla i polaritet med det nya. Det verkar som det är svårt att låta nutid och förfluten tid samexistera.

Beslut har inte längre någon förankring i historien. Det finns en påtaglig känsla av historielöshet. För många känns arvet avlägset och ingenting som berör den egna personen. Det är inte en del av dem.  Nej, det långa perspektivet har gått förlorat och livet blivit en serie nu. Man måste komma ihåg att Kina är ett land med en mycket komplicerad relation till sin historia. Gammalt ska ge plats åt nytt. Så har det varit länge. Men var kommer det ifrån? Vad är det som får människorna att stå mol allena, berövade sitt kollektiv och sitt arv?

Många sätter perspektivet på 1979 och Deng Xiaopings pragmatiska ekonomiska reformer, under vilka landet satte av i neoliberal kurs. Mao hade nyss gått ur tiden och Kina skakade av sig den betvingade kollektivismen och kommunistiska uniformen. Deng sa att nu skulle det bli andra toner och så sa han att vara rik, det är fint det.

Det här var något nytt. Det skapades ett ekonomiskt system, med kapitalismens profitsamhälle som modell. Och konsumtionssamhället spinner och sjuder, ger upphov till nya begär, ständigt nya. Man strävar efter något bättre, men når aldrig riktigt fram. Alla vill bli rikare, framgångsrikare, lyckligare och lyckan definieras efter principen; bättre än grannen. Man stretar, tittar snett, jämför. Kinesen har blivit en missnöjd konsument, en hårt arbetande individ med ett outtröttligt skyltande av statussymboler.

Den nya ordningen har samtidigt resulterat i en ojämn fördelning av resurserna, där landsbygdsbefolkningen går fattig medan städerna blomstrar. Människorna drar in till städerna i miljontals varje år, lockade av bättre löner. Och landet har fått ett urbant skikt, som lever långt ifrån familj och vänner i en miljö som är dem kulturellt främmande. För storstadens anonymitet och rivalitet är de illa rustade.

Samma tendens är tydlig på landsbygden. Sociala grupper och företeelser som förr varit självklara, fyller inte längre sin gamla funktion. Ty bonden är inte längre vad han var och hans barn föds inte in i strukturer som definierar dem.

Ja, det här är moderniseringens bittra skördar. Kina och framtiden nämns ofta i samma andetag. Vi läser om utvecklingen, framstegen och alla förändringarna. Och visst, landet genomgår enorma sociala och ekonomiska förändringar och när en befolkning med sällan skådad framstegshets. Det är då lätt att se den ekonomiska boomen och politiska omsvängningen som orsaker till ensamheten. Världen förtingligades och i samma stund avhumaniserades den. Typ. I västvärlden höjer vi faderligt det varnande fingret och rynkar ögonbrynet, förklarar att det där har vi gått igenom och Kina kan lära från oss. Vi vill gärna se det så. Vad man glömmer är att moderniseringen började tidigare än så, ja, inte långt efter Europas.

1919 startade fjärde maj-rörelsen. Versaillesfreden gjorde inte upp med den imperialism Kina ansåg sig lida under. Demonstrationstågen mot orättvisorna gick långa och utvecklades snart till ett utbrett missnöje mot allt gammalt förtryck. Röster för en ny ordning höjdes och utvecklades till en samstämmig kör. Det blev en hel rörelse.

Och det var den nya generationens rörelse, med hela den kraft och de svindlande visioner på vilka ungdomen tronar. Man såg sig som kulturens förnyare. De visionära ledarna var nationella frälsningsagenter och vad de gjorde var att bana väg för modernismens inträde i landet. Entré!

Allt gammalt blev grått och hopplöst ute. Man omdefinierade det förgångna och ifrågasatte gamla sanningar. Det var här motsatsförhållandet mellan tradition och modernitet bildades. Man skapade nytt genom att attackera det gamla. Progress och framstegsoptimism var melodin och man jazzade sig igenom 1920-talet, slängde moraliska regler över axeln. Individualismen introducerades och hyllades, vilket gjorde kulturen självcentrerad och rysligt passionerad.

Ett decennium senare mötte de här idéerna motstånd och fick ett ordentligt bakslag. Hotet från Japan var överhängande och den ekonomiska nedgången ett faktum, arbetslösheten sköt i höjden samtidigt som en förödande jordbrukskris förlamade landet. Dörren till omvärlden slöts och de nya idéerna låg tysta och orörliga genom kommunistiska manifest, ett stort språng och en kulturrevolution.

Men idéerna hade nu en gång introducerats i kulturen och när landet åter öppnas och får feber för det västerländska, skönjs de åter. Det görs upp med gamla konventioner och skapas ett motsatsförhållande mellan tradition och modernitet. Man vill ryckas upp med rötterna och frigöra sig från kollektivet, för att hamna i en värld som skyndar mot en bättre framtid. Och i samma rörelse blir man fri, subjektiv och hemskt ensam. 

Camilla Ziedorn

Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina 1949 och regerade till sin död 1976. Deng Xiaoping reformerade landet från 1978 tills det han avgick 1990. Sedan 1978 genomgår Kina en kraftig ekonomisk omvandling och har en årlig tillväxt på i genomsnitt 9 procent. (Jämför med Sveriges 3 procent.) Ettbarnspolitiken började införas 1979 och blev nationell politik ett år senare. Arbetslösheten i städerna uppskattas till cirka 10 procent. Även landsbygden lider av en omfattande undersysselsättning. Majoriteten emigrantarbetare kommer från fattiga provinser. Till städerna kommer de i hopp om arbete och bättre liv. De utgör ett växande urbant proletariat och saknar ofta helt tillgång till offentlig service. Ensamma hushåll har ökat med 25 procent de senaste fem åren.