Vietnam: mellan kommunism & kapitalism

Image

Vietnam uppvisar olika ansikten och utvecklingslinjer. Ett land märkt av krig, men också av en rik kulturhistoria, som befinner sig i skärningspunkten mellan ett kommunistiskt styre och ekonomisk öppning. Anne Edelstam rapporterar.

Vietnam – med dess 80 miljoner invånare – tycks befinna sig i ett vägskäl. Människorna jag pratade med utryckte framtidstro trots den uppenbara fattigdomen. ”Det byggs överallt för det kommer mer och mer turister” framhöll vår vietnamesiske guide, Minh. Av de 54 etniska grupperna (väl representerade på det etnografiska museet i Hanoi) är Viet den största. Flertalet vietnameser finns koncentrerade vid Mekongflodens delta i söder och är mestadels jordbrukare.

Mellan den indiska och den kinesiska tankeströmmen, dominerar den trefaldiga religionen (tam giao): buddismen, taoismen och konfucianismen. Kommunismen har inte kunnat stoppa folktron men de antika pagoderna och emplen har regeringen låtit förfalla.

Detta land är nu i förvandling och står inför en nystart. Utländska investerare slåss om att få vara med från början. Industrialisering, social och ekologisk utveckling kan i bästa fall gå hand i hand, kommunismen till trots, för att påverka utvecklingen i ett av Asiens mest folkrika länder.

Kommunismens säte i Vietnam ligger i Hanoi, landets politiska huvudstad. Det påmindes jag omgående om då resan började med att vi skyfflades in i en kilometerlång ringlande kö, mest bestående av vietnameser längtande efter att beskåda deras gamle ledare, Ho Chi Minh, vilande på lit de parade, nybalsamerad (vilket görs om varje år i Moskva) i sitt marmorbelagda mausoleum. Stående i hettan och i duggregnet undrade jag stilla vilket bakåtsträvande land jag hamnat i. Var det verkligen värt den långa och relativt dyra resan, tidsförskjutningen och tröttheten för att stå i kö och paradera förbi ett trettioårigt gammalt lik? Soldaterna står tätt och kontrollerar att alla har händerna längs med sidan (handväska och kamera fick vi lämna ifrån oss vid ingången) och prata är förbjudet: ”sch” manade en av soldaterna med ett finger för munnen och en arg blick, när jag vågade göra en kommentar.

I kontrast är bostaden mycket spartansk och enkel. Ho Chi Minh förde med sig, efter befrielsen, kommunism och planerad ekonomi med vad det innebar av svält och umbäranden för folket under årtionden. ”Vi gick alla hungriga fram till 1986 då landet öppnades för utländska investerare”, erinrar sig Minh; ”i armén, där jag som alla andra var tvungen att tjänstgöra under fyra års tid, levde vi nödtorftigt på en handfull ris.” Vietnams historia lärde jag mig mera om på det sevärda historiska museet i Hanoi.

Vietnameserna är små och tunna, men tuffa. Kineserna tog nyligen över en liten ö utanför den vietnamesiska kusten. De hoppas på att hitta olja där.

Unga vietnameser drar sig inte för att vilja gå ut i krig mot den gamle ärkefienden. Regeringen däremot vill bevara freden och förbereder diskussioner med kineserna istället. Små grupper av ungdomar satte upp plakat där de diskret ”önskade”, utan att direkt kritisera, en viss förändring. Samtidigt skrivs det i franska Le Monde (5/12/07) att ”oppositionella lierade med Viet Tan (ett parti för reformer) arresterats i Vietnam. Denna icke-våldsamma rörelse, vars ledning finns i utlandet, skapades 1982 med målet att störta kommunistregimen och införa demokrati i landet.” Enligt Minh som visar sig vara rätt frispråkig trots riskerna, sprider Internet också svårcensurerade nyheter i landet.

Landet lider av andra plågor: byggplatserna är inte enbart industri- eller turistbyggen utan är ofta ett direkt resultat av landets värsta plåga: korruptionen.  De höga byråkraterna får mark – tagen från bönderna för en försumlig summa i kompensation för förlorad brödföda – i ”gåva” av regeringen. Byråkraterna låter bygga dyrbara och lyxiga villor på de före detta risfälten. Dessa hyrs antingen sedan ut, säljs med förtjänst eller blir deras familjers bostäder.

Medelklassen i Vietnam är fortfarande minimal; den största delen av befolkningen är bönder och fiskare. Endast en minoritet tillhör partiet och dess elit. Unga som gamla måste arbeta. Det finns ingen arbetslöshet i landet men heller ingen pension. Därför ser man ofta framförallt äldre kvinnor sittande hopkrupna på trottoaren där de säljer grönsaker de odlat eller andra varor.

Den andra landsplågan är trafikoffren. Detta håller dock regeringen på att få bukt med: den 15 december 2007 infördes en ny lag där alla mopedister och motorcyklister måste bära hjälm annars blir det höga böter. Det finns fortfarande väldigt få bilar i Vietnam, alla, till och med familjer med fru, man och två barn, förflyttar sig tillsammans på en moped, numera iförda hjälmar i glada färger.

Vietnams tredje stora plåga är drogerna som väller in från bergstrakterna där de fattiga stammarna i norr odlar bland annat opium. Norra Vietnam är en del av den ”gyllene triangeln” där drogodlingarna frodas. Ett sätt att tackla problemet är att utveckla det fattiga norr. I Vietnams engelska dagstidning, Viêt Nam News (22/12/07), läser jag att: ”i Son La, en provins belägen i de nordligaste bergstrakterna, har ett – från början holländskt – ekologiskt turistprojekt startat”. Turistindustrin innebär hopp och utveckling för dessa fattiga bergsbyar.

Vietnam är hem för flera världsarv. Det är svårt att tro att detta land har varit i krig i så många år trots att det går att läsa i de lokala tidningarna om krigsskador som fortsätter att plåga befolkningen genom framförallt de gifter som amerikanerna spred ut när de satte eld på skogarna i norr i sina försök att röka ut Viet Kong, den gamla gerillarörelsen. De giftiga ämnena ligger kvar i markerna och i vattendragen och orsakar bland annat fosterskador. ”Landminorna utspridda i mellersta Vietnam är ett problem vi försöker få bukt med”, berättade en norrman jag satt bredvid på planet. Han arbetar för Röda Korset i Vietnam.

De tempel som har överlevt kriget och kommunismen är i akut behov av restaurering. I Da Nang, Vietnams fjärde stad, ”marmorstaden”, dit man numera kan flyga från Hanoi, finns ett museum med ovärderliga föremål från  Chamdynastin. Museet liknar ett utomhusmuseum, utan fönster eller annat skydd mot regn och vind, byggt under den franska kolonialmaktens tid. En del av denna epoks stenstatyer kan även skådas på det välförsedda Guimetmuseet i Paris.

Vi tog oss över bergskedjan från Da Nang, med hänförande och svindlande utsikt över det kinesiska havet, med buss till Hoi An, ”staden med de passerande utlänningarna”, mest kinesiska handelsmän. Sedan 1999 är staden utsedd till ett av Unescos världsarv. På den pittoreska marknaden möttes vi av genuina trähus och tempel från 16- och 1700-talet i ett myller av folk, exotiska dofter och lokala hantverk i olika färger, av siden, trä eller lack.

Nya hotell byggs i utkanten av staden och längs med havet. Ett av Asiens dragplåster: massage med heta stenar och rosenblad i ångande träkar är ett välkommet inslag för att damma av sig efter all sightseeing. Frukter jag aldrig skådat innan och jasminte eller en kall inhemsk öl intaget under ett bananträd därefter gör resan väl värd.

Hue, landets historiska huvudstad med dess citadell, pagoder och gravar, ligger inte långt därifrån. Floden Song Huong, ”Parfymfloden” rinner igenom staden man lätt besöker i riksha, en trehjulig cykel bemannad av en spinkig vietnames. I Hue tillverkas de koniska hattarna, non, de flesta invånare bär på för att skydda sig mot solen och regnet.

Men den inhemska klädedräkten, långärmad skjorta med vida byxor till, försvinner mer och mer till förmån för västerländska kläder.

Hues pendang till Pekings ”förbjudna stad” är om möjligt än mer attraktiv för dess grönskande omgivning och delvis välrestrestaurerad i Unescos regi. 1993 förklarades staden världsarv och anses vara ”ett underskönt arkitektonisk poem” omgiven av ”den vita tigern” (den i norr belägna kullen), den ”azurblå draken” (i väst) och den ”kungliga skärmen” i söder. Landets poesi och skönhet delges vi av vid nästan varje måltid med morötter beskurna till blommor, en rotfrukt i form av en svan eller en tomat förvandlad till en röd ros. Maten är kinesiskt inspirerad, baserad på ris, grönsaker och spetsad med griskött, kyckling eller räkor, serverad med soja- eller annan sås.

Ho Chi Minh, eller Saigon som alla kallar staden här, är Vietnams ekonomiska huvudstad. En bullrande, het och levande stad med tusentals mopeder överallt och en imponerande människomassa med mobiltelefoner som ringer i vart och vartannat hörn. Enligt Saigon Times ”behövs det mera investeringar i teknologi och råmaterial för att bygga ut industrin”. Japan investerar mycket: de har byggt vägar och industrier och planerar en ny snabbtåglinje från Saigon till Hanoi (en resa som tar över 30 timmar med det nuvarande tåget); fransmännen försöker också vara med på ett hörn: de planerar att bygga Saigons T-bana och har investerat i el-verk. Vietnam är en av världens främsta risexportörer; kaffe exporteras också (det mycket smakfulla lokala kaffet kallas för ”drip-drip”-kaffe och serveras med en slags minimelitta ovanpå koppen) samt räkor och andra havsprodukter. Enligt Newsweek ”har Vietnams ekonomi växt med mer än åtta procent de sista tre åren” (24/12/07). Vietnams politiska stabilitet och billiga arbetskraft bidrar till landets ekonomiska utveckling även om det finns flera baksidor: underutvecklad teknologi och infrastruktur, relativt få högutbildade och ett minst sagt bristfälligt lagligt system. Med återinflyttningen av exilvietnameser ändras dock snabbt den bilden av landet.

Från kommunismen i norr till kapitalismen i söder är det bara ett litet steg vilket suddas ut mer och mer. Vissa påstår redan att Vietnam är på väg att bli ett nytt Thailand. Hotell byggs längs med kusten och i deltat. Ekoturismen expanderar i bergstrakterna med dess olika folkslag fortfarande iklädda de inhemska dräkterna i klara färger. Vietnams skönhet, natur, spiritualism och poesi beblandar sig illa med hårdför kommunism eller med otyglad kapitalism. Med dess rika kultur är landets framtid fortfarande ett oskrivet blad: låt oss hoppas att det utvecklas socialt, ekologiskt och ekonomiskt i positiv riktning.

 Anne Edelstam