Iranierna kan kämpa mot orättvisor själva

Image

Golbarg Bashi. Foto: Hamid Dabashi

Golbarg Bashi är en feminist som forskar om de mänskliga rättigheterna men varken vill förbjuda eller fördöma slöjan. Hon är uppvuxen i Iran, Sverige och Storbritannien och bor nu i New York. Tidningen Kulturens Pierre Gilly har träffat henne för ett samtal om bilden av Iran, i USA och i Sverige.

På vägen hit köpte jag det senaste numret av Journal of International Affairs. Det handlar om Iran. Nikki R. Keddie har en artikel om ”kvinnors situation och kamp i Iran sedan 1979”. Det är också temat för vår intervju. Hur ser du på allt intresse för kvinnors situation i Iran?

– Det är bra att Iran blir uppmärksammat men visst undrar jag varför kvinnorna blivit så intressanta just nu. Och jag undrar varför så många som inte är sakkunniga uttalar sig. Keddie är en erkänd historiker och väldigt kvalificerad men det som oroar mig i det amerikanska sammanhanget är att ”omsorgen” ofta är en förevändning för att rättfärdiga ett krig eller hårdare sanktioner mot ett folk som inte förtjänar att bli sönderbombade. I Europa kan det leda till mera rasism mot iranier och muslimer. Barnen i skolan kan bli mobbade, och deras föräldrar får ännu svårare att få jobb.

Den i Sverige baserade Nahid Persson som själv erkänner att hon gör dokumentärer för en ”marknad” blir erkänd som konstnär och får sponsorpengar för att göra ytliga filmer om misär i Iran utan att se de djupare problemen. I sina filmer framställer Persson det som att ondskan kommer från Islam. Hon ignorerar ekonomiska, politiska och sociala faktorer. Nahid Persons framgång i Sverige går hand i hand med den rasistiska bilden och intresset för Iran och muslimer. Hon gör oetiska filmer om utsatta människor, och sätter deras liv i fara för den svenska och europeiska marknaden. Filmen hon gjorde om de två prostituerade iranskorna kunde ses i Iran genom satellitteve, vilket innebär att både de och deras barn var i stor fara. Och för detta får hon beröm!

Om man forskar om utsatta människor så har man ett etiskt ansvar. Det gäller också de som gör film men uppenbart inte Persson och hennes svenska sponsorer. Intresset för Iran är så stort nu att hon eller människor som hon kan komma undan med vad som helst. Frågan är om hon skulle ha blivit lika framgångsrik om hon gjorde filmer om misär i Sverige? Det tror jag inte.

Det finns en professor här på Columbia, Lila Abu-Lughod som anser att slöja inte är lika med förtryck. Hon säger att slöja inte är samma sak som traditionalism och att individuella önskemål inte nödvändigtvis måste vara i opposition mot sociala konventioner. Det finns till exempel en social konvention i väst som säger att det inte är lämpligt att gå på operan i shorts. Att vi följer den är inget tecken på ofrihet, så man bör inte automatiskt tro att muslimer som följer sina konventioner är ofria, säger hon. Hur ser du på det?

– I princip håller jag med. I Sverige och Europa vill många iranska feminister till exempel förbjuda slöjan i skolorna. Att de anses som experter på frågan har jag svårt att begripa. Barn blir förtryckta i alla länder, kulturer och samhällsklasser. Slöjan betyder inte att man automatiskt är förtryckt. Bara för att man tar bort slöjan från en flicka, eller att hon är född och uppvuxen i en svensk familj betyder inte att hon immun eller skyddad från andra former av övergrepp. För mig verkar det väldigt ytligt att bara se slöjan som ett tecken på förtryck, men inte mindre eller ibland mer uppenbara men lika traumatiserande former av förtryck som finns i olika kulturer.

Det finns dock en skillnad mellan att frivilligt bära slöja och att tvingas göra det. Det är inte rätt att jämföra tvånget att bära slöja efter den islamska revolutionen med att bära shorts på operan.

Men att Iran har slöjtvång betyder inte att det är rätt att förbjuda slöjan. Att tvinga av slöjan är i sig ett övergrepp liksom det är att tvinga på den. Bara för att kvinnor kunde klä sig som de ville under Shahen betyder inte att Iran var en könsjämställd demokrati. Under Shahen var Iran ett patriarkat av den värsta sorten men juridiskt sett hade kvinnor mer rättigheter. Kvinnor från högre samhällsklasser kunde använda sig av dessa rättigheter till en vis grad.

Låt mig ställa en typ av fråga som man ofta hör på vissa amerikanska debattprogram. På en skala ett till tio, där tio är det bästa, hur har kvinnor det i Iran jämfört med till exempel Saudiarabien?
– Först och främst så finns det olika typer av motstånd i olika samhällen. I Irak, Turkiet, eller Afghanistan har kvinnor olika strategier för att kämpa mot patriarkatet. Kvinnor från dessa länder kan lära från Iran, som kvinnor i Iran kan lära från dem.

Artistiskt och journalistiskt tycker jag  Iran ska ha tio poäng, litterärt nio, och juridiskt åtta. Det betyder inte att kvinnor i Saudiarabien är passiva. Det finns en underbar saudisk forskare som heter Mai Yamani som har gett stora bidrag till Islam och juridiken. Turkiet och Egypten har med Deniz Kandiyoti och Nawal al Saadawi några av de mest framstående feministiska teoretikerna. Både Pakistan och Indien har bägge haft kvinnliga premiärministrar, vilket Iran inte haft. Trots det har Iran blivit en förebild för grannländerna. Kvinnorörelsen i Iran är modig. Idag använder den sig av internet och just nu har de en kampanj för att samla en miljon namnunderskrifter. Man kräver att regeringen ska ändra könsdiskriminerande lagar.

Sedan Ahmadinejad kom till makten har dock både feminister och andra medlemmar i den demokratiska rörelsen i Iran attackerats. Många har blivit arresterade och fått långa fängelsestraff.

Situationen är sammansatt. 65 procent av alla högskolestudenter i Iran är kvinnor, men bara 13 procent av arbetskraften. Här finns det massor av diskriminering. Iran har förändrats mycket sedan revolutionen 1979 då många iranier flydde landet. Både till det bättre, tack vare globaliseringen och den tekniska utvecklingen, och sämre på grund av den islamiska republikens repressiva politik! Med det vill jag inte säga att allt är bra i Iran. Tvärtom. Mycket är fel, ojämlikt och odemokratiskt. Men iranierna kan kämpa mot orättvisor själva. De behöver varken amerikanska bomber eller råd för att hitta vägen till demokrati. Iran är ett land som haft en av de starkaste demokratiska rörelserna i regionen. Iran hade en en demokratiskt vald premiärminister, Mohammad Mossadegh som störtades av CIA 1953 och ersattes med den korrupta Shahen.

Golbarg Bashi är verksam på University of Columbia. Hennes doktorsavhandling, “Rethinking Human Rights in Iran: A Feminist Critique” kommer snart att läggas fram på The University of Bristol.