Sökandet efter värdighet

Image

År 2004 fick den nigerianske nobelpristagaren i litteratur, Wole Soyinka, BBC:s Reithutmärkelse. I samband med detta höll författaren fem föreläsningar som senare sammanställdes till en bok med titeln Climate of Fear, en personlig betraktelse över rädslan som drivkraft bakom vår tids behov av säkerhet. Tidningen Kulturen presenterar här ett utdrag från boken, som kommer i svensk översättning senare i år.Lördagen den 21 februari 2004 publicerade Londondagstidningen The Times en historia om en tonåring som begått självmord i Belfast, Nordirland. Tydligen skulle det ha varit två självmord, men ynglingen ifråga bestämde sig, efter ännu en omgång förnedring från sina plågoandar, att han helt enkelt inte kunde vänta. Han var en av en väl sammansvetsad grupp om sju, fortsatte rapporten, som hade gått i skolan tillsammans och fortsatte att tillbringa all sin fritid tillsammans. Av de sju är det bara två som fortfarande lever. Den bilolycka som tidigare dödade tre av dem var kanske inte avsiktlig, men det finns registrerat att åtminstone en av dessa tre också försökt begå självmord. Alla levde de i skräck för någon förnedrande bestraffning av de lokala väktare som är kända under namnet INLA. 

I ett fall blev en fjortonårig pojke, misstänkt för att vara polisinformatör, tjärad och fjäderbemängd, släpad genom gatorna, sedan ”knäskålad” – det vill säga skjuten i knät bakifrån, vilket gjorde pojken till krympling för livet. Det här är vad en psykiater i Belfast hade att säga:

I en kultur där det är acceptabelt att en ung man släpas nedför en korridor och skjuts, växer barn upp i tron att det inte finns något sådant som mänsklig värdighet. De … utvecklar ofta oro och en fatalistisk syn på sina egna liv.

Varför stannade psykiaterns val vid ordet ”värdighet”, och inte vid något annat i hans kliniska handbok? Varför hade ynglingen – som andra före honom – valt att omfamna döden snarare än att leva men bli offentligt nedtjärad och fjädrad och/eller skjuten i knäna, för att sedan utsättas för grymt hån från sina jämnåriga – meddelas det oss – som i vetskap om att han lemlästats ropade till honom, ”Kom ut Barney, kom ut och lek”?

Här en annan incident från det verkliga livet, som den här gången inte handlar om en individ utan om en nation, ett försök att bryta sig ut från ett omgärdande murbygge, ett svar på en begränsning av viljekraften, i detta fall huvudsakligen av ekonomiskt slag. För omkring sex år sedan blev jag uppsökt av Kubas ambassadör i Nigeria, som jag hade utvecklat ett varmt förhållande till. Han tänkte sig att jag kanske kände några inflytelserika individer i USA:s regering  eller i de intellektuella kretsar som har kontakt med dem som utformar landets politik. Hans regering, informerade han mig, ville snabbt få en resolution till stånd angående tillståndet av icke-deklarerat krig mellan de två nationerna (dessa formella och informella sonderingar är allmänt kända, så jag avslöjar inget Förstahandsmeddelande). Kuba hade uthärdat de allmänna ekonomiska sanktioner som tvingats på landet av USA tämligen väl, sade han, men efter den vanhederliga Torricelli Act, vars stadgar utökade bannlysningen av handel med Kuba även till landets existerande utländska partners, och hotade även dem med sanktioner om de inte bröt dessa band, började den lilla ön känna en klaustrofobisk ekonomisk påfrestning, och sökte diplomatiska sätt att bryta dödläget.

Ambassadören sade att Kuba var redo att möta och prata med USA varsomhelst, formellt eller informellt, helt villkorslöst – åh, utom ett: Kuba kommer inte att kompromettera sin värdighet. Det slog mig, redan då, som ett anmärkningsvärt uttalande. Vi är ett litet folk, förklarade han, vi är maktlösa i förhållande till USA, men vi kommer inte att kompromettera vår värdighet; hellre svälter vi ihjäl.

Förklaringen – Vi kommer inte att offra vår värdighet – är i stor utsträckning det språk som nationer, eller stater, använder när de talar med varandra. Vid konfliktförhandlingar och deras efterspel – och jag syftar nu på de opublicerade sittningar som är välkända för medlare – kommer frasen, en envis, minimal vädjan, fram med anmärkningsvärd ihärdighet, även när allt annat har givits upp: låt oss lämna dessa förhandlingslokaler med åtminstone vår självrespekt i behåll. Det är i stor utsträckning ett historiskt rop från ett besegrat folk, besegrat antingen över en väpnad kamp eller på det diplomatiska fältet, när de inser att de inte har några förhandlingskort kvar att spela. Vad deras representanter säger är helt enkelt: det minsta vi kan leva med är ett avtal som inte tvingande förvandlar oss till slavar utan gör oss till partners som samtycker. Ja, vi är tvingade att acceptera freden, vi underkastar oss force majeure, men låt oss åtminstone behålla en klädtrasa för att täcka vår nakenhet. Detta är motivet bakom varje diplomatiskt konstgrepp som stundtals beskrivs som att rädda ansiktet, och förvisso är den segrare vis som vet att, i syfte att hålla ryggen fri från naturkrafterna, han inte får klä av sina motståndare helt och hållet. Yoruba har ett ordspråk: Iku ya j’esin lo. Det översätts bokstavligen med ”Hellre döden än ovärdighet”. Uttrycket finner lätt motsvarigheter i ett flertal andra kulturer, och fångar essensen i värderingen av självet, varats  blotta integritet som blåser liv i den mänskliga anden, att tillskrivas ett jämbördigt medlemskap i det mänskliga samfundet. Detta förminskar inte på något sätt andra mänskliga företräden – integritet, kärlek, ömhet, älskvärdhet, generositet eller till och med självuppoffring. Värdighet förefaller emellertid ge den mest åtkomliga meningen till mänsklig självuppfattning. Att förlora den gör i många kulturer, den japanska är det mest berömda exemplet, döden obligatorisk, med exil som den näst bästa utvägen.

Kärnan för vårt intresse här är värdighetens roll i skötseln av Samhället. Det globala klimatet av rädsla beror i stor utsträckning på nedvärderingen eller förnekandet av värdighet i Samhällenas skärningspunkter, vilket är särskilt märkbart i förhållandet mellan starkare och svagare dito, ett undvikande att erkänna denna rättighet, detta begär, detta medfödda beroende om man vill, i förhandlingsrum, kompromisser, i reciterandet av statistik och resolutioner, även inom Förenta Nationerna.

Det är förvisso enkelt att tala om, även att fördöma, byggandet av cementmurar som förvandlar hela folk till fångar i lovprisade läger, men på något sätt är uttrycket för ett kritiskt, implicit förnekande i sig själv förnekat: värdigheten. En dylik mur når bortom sin fysiska terräng, och upplevs som en gest av förakt mot det Samhälle som ett folk tillhör. Om Berlinmuren ansågs reducera den inneboende värdigheten hos ett folk därför att den inskränkte deras frihet, så kan inte muren i Palestina betraktas med samma blick som den Kinesiska muren framkallar idag.

Ett Samhälle blir ytterligare förnedrat om dess ledare förödmjukas, eller deras symbol, oavsett vilka privata invändningar eller kritik man har av personen ifråga, ett övervägande som säkert bidragit till den israeliska regeringens tendens, uppbackad av USA:s regering, att krydda sitt förakt för sina ”vasaller” med hot om att utvisa en folkvald ledare, Yasser Arafat, från Palestina – efter att i tilltagande utsträckning förvandlat hans högkvarter till en stenhög. Låt mig påminna om en betydelsebärande fas i den konflikten genom en utvärdering jag skrev vid tidpunkten, och som publicerades i Encarta Africana. Den avslutades med en bild, där jag använde mig av i det närmaste samma ord, lånade från en numer i stort sett bortglömd räd av den grälsjuke Mike Tyson i Storbritannien.

Efter en förutsägbar pulvrisering av en icke rankad boxare gav sig Tyson ut på sin vanliga holmgång av obsceniteter, men med ett språkbruk som till och med mätt med hans egen måttstock chockerade hans åhörare med den makabra beskrivningen av hur han skulle göra slut på sin näste motståndare, Lennox Lewis, för vilken han tycks ha uppammat ett särskilt hat. Jag skrev: ”Hur … tolkar man bombningen av Yasser Arafats kontor?”

Taktiken med att stänga av elektriciteten, telefonkontakten, vattentillförseln och naturligtvis radiosändningarna runt staden Ramallah, stängningen av alla ut- och ingångar till och från staden samverkade för att förstärka bilden av en boxares kvävningstaktik – arbeta ringen metodiskt, gradvis tvinga in motståndaren i ett allt mindre utrymme av rörelsefrihet och syre, för att sedan zooma in för dödsstöten. Kofi Annan var någonstans i närheten, och hans medhjälpare åkte fram och tillbaka mellan de stridande. Jag tillät mig hoppas att denna FN-närvaro skulle vara tillräckligt för avhålla Israel från att gå ännu längre.

Min optimism kom snabbt på skam. De bestyckade helikoptrarna attackerade återigen, och den här gången följdes belägringen av Yasser Arafats högkvarter i Ramallah av ytterligare attacker i Gaza. Sedan träffades radiostationen. Sedan polisens utbildningslokaler, marinsoldaternas, den palestinska auktoritetens byggnader, et cetera. Nervcentrumen för Yasser Arafats nödlösningsauktoritet förstördes systematiskt. Barak drog ut Arafats hjärta, lever och tunga – och matade hans barn med dem, och hans barns barn, arvtagarna till ett outtröttligt hat som kommer att stämpla dem från barndomen och driva hoppet om fred i Mellanöstern bortom horisonten för ännu ofödda generationer (ord i kursiver vänligen tillhandahållna av Mike Tyson).

I april 2002, inbjuden av den palestinske författaren Mahmoud Darwish, deltog jag i en delegation av den Paris-baserade organisationen Internationella författarparlamentet – numer känd under namnet Internationella nätverket av asylstäder – som besökte både Israel och Palestina. Vi var där både för att uttrycka vår solidaritet med de fängslade  författarna, konstnärerna och intellektuella på bägge sidor – fängslade, vill säga, av omständigheter som besegrade till och med deras vanligtvis gränslösa vision – och att bära vittnesbörd om vad
vi såg, vad som sades och vilka förväntningar som kunde tänkas finnas.

Jag ska summera min uppfattning av den palestinska situationen i ett ord: förnedring. Nej, det var inte för att en av våra guider oupphörligen upprepade ”Vi vill leva i fred med israelerna, men låt dem åtminstone garantera vår värdighet”. Det var inte heller för att ordet dök upp minst ett hundratal gånger – både i möten på gatan och vid musik och poesikonserten som ägde rum i den antika teatern i Ramallah – vilket filmen som gjordes av vartenda steg som togs under resan tydligt vittnar om. Nej, det var bara någonting jag bevittnade själv på denna studieresa, och det påverkade mig så intensivt att jag knappt kunde bärga mig att dela min oro med den israeliske ledare som jag under ett flertal möten utvecklat en stor respekt för – Shimon Peres. Han tog emot oss vänligt – organisationens dåvarande ordförande, Russel Banks, och mig – på sitt kontor, just hemkommen efter ett besök i Kina, medan vi kom direkt från ett flyktingläger på Gazaremsan. Vårt samtal var varmt, och jag sade till honom: ”Vad jag såg, vad jag läste i palestiniernas ansikten, gammal som ung, var förnedring. Jag mötte ett folk som föreföll förlorat hoppet på fred, men desperat ville se sin mänskliga värdighet återupprättad.”

Jag bevittnade denna förnedrings verklighet i hemmiljöer som hade hemsökts av en ockupationsmakts förakt. Jag bevittnade den vid vägspärrar. Jag  hörde talas om den i ett flertal berättelser om egna erfarenheter, över alla klassgränser, i ett flertal episoder, på Birzeits universitetsområde. Det mest deprimerande var att jag läste den i de ungas ögon, där förnedringen hade hårdnat till en beslutsamhet att inte avhända sig just denna outsägliga ägodel, värdighet, vars förlust slutgiltigt skulle bekräfta tillintetgörandet av deras mänskliga status. Och det mest skrämmande var att jag såg att den stelnat i ett hårt, kallt och outtröttligt hat. Jag förstod Simon Peres motargument, hans ilska över vad han läste som den palestinske ledaren Yasser Arafats svek när denne förkastade en förhandlingsöverenskommelse med före detta premiärministern Barak i Camp David. Och jag erkänner tyngden av ansvar som vilar på en ledare, vars första uppgift måste vara att skydda sitt folk från attacker som har höjt terrorns barometertryck genom det oupphörliga och godtyckliga bruket av självmordsbombaren. I alla händelser stod det klart för mig att han för sin del, denne skarpsinnige israeliske ledare, kanske den mest eftertänksamme av tidigare israeliska ledare, inte till fullo begrep, eller djupt undervärderade, förnedringsfaktorn, och den mänskliga böjelsen för den stridbara ägodelen – värdighet.

De desillusionerades republik breder ut sig för var dag som går. Rekryterna till dess armé har gett upp allt hopp om rättvisa, inifrån eller utifrån, men håller fast vid en allt förtärande strävan – värdighet. När målet flyr undan förlorar de, som de unga irländarna, all tro på en universell idé om mänsklig värdighet och blir likgiltiga inför de moraliteter och de tyglar som upprätthåller den civiliserade samlevnadens byggnadsställningar. Dessa är de villiga rekryterna till terrorns armé: den ”oförargliga grannen”, den blyga men trevliga unga mannen eller kvinnan som hjälper till att bära ut soporna och önskar dig god morgon. Bakom detta vänliga ”God morgon” på stormarknaden kan emellertid lura det sardoniska leendet som hämtar kraft ur den hemliga vetskapen om ett slutgiltig ”Farväl”.

Låt oss lägga alla vidare förespeglingar åt sidan. Ursprunget till dagens klimat av rädsla finns mitt i Mellanösterns pyrande hjärta, denna tummelplats för mängder av civilisationer inom vilka världens mest inflytelserika spirituella riktningar – judendom, kristendom och islam – byggt sina bon. Att skingra klimatet av rädsla ligger därför i grunden i en rättvis lösning i Mellanöstern – det har sagts tillräckligt många gånger, det kan inte ifrågasättas och låt ingen tveka om det. Undanflykternas tid är förbi, det är dags att holistiskt konfrontera ett globalt dilemma.

Mellan min första föreläsning, ”Rädslans skiftande mask” och denna, har ännu en förebådelse om låtsad makt lämnat ett så brännande märke på världen, denna gång på Madrids järnvägsspår, att ett tillfälle i den europeiska fascismens gärningar for förbi i mitt sinne. Det rörde sig om den ökända sessionen i Cortes, det spanska parlamentet, när en general Astrid, skrikande spottade ut ”Länge leve döden” i ansiktet på den humanistiske filosofen Unamuno.  Morbiditetens flagga tycks ha hissats över hela världen. För att hala den måste världen agera unisont, och med beslutsamhet, men måste också ta till sig eller intensifiera förpliktelsen mot den rättsprincip som försäkrar att de fördrivna ska åtnjuta återupprättelse. Och att de förnedrade ska återfå sin värdighet.

Wole Soyinka

översättning Anders Forsberg