Italien år noll

Image

Om sopor och politik. Foto: Gina Melodia

Den regering som Financial Time nyligen beskrev som en av Europas sämsta har lämnat in. Italiens statsminister Romano Prodi som i onsdags hade fått den första kammarens förtroende (Camera) fick nej från den andra (Senato) med 156 ledamöter mot 161.

En cynisk men en aning besviken italienare skulle kunna sucka: Äntligen!

Och det är säkert många som gör det.

Landets center – vänster koalition har haft det svårt redan från början. Efter fem år av politisk och medial ”diktatur” ”, tyckte många att den italienske moguln Silvio Berlusconi och hans center-höger allians skulle förlora stort.

De flesta opinionsundersökningarna gav Prodi och mängden av olika partier som han hade lyckats samla i det så kallad Unione, en stor seger över motståndarna.

Men dessa ”valbarometrar” visade sig vara otillförlitliga. Berlusconi förlorade, men endast 24.000 röster skilde den ena koalitionen från den andra.

Efter il cavaliere (kavaljeren) Berlusconis jättelikt orkestrerade massmedialt bombardemang, med hjälp av egna och statliga elevisionskanaler under valkampanjen 2006, vann Prodi vad som skulle vara en pyrrhusseger.

Från april 2006 till igår hade Prodis allians kämpat hårt för att överleva.

Centervänsternalliansen hade en bred marginal i den ena kammaren (camera) men denna marginal var mycket knapp i Senaten.

Romano Prodi fick inte bara ständig kritik och utsattes för våldsamma attacker från sina motståndare utan också från partier som ingick i hans egen allians: de så kallade vänsterradikala (Italien är en av de få länderna i Europa som fortfarande har minst två partier, i parlamentet och i den regering som nu avgår, som kallar sig kommunister) och från det ena eller andra partiet i mitten.   

Märkligt öde, Romano Prodis, den enda politiker som lyckats vinna mot Berlusconi (två gånger) men som aldrig fick regera en längre period än två år.

Professorn – som han kallas – kämpande som ett lejon fram till slutet och för att ge sin egen koalition en uns politisk dignitet.

Senaten blev hans Vietnam eller Waterloo, ingenting kunde han mot sina egna.

”Förrädarna” heter Clemente Mastella (före detta justitieminister och nu brottmisstänkt) som leder ett miniparti UDEUR (ett familjeparti bland de många kristdemokratiska fraktionerna) som fick 1,4 procent av rösterna 2006, Franco Turigliatto, vänsterradikal samt liberalopportunistern Lamberto Dini.

Men det vore orättvist att lägga skulden för den politiska krisen på endast dessa ”senatorer”.

Unione var och är en sjuk politisk skapelse, en aning surrealialistisk.

Det som förenade mikro och makropartier i centervänsterkoalitionen var en enda sak: hatet mot Silvio Berlusconi. 

Kunde denna aversion mot den excentriske Berlusconi med hans bananrepubliksfasoner vara tillräckligt kitt för att hålla samman politiker och partier med så motstridiga åsikter?

Det fungerade en tid. Sedan blev Prodis liv outhärdligt.

Italien är ett land som går mot en existentiell, politisk och ekonomisk dekadens, skrev – med varnande överdrift – The New York Times i julas.

Det är möjligt att avgrunden som den politiska dekadansen ledde till gav upphov till en derangerad gestalt, fenomenet Silvio Berlusconi.

Fenomenet verkar dock inte bara vara italienskt (se Nicolás Sarkozy i Frankrike).

De många politiska skandalerna, sönderfallet av två megapartier som kristdemokraterna DC (Democrazia Cristiana) och kommunisterna PCI (partito comunista italiano) under det tidiga nittiotalet och den konsekventa sprittningen i otaliga små fraktioner, den snabba utvecklingen av samhället (Italien är fortfarande bland de viktigaste ekonomierna i världen) banade vägen för Berlusconi och hans postfascistiska populism såsom en tidigare president, Francesco Cossiga, kallar honom i hans bok Italiani sono sempre gli altri” (Italienare är alltid de andra).

De stora ideologierna är döda. Socialism och liberalism talar ett annorlunda och avvikande språk och även de gamla fascisterna (som alltid varit talrika i Italien) har blivit borgerligare och kallar sig själva vid annat namn.

Katolikerna och kyrkan driver återigen politik för att fresta desperata och mållösa själar, och försöker använda teven och pressen på samma sätt som politikerna.

Den gamla liberala tron på en fri kyrka i en fri stat har långtamt ersatts av en kurialpolitik som inspireras till ultrakonservativa värderingar som andra Vatikankonciliet på sextiotalet tycktes ha avskaffat för gott.

Påven Benediktus visar sig på teven lika ofta som Berlusconi och televisionen gör det som inte ens Mussolini lyckades med: förena folket genom mentallavemang. 

Men Romano Prodi var inte så bättre än sin rival. Tvärtom var han sämre än Berlusconi: han hade ingen fisique du rôle, han var inte lika tevegenisk som presidenten för fotbollsklubben Milan. Hur kunde han vinna kampen?

Under de knappt två år som Prodis regering har suttit vid makten har några positiva saker gjorts.  

Framförallt på det ekonomiska planet.

Det är sant att de flesta italienare betalar mer i skatt just nu men – men för den första gången i modern tid betalas skatterna av alla. Och, vad händer nu? Vilka såpoperor kommer italienarna att se på teven de närmaste månaderna? The Return Of The Son Of Monster Magnet eller La revanche (Berlusconi)? Eller Apokalypse now (Lega Nord)? Den ena och den andra eller någonting nytt.

Om några timmar kommer den italienska presidenten Giorgio Napolitano att ge till någon politiker som båda allianserna kan enas över, uppdraget att bilda en ny provisorisk regering. 

Eller kommer presidenten att ge Prodi nytt mandat, men bara för att förbereda det nya valet?  Detta verkar osannolikt.

Men Napolitano kan också bjuda in en ”opolitisk” statsminister, och be honom att skapa en regering av ”experter”. En regering istånd att genomföra de nödvändiga reformerna som alla partierna från höger till vänster ville göra så sent som tisdags. Den viktigaste reformen är ett nytt valsystem.

Om ingenting görs kommer italienarna att folkomrösta om detta i april. Valsystemet som gäller nu skapades i all hast i slutet av den förra mandatperioden. Av vem? Berlusconi så klart. Varför? Han fruktade en förlust, och så busig som han är ville han göra livet surt för dem som skulle regera efter honom. Det blev nästan oavgjort. Ingen vann i detta val. Har du vunnit med 24.000 rösters marginal har du vunnit aritmetiskt, inte politiskt.

I och för sig hade Prodi kunnat satsa på en ”grosse coalition” à la Tyskland och blanda höger och vänster i en och samma regering.

Men detta var inte möjligt med två ärkerivaler som Prodi och Berlusconi.

Men om inte ministerplatser, hade regeringen kunnat ge centerhögerkoalitionen vissa prestigefulla positioner, som till exempel talmansposten i en av de två kamrarna.

Ingen hade verkligen vunnit valet och man kan inte reformera stat och samhälle med en så knapp majoritet! Speciellt om man måste räkna med en så bråkig allians.

Ett nytt parti, Partito Democratico PD, föddes så sent som i höstas. Det är Prodis parti men också ordförandens Walter Veltroni.

Veltroni är en mycket omtyckt borgmästare i Rom, före detta kommunist, numera en riktig ”liberal” à la Clinton. Han kunde intenöja sig spela en b-roll i Prodis skugga. Så, även om han inte kan anklagas fullt ut för att ha haft en dold agenda för att bli av med Prodi, öppnade han indirekt Pandoraasken när han antydde att PD hade kunnat gå till ett möjligt val på egen hand, utan Unionen. En örfil för Mastella och de små partierna.

När ska italienarna gå till val? Så fort som möjligt tycker de små partierna (samtliga) som har allt att förlora av en lagändring som kunde sätta spärren för riksdagsrepresentation vid 5 procent. 

Men också Berlusconi vill det. Han är 71 och trots god hälsa vet han att det gäller nu eller aldrig mer. Och partierna som ingick i hans allians enades mot Prodi efter en relativ lång tid av splittring. 

De stora och medelstora partierna som ingår i Unione, och UDC (konservativa kristdemokrater) som ingick i Berlusconis allians La casa delle Libertà skulle däremot föredra att valet skedde efter reformerna. Nu är Prodis tid över och ”den perfekta krisen” kan börja, som en av Berlusconis kamrater Giulio Tremonti sade nyligen.

En kris då ingen har kontroll över något och ingen vet vad den andra ska göra.

Är det inte just en sådan kris som ligger bakom den stora sopbergskandalen i Neapel? 

Gina Melodia