Möte med en venezolansk konvertit

William E. Izarra, översten som blev vänsterideolog. Fotograf: Barry Cogburn

 William E. Izarra, före detta överste i Venezuelas flygvapen, är en av ideologerna bakom Hugo Chávez “revolution”.  TK:s Ingemar Nilsson har träffat honom.

  - Tidigare körde vi på motorvägen, men nu måste vi köra på landsvägen, säger William E. Izarra, boende i en av de lugnare delarna av Venezuelas larmande huvudstad, Caracas.

Izarra är inte vem som helst, utan en före detta flygplansöverste i den gamla, fjärde republikens venezolanska försvarsmakt, som i mitten av 1980-talet pensionerade sig och sadlade om för att senare bli en av ideologerna bakom den "bolivarianska revolutionen", ett samlingsnamn för den sorts vänsterpolitik som förts i landet sedan 1999. 

Eller konkret, men förkortat: Från jakt på kubanska gerillarådgivare, som ledde till ett personligt politiskt "uppvaknande", och därefter hemlig organisering inom vapenslaget, lett av möten med likasinnade, däribland en löjtnant vid namn Hugo Chávez Frías. En historia med ett tidsspann från sent 1960-tal till dito 80-tal.

Och att vi, sju personer från en litet land i norra Europa och medlemmar i en liten solidaritetsrörelse, Latinamerikakommittén i Luleå, får komma hem till honom och ställa nyfikna frågor känns därför inte bara stort, utan också inte så lite märkvärdigt.

Izarras vägmetaforer springer ur det faktum att det gått över en månad sedan folkomröstningen om förändringar i landets konstitution. Det blev NO med dryga en procents övervikt, vilket innebar president Chávez första valnederlag sedan segern 1998. 

Vår intervjuperson säger sig ha blivit överraskad av folkomröstningningsresultatet. Allt hade kännts så bra, säger han, och de, Chávez-sidan, trodde alla på seger för att ta ett nytt, stort steg, i processen mot ett "socialistiskt Venezuela".

Inte minst för att man då, på allvar, kunnat utmana den borgeliga staten och dess ekonomiska maktsktruktur, enligt processens ambitioner.

Innan motet med Izarra har vi träffat en representant för UNT (Union Nacional de Trabajadores), en facklig landsorganisation bildad i kölvattnet från den "bolivarianska processen", och en motpol till den tidigare "genomkorrumperade" landsorganisationen, CTV(Confederación de Trabajadores de Venezuela).

Och kritiken från den nya fackliga centralorganisationen hade varit skarp visavi regeringen och folkomröstningsförfarandet. Med resultatet att en majoriet av medlemmarna i detta "nya LO" röstade mot Chavez-regeringens 69 ändringsförslag i grundlagen.

William Izarra känner igen, och håller med om mycket av kritiken från UNT.

Det handlar om korruption, konsumtionsideal och, i grunden, brist på "revolutionär vilja och medvetenhet" från stora delar av den offentliga makten och förvaltningen, från borgmästare och till den folkvalda parlamentarikern, säger han.

Mycket snack, men lite verkstad, revolutionär sådan, tycks Izarra mena och säger att det är ett genomgående problem i hela processen, även på basplan.

Den eftervalsanalys vi hört på stan och från dem vi pratat med har förstås inte haft Izarras intellektuella nivå. Bland "vanligt folk" talas det om att det 1) Gått för fort 2) Varit för många och luddiga punkter 3) Förankrats på ett dåligt sätt. Etc.

Och det dåliga valdeltagandet, runt 50 procent, och än lägre på den normalt Chávez-trogna landsbygden, vittnar om att "folkets" analys torde stämma rätt väl.

Frågan om folkets, kontra dess talesmän- och kvinnors verklighet kommer på tal, och inte helt bekväm i frågan säger Izarra att han tycker om fina kläder och att klä sig snyggt. Och att bo bra.

Och med säkerhetsvakt, kan man då tillägga, då vår grupp, från porttelefonen och uppåt fick ledsagning av en man av  större modell, läs vakt.

William Izarra berättar att de, lille sonen Vladimir och Izarras unga fru, som serverat oss kaffe med sött bröd, flyttat in i den nya lägenheten för en vecka sedan. Men han framhåller att boendet, och att han gillar dyra Lacoste-slipsar, inte påverkar honom och hans ambitioner att omvandla Venezuela till ett socialistiskt samhälle av det 21:a århundrandet.

Den som lever får se, som det brukar heta.

Jag blir dock inte helt klok på vad Izarra menar med socialism av det 21:a århundrandet. Ett ämne han både skriver och föreläser om, oftast under paraplyorganisationen Centrum för kritiskt medvetande, som är en stiftelse vars ekonomi i huvudsak löper in från kurser och seminarier över hela landet.

Han säger att den "nya vänstern", som Venezuelas nuvarande regering och president får representera, står "över marxismen" av historisk känd modell. Och han nämner det italienska Campo Anti-imperialista som en rörelse i den andan i Europa.

I Sverige, som han besökte våren 2006, fanns det enligt honom veterligt ingen motsvarande "ny vänster", däremot hade han träffat studenter på Uppsala universitet som stödde den "bolivarianska revolutionen".

Hos regering och det officiella makt-Sverige fanns det däremot ingen förståelse för vad som pågick i det oljerika landet i norra Sydamerika.

Simón Rodriguez är jämte Simón Bolívar och Francisco Miranda, den "bolivarianska revolutionens" historiska husgudar. 

Redan på sin tid framhöll han som ett mantra för Venezuelas och Latinamerikas folk, ungefär: “Uppfinn en egen modell, eller gå under.”

Fortfarande, över hundrafemtio år senare, är uppmaningen högst aktuell. Det komplexa land som är Venezuela à la 2000-tal har kommit en bit på väg, men jobbar fortfarande med frågan.

Och William Izarra, tunnhårig grånad idéspruta och ideolog, jobbar på sin kammare. Han känner förstås till Rodriguez uppmaning, och vill ge den ett modernt innehåll av genuin demokrati och dito rättvisa.

Hur det går?

Det står skrivet i stjärnorna.

Frågan är om det är i den Femte republikens stjärnor, eller det väldiga Imperiets i norr.

Ingemar Nilsson