Kenyanska motsättningar

Image Krisen som utlösts efter julhelgens val i helgen har många bottnar, men grundproblemet är av ekonomisk natur. Emellertid hotar detta att ta sig etniska och religiösa dimensioner som kan förvandla detta vanligtvis stabila östafrikanska land till en krutdurk.

Kenya har sedan självständigheten från Storbritannien 1963 uppfattats som ett av Afrikas stabilare länder. Alltmedan grannländer som Uganda, Somalia och Etiopien förfallit i krig och svältkatastrofer har Kenya, trots ett autokratiskt inrikespolitiskt klimat, bibehållit ett visst lugn och ett i regionen avundsvärt välstånd.

Efter det med all sannolikhet förfuskade valet under julhelgerna har emellertid våldet de senaste veckorna fått grepp även om detta afrikanska land. Hundratals människor har dött i oroligheterna, några på det mest bestialiska sätt, och hundratusentals är på flykt.

Våldsamheterna har tagit sig etniska uttryck, då de ställt två av de större folkgrupperna, Kikuyo mot Luo, mot varandra.

Det finns historiska skäl för detta. Den brittiska kolonialismen hade för vana att utnämna någon lokal folkgrupp till ”mer utvecklad”, och delvis inkorporera denna grupp i sin administration, på lägre poster givetvis, i syfte att göra ”den vite mannens börda” mindre ekonomiskt betungande.

Att läsa brevväxlingar mellan London och brittiska koloniala tjänstemän är upplysande. Kolonierna drevs som handelsbodar, och vad som intresserade Westminster var den slutgiltiga balansräkningen: gick kolonin med vinst eller inte. Annat var ointressant.

I Kenya föll det på Kikuyos lott att agera ombud för britterna, medan andra folkgrupper ställdes utanför de offentliga angelägenheterna. Vid självständigheten var det således Kikuyos som övertog den politiska makten, medan andra grupper ställdes utanför.

Det grundläggande problemet i dagens konflikt är emellertid ett helt annat. Kenya har under senare år varit en god adept i den internationella handelspolitiken, där man följt kraven från Bretton-Woodsinstitutionerna, liberaliserat utrikeshandeln och skurit ned på den offentliga sektorn. Som på så många andra håll har den ekonomiska liberaliseringen slagit sönder existerande sociala och ekonomiska strukturer på landsbygden och lett till att större städer översvämmats av arbetslösa unga män, av naturliga skäl frustrerade i sin oförmåga att försörja sig och hitta fotfäste i sin nya verklighet.

Scenariot i Kenya är förvisso annorlunda än det som byggde upp till folkmordet i Rwanda på 1990-talet, men just denna figur av internationella påtryckningar för strukturomvandlingar i ett bräckligt samhälle som sedan tar sig uttryck i etniska motsättningar med bottnar i det koloniala förflutna är kväljande likt grannlandets nutida historia.

Till detta kommer att Kenya reservationslöst ställt upp på västerlandets sida i den anglosaxiskt ledda kampen mot terrorismen, vilket är potentiellt kritiskt i ett land med en muslimsk kust och ett animistiskt och kristet inland. Risken är uppenbar att grannländernas religiösa konflikter spiller över även till Kenya och förstärker de etniska motsättningarna.

 Anders Forsberg