Kudos

ImageDet började den 3 januari. USA:s två stora politiska partier – demokrater och republikaner – höll sina första omröstningar om vem som ska bli deras respektive presidentkandidater i valet i höst. Det skedde i Iowa – ”hawkeye state” – som hållit dessa så kallade ”caucuses” sedan 1846. På den republikanska sidan vann en outsider – Michael Huckabee – medan Rudolph Guiliano, New Yorks förre borgmästare, som annars spås goda utsikter att bli sitt partis presidentkandidat, mer eller mindre struntade i Iowa för att koncentrera sina krafter på viktigare och större delstater som bestämmer sig senare.

Bland demokraterna vann senator Barack Obama en jordskredsseger över bägge sina främsta rivaler, John Edwards på andra plats medan Hillary Clinton, den segertippade och välfinansierade före detta rikets första dam, och partiapparatens gunstling, hamnade på en närmast förnedrande tredjeplats.

Den politiska temperaturen steg omedelbart i det demokratiska lägret, journalister runt om i världen vässade pennorna och nätet formligen exploderade av okvädningsord: En ”kärring eller en neger” för världens mest betydelsefulla politiska ämbete. Clintons förlust och Obamas seger var den stora nyheten.

Om republikanerna togs mindre notis. Den före detta baptistiske predikaren Huckabees lycka vid valurnorna togs för en pyrrhusseger, i väntan på att tungviktaren Guiliano ska ge sig in i leken.

Så i veckan röstade New Hampshire. John McCain vann för republikanernas del, men Guiliano bidar sin tid, och Mitt Romneys (en annan av favoriterna) siffror var inte alltför alarmerande. Ingen segerviss kandidat kan utnämnas, och utan klara indikationer är flertalet kommentatorer försiktiga.

Annat på den demokratiska planhalvan. Hillary kom tillbaka i stor stil, och vann i New Hampshire, en hel procentenhet före Obama, medan John Edwards hamnade långt efter.

Ämne för djupa pannveck och allvarliga analyser. Spaltkilometer har skrivits om vad det skulle kunna tänkas bero på. Hade det att göra med att Hillary fällde en offentlig tår under veckan, på delstatens kvinnor som övervägande röstade för någon av samma kön som de själva, eller på Clintons förmåga att få sina väljare upp från sofflocket, med mera.

Hur det nu kan vara med det är den första observationen att 98 procent av möjliga primärvalsväljare fortfarande inte har röstat. En andra är att få medier, vare sig i USA eller annorstädes, ägnat särskilt stort utrymme åt vad de olika kandidaterna står för. Det är stridslyckan i sig det gäller, och rapporteringen har därmed blivit förvillande likt sportreferat där den ena eller den andra deltagaren omväxlande tilldelas övertaget, får vind i seglen, och deras olika möjligheter att attrahera väljarna dissekeras med samma minutiösa noggrannhet som olika fotbollsstjärnors egenartade kvaliteter (styrka i luftrummet, frisparkar, och så vidare).

Det finns ett grekiskt ord för denna omväxlande stridslycka – kudos. I sin stora ordlista Diccionnaire des institutions indo-européennes översätter Emile Benveniste kudos med ”överhöghetens talisman”. Kudos är den fascination människor känner för våldet och makten, som förför och skrämmer, för människor samman kring den som för tillfället innehar kudos, och låter ödet verka i dennes favör. Minsta lyckade manöver får en snöbollseffekt som leder till nästa. Den som saknar kudos blir handlingsförlamad, kraftlös, och tidigare medhjälpare förvandlas till belackare och fiender.

Men bara gudarna har evigt kudos. Bland människorna är det något som kommer och går, benådas än den ena, än den andra. Kudos alternerar och tillhör alltid den som just har tilldelat sin motståndare ett till synes avgörande slag.

I Iowa hade Obama kudos, i New Hampshire Clinton.

Den teatrala effekten av kudos svängningar undersöktes redan av Euripides, till exempel i Andromache. Hermion, Pyrrhus legitima fru, har inledningsvis övertaget och utifrån sin position uttrycker hon sitt förakt för mannens kvinnliga slav och älskarinna, Andromache. När kudos lämnar henne för att hamna hos hennes rival bryter hon ihop och saknar all förmåga till reaktion.

Precis som i sportens värld borgar kudos växlande och nyckfulla natur för en god och underhållande föreställning. Vi dras själva med i gyckeltåget som ömsom höjer en protagonist till skyarna, ömsom drar samma person i smutsen. För en utomstående betraktare kan det förefalla komiskt; i stridens hetta är det blodigt allvar.

Benveniste påpekar att kudos hos grekerna inte bara är en beskrivning av ett kollektivt sinnestillstånd, med till exempel sociologiska eller psykoanalytiska förtecken, utan att det också har en magisk-religiös betydelse, som vi moderna människor i all vår rationalitet tror oss ha frigjort oss från. USA:s primärval kan fungera som ett gott exempel på att ju mer man tror sig ha frigjort sig från ett högst mänskligt fenomen, desto mer slav blir man under detsamma.

Det gäller även kandidaterna själva, som i kudos undflyende karaktär och tunna luft anpassar sina kampanjer till den massmediala iscensättning som kräver vinnare och förlorare snarare än politiska ståndpunkter. Samtliga demokratiska kandidater förespråkar ”change” – förändring – utan att vilja fylla detta begrepp med något konkret innehåll. Ett vinnande ord, till intet förpliktigande, lika flyktigt som den lättaste av gaser, men icke desto mindre förmöget att få folkmassor att sätta sig i rörelse.

Samma upplägg finns på den republikanska sidan, där var och ens religiösa tillhörighet och trovärdighet, dessa för en europé närmast skolastiska frågor, så småningom kan komma att fälla avgörandet: mormonen Romney, baptisen Huckabee, den flerfaldigt frånskilde Guiliano…men kudos har ännu inte riktigt landat hos någon av kandidaterna, vilket medför att spektaklet ännu så länge är lite uddlöst.

Såväl Hillary Clintons tår som Barack Obamas briljant innehållslösa tal, som det degraderade och degraderande språkbruket som inkontinent omgärdar kampen är en del av en scenografi vars offentliga uttryck är att svärta ned vackert vita papper med innehållslösa rubriker av världskrigsstorlek, och få normalt intelligenta människor att sälla sig till en skränande, oformlig kör som sjunger det gutturala känslosvallets lov – för eller emot, som det faller sig.

Man skulle kunna säga att vi, till skillnad från grekerna, inte äger ordet att beskriva detta, men väl fenomenet. Eller för att uttrycka det på annat sätt: vi saknar den terapeutiska möjligheten att nämna djävulen (eller gud, vilket kan gå på ett ut) vid namn. Vi kan inte som krigarna i Iliaden lugnt konstatera att ”idag har kudos valt fienden – i morgon kanske kudos kommer till oss”.

Det är långt kvar till presidentvalet i november, och kudos har gott om tid och många väljare på sig att agera till den enes eller andres fördel. Det skulle till och med, trots att svenska medier bidragit med sin beskärda del av skådespelet genom att uppmärksamma endast den demokratiska striden, kunna hamna på den republikanska sidan; en betydelsefull terroristaktion (gud förbjude) skulle omedelbart introducera rädslan i valkampanjen och rumstera om i väljarsympatierna.

 Anders Forsberg