Massakern på majsens människor

jan142008
Skrivet av Tatjana Markus
Nyheter
Minneshögtid för de mördade under Actealmassakern. Från organisationen Sipaz arkivMinneshögtid för de mördade under Actealmassakern. Från organisationen Sipaz arkivMexiko har genom det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) sedan ett drygt decennium blivit en symbol för såväl nyliberal gränslös ekonomisk politik som för motståndet mot densamma. De ekonomiska reformerna bryter ned försörjningsförmågan i traditionella samhällen, och när de sätter sig till motvärn tar makten till våld för att tvinga igenom sin agenda. Tatjana Markus är folkrättsjurist och arbetar med den internationella organisationen SIPAZ i Chiapasprovinsen.

Enligt mayaindianernas skapelseberättelse såsom den finns nedtecknad i verket “Popol Vuh” någon gång i mitten av 1500-talet berättas det om hur ordet, idén blev till liv. Gudarna satte sig ned för att i harmoni och endräkt diskutera ”människan” och hennes tillblivelse.

I teorin visste de redan hur de ville att hon skulle se ut men varje gång de skapade henne, till exempel ur jord och lera, så blev hon otjänlig. Ingen av de människor som gudarna skapade uppfyllde rekvisiten på mänsklighet som de hade på henne från sinnesvärlden. Hur de än diskuterade, lyssnade, väntade, kontemplerade och visade tålamod så frambar hon gång på gång defekter som inte kunde godtas av gudomarna. Inte förrän hon fjärde gången skapades, och den här gången av majs, kunde hon äntligen uppfylla kriterierna för människa.

Människan diskuterades fram av mayagudarna, ordet lekte fram henne ur majsen och klädde henne i den kropp som hon bär ännu idag. Därför kallar mayaindianerna sig för ”majsens människor”. Mot det trolskt folkoristiska och i västerländska ögon arkaiskt mytiska Chiapas, ställs ett knivskarpt utmejslat tredjevärldssamhälle med fattigdom, förtryck och uteblivna fri-och rättigheter som vardag. I denna brutala och sagobefriade verklighet är majsen inte längre en spirituell råvara som hjälper mayaindianen att se sitt förhållande till naturen och universum, utan ett vapen som används mot den sista beståndsdelen i den nyliberala ”näringskedjan”. Under president Miguel de la Madrids regeringsstyre trädde Mexiko 1982 in i den USA-styrda eran av nyliberala reformer och elimineringen av landets tullar som ditills skyddat den inhemska marknaden. Systemskiftet fick sin uppföljning 1994 med Mexikos inträde i det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. Majsen, mayaindianernas stapelgröda varifrån de får sitt huvudsakliga näringsintag i det självhushåll som de lever i, blev en komoditet i en storpolitik och dess spirituella valör offrades för grovkapitalismens spelregler. Enheten, som varit honnörsordet ända sedan mayagudarna satte sig för att skapa den första människan på den jord de skapat och som de varit så stolta över, splittrades genom dussintals ”utvecklingsprojekt” och andra ekonomiska stödåtgärder från regeringens sida med siktet inställt på att framförallt reformera det förlegade jordbruket och att få den improduktiva bakåtsträvande indianen att överge en nationalekonomiskt olönsam majsproduktion. I den fas som NAFTA-avtalet träder in i den 1 januari 2008 förutspås majsimporten från USA att få ohämmade proportioner som snabbt kommer att slå ut den inhemska mexikanska majsproduktionen, försvarslös inför de låga dumpningspriserna på den konkurrerande genmodifierade amerikanska majsen. Utöver accelererad urbanisering och migration som andra effekter av inträdet i frihandelsavtalet kom militariseringen och paramilitariseringen efter zapatistupproret som sammanföll med NAFTA-inträdet att även slå hårt mot mayaindianernas enhetskultur. Byar och samhällen inverterade sin enhet och sökte nya allianser, där paramilitärerna tornade upp som nya identitetspelare. Drömmarna, viktiga verktyg i tydandet av människans harmoni med naturen och med henne själv, förändrades radikalt och blodigt den 22 december 1997. Natten till den 22 december säger legenden att Alonso drömde att morgondagen skulle sluta i gråt och död. Mardrömmen blir till sanning och under morgonen den 22 december träder ett hundratal beväpnade civila in i samhället Acteal i Chiapas högland och dödar 45 personer under en 5-timmar lång och oavbruten massaker. Polis och armé tilkallas men de anländer till platsen först efter massakern för att, enligt vittnesberättelser, ta hand om de döda kropparna som de sedermera gömmer undan i en massgrav. Offren för massakern tillhör den zapatistsympatiserande pacifistiska organisationen Las Abejas, som betyder ”bina” efter en religiös symbolik där bina ses som Guds folk, bidrottningen som Gud och honungen som freden, paradiset på jorden. Las Abejas ses som zapatistkollaboratörer och massakern som en hämnd för att de vägrat hörsamma paramilitärernas krigshets mot zapatisterna. Det som närmast liknar en avrättning av främst bedjande kvinnor och barn sätter åter Chiapas på kartan för andra gången på några år. Massakern har nästintill guatemaltekiska proportioner. Den ger Mexiko, som officiellt aspirerar på en plats i första världen och vill vårda de mänskliga rättigheterna, en brutal image och regeringen misslyckas i sitt uppsåt att skicka en varningssignal till de rebelliska upprorsmakarna. Chiapas nutidshistorias mest visuella martyrer har skapats genom ett plågsamt och blodigt självmål av den regeringsstödda motrevolten. Chiapas magiska realism frammanar surrealistiska undertoner genom massakern i Acteal. Visserligen råder sedan 1994 ett lågintensivt krig i delstaten, som dock aldrig officiellt erkänns som ett sådant. Men aldrig har landet drabbats av en massaker som skär så djupt i samhällsväven, aldrig har en massaker drabbat så flagrant, aldrig har en massaker så brutalt överskridit alla tänkbara numeriska specifikationer för att uppfylla kriterierna för att rubriceras som brott mot mänskligheten. Året för massakern är Mexiko ett land som efter en djup ekonomisk kris 1994 då peson kraschar och skjuter bruttonationalprodukten i sank, påbörjar en kräftgång upp ur sin finansiella avgrund. Det agrara Mexiko suktar efter en modernisering och postiv industrialisering med NAFTA-inträdet och internationella valutafonden IMF:s rekommendationer som rättesnöre. Regeringen är fullkomligt övertygad om att den nya politiken inte kommer att leda till fördjupade strukturella orättvisor utan snarare kommer att skapa ett ekonomiskt eldorado vad tiden lider. Och tiden lider, liksom mer än hälften av Mexikos befolkning som enligt FN:s utvecklingsfond UNDP klassas som fattiga eller extremt fattiga. En annan lektyr av verkligheten visar på att Mexiko, en komplex värld långt borta från den magiska realismens horisont, inte alls är det mysiga, homogena samhälle som många önskar framställa det som, utan ett land i krig. De federala och delstatliga regeringarnas krig mot zapatisterna skakar rejält om självbilden under några blodiga dagar i januari 1994, innan armén med fantasilös repressiv teknik, tidigare väl beprövad i Vietnam och Guatemala, försöker ”ta bort vattnet från fisken”, det vill säga kväsa allt civilt stöd till rebellerna. De mer konkreta effekterna av den långsamma utnötningsstrategin mot zapatistguerillan och dess sympatisörer är de fler än 20.000 internt fördrivna flyktingarna, tusentals döda och ett söndertrasat socialt skyddsnät. Samtidigt pågår fredssamtal mellan regeringssidan och zapatisterna som kulminerar i ett fredsavtal i februari 1996.  Bägge parter skriver under. Den lågintensiva krigsföringen träder dock in i ett av sina mer högintensiva skeden med paramilitarisering i djungelområdet och sedan även i höglandet. Området kring Acteal fylls månaderna före massakern med vapen, splittring och polarisering. Ryktesspridning, misstro, hundratals döda och 4.000 internt fördrivna flyktingar är saldot för kriget i höglandet. Ett regeringsstyrt laboratorium har installerats för att bedriva motrevolt och en våldsspiral har eskalerat utanför sina ramar och proportioner. Från regeringshåll bemöts den här bomben som alla hoppas och ber inte ska detonera i tysthet. Officiellt råder fred i Mexiko.       Kulmen på våldsspiralen nås den 22 december 1997 och en idiomatisk vändning sker kring diverse begrepp såsom fred, rebeller, paramilitärer, och regering. Den maskerade mexikanska verkligheten beskrivs i Chiapas som tyngd av religiösa interna bykonflikter och den religiösa fundamentalismen framställs som en syndabock. Liksom i Guatemala, massakrernas och splittringens hemland par excellence i regionen, har ett stort antal frikyrkor introducerats bara några decennier innan krigets utbrott. Enligt en teori kan det ha att göra med ett amerikanskt direktiv från 1969, Rockefeller-rapporten, för att kontrollera den subversiva och kommuniststämplade befrielseteologin. I många regioner utkristalliseras en knivskarp polarisering mellan katolska zapatister och frikyrkliga inom en struktur som är vinklad till särskilda frikyrkor och regeringspartiet som en del av motrevolten, så dock inte till en början i höglandet. Inom Las Abejas finns ursprungligen katoliker och presbyterianer förenade och organisationen gör heder av att predika ett ekumeniskt fredsbudskap. Även den paramilitära strukturen innefattar både presbyterianer och katoliker. Las Abejas omvandlas dock bara dagarna efter massakern till en homogen katolsk organisation samtidigt som samtliga de katoliker bland paramilitärerna som fängslas väljer att bli presbyterianer då den presbyterianska kyrkan med sponsring från USA erbjuder juridiskt försvar till sina medlemmar. Chiapas är ett synnerligen spirituellt samhälle men konflikten kan inte ses som sprungen ur denna religiositet. Konflikten är politisk hävdar den katolska kyrkan, olika centra för mänskliga rättigheter och internationella analytiker i Chiapas.   Efter massakern inleds ett politiskt potpurri av förslag, teser och förklaringar till massakern och ”vägen till Acteal”. Flera oberoende undersökningar och analyser pekar kategoriskt ut regeringen som inte bara anstiftare utan även medlöpare till massakern. Den federala regeringen anklagas för att ha organiserat, utbildat och upprätthållit paramilitariseringen av området kring Acteal där zapatisterna och deras sympatisörer har ett av sina starkaste säten, samt för att ha givit direktiv till och sanktionerat massakern. Den politiska kostnaden för massakern blir så småningom hög för regeringen både utrikespolitiskt där till exempel alla europeiska länder starkt fördömer händelsen, men även inrikespolitiskt: regeringssekreteraren, Chiapas guvernör och andra i ledande positioner inom bland annat polisväsendet tvingas avgå. Uppemot hundra ”paramilitärer” fängslas och döms sedermera på dubiösa grunder till mångåriga straff. En grundlig och transparent undersökning av omständigheterna till fallet görs aldrig. Las Abejas har under alla år protesterat mot den straffrihet som de anser råda i kölvattnet av dödsskjutningarna och menar att de materiella och intelektuella aktörerna med den dåvarande presidenten Ernesto Zedillo och kadern kring honom inom polisen och armén måste ställas inför rätta. Inför högtidlighållandet av minnet för massakern i år lovade Chiapas nye guvernör Juan Sabines Las Abejas att instifta en ny kommission som opartiskt och djupgående skall undersöka fallet. Acteal-massakern har under de senaste åren fått sällskap av ytterligare mänskliga rättighetskatastrofer och demokratiska haverier såsom i delstaten Oaxaca och i Atenco. Bägge dessa fall har tillsammans skördat tiotals civila dödsoffer men har framförallt kommit att vittna om den extrema polisbrutalitet som råder i landet liksom den alltmer endemiska och fullkomligt nyckfulla straffriheten. President Felipe Calderóns nya regim har vittnat om en fastnaglad ovilja att följa internationella och för den delen nationella kriterier för uppfyllandet av fundamentala mänskliga rättigheter. Politiska bedömare hävdar att rädslan att besudla Mexikos rykte i världen har gjort honom impotent för att ta itu med de djupgående demokratiska värdegrunder som verkar ha gått förlorade i landet. Att Chiapas delstatsregering nu väljer visa upp en fasad av god vilja för att luckra upp marken kring Acteal-massakern, fragmenteras som bevis för en nytänd vilja att respektera mänskliga rättigheter. Tvärtom visar ständigt nya rön på att Chiapas är på väg mot en ny militär och paramilitär offensiv.  Den 22 i varje månad hålls en minnsgudstjänst i Acteal för alla de som föll offer för massakern och för alla som faller offer för våld, död och orättvisor i landet. Förra året lanserade Las Abejas kampanjen för högtidlighållandet av tioårsminnet för massakern och i en kommuniké från den 22 augusti gör Las Abejas en referens till Popol Vuh som de säger får dem att minnas vilka de är och hur de måste arbeta för fred, rättvisa och harmoni. ”Vi vill här återberätta hur tvillingarna Junajpu och Ixbalanqué kämpade mot undervärldens krafter, makthavarna från Xibalba som inte lät folket leva i fred och harmoni. Det var därför som tvillingarna beslöt sig för att nedstiga till undervärlden och besöka herrarna över Xibalba och för att kämpa mot dem, för att det till slut skulle kunna uppdagas att de här mörkrets tjänare är de som mördade tvillingarna Junajpus och Ixbalanqués föräldrar. Under sin mission var de tvugna att gå igenom ett antal prov och genom att offra sina liv lyckades de göra slut på rättslösheten.” Det är därför tiden nu har kommit för Las Abejas att ta sig till undervärlden, och de avslutar sin kommuniké: ”och det vi kallar för undervärlden är det som är ockult, det som är otydligt. Undervärlden är det vi kallar för rättslöshet.” Tatjana Markus  
Inline article positioning by Inline Module.
< Föregående   Nästa >