Annapolis – fredsavtal till utförsäljning

Condoleezza Rice, Ehud Olmert och Mahmoud Abbas. Foto: Matty Stern

Annapolis presenterades som ett försök att få den urspårade fredsprocessen mellan parterna upp på rälsen igen efter de senaste årens sammanbrott och fortsatta konflikter – en förhandlingsrunda som skulle blåsa nytt liv i de avtal som slutits i Camp David, Madrid och Oslo och de som inte kom till stånd när man var som närmast, i Taba.

Till skillnad från de tidigare tillfällena andades denna gång få, om någon, internationell politisk bedömare optimism inför mötet, och efteråt har kommentarerna varit undrande: Vad var det man beslutade om i Annapolis? Vad handlade mötet egentligen om?

Parterna kom överens om att ”anstränga sig till det yttersta” för att komma fram till en förhandlingslösning före slutet av 2008. Men vid utgången av nästa år kommer en av parterna (president Bush) med säkerhet inte att sitta kvar vid makten, en annan (Olmert) med all sannolikhet inte heller att göra det, givet att arbetarpartiet går kräftgång i valprognoserna. Abbas, för sin del, kan tänkas sitta kvar, men inte ens i dagsläget har han kontroll över hela det palestinska området efter att Hamas vann valet i Gaza. Som Jerusalem Post skrev i en ledare den 28 november, ”har Abbas inte särskilt mycket att erbjuda”. Och Hamas, en av USA (och EU) officiellt terroriststämplad organisation, inbjöds inte till Annapolis.

Det förefaller aningen desperat från Washingtons sida att i det läget lansera en fredsprocess på egen hand, utan till exempel den ”kvartett” (USA, EU, FN och Ryssland) som tidigare stått som garant för just den ”road map” som Annapolis uttryckligen hänvisar till.

Det mest oroande med slutdeklarationen var, som Alain Gresh skriver i franska Le Monde diplomatique, att den saknar legal grund. Den innehåller inte ens en referens till FN:s säkerhetsråds resolution 242, utan hänvisar i stället till parternas ”goda tro”. Olmert, och varje tänkbar efterträdare, anser naturligtvis i ”god tro” att israelernas säkerhet är viktigare än palestiniernas, och att de områden som erövrades 1967, inklusive östra Jerusalem, är israeliskt territorium. Tisdagen den 4 december meddelade också Israel att man planerade att bygga 300 nya hem i bosättningen Har Homa i östra Jerusalem, och att man inte uppfattar området som ”ockuperat” utan ”annexerat”.

”Business as usual” således, när det gäller konflikten mellan israeler och palestinier, där lidande och rädsla fortsätter att konditionera vardagen.

Det leder ett flertal kommentatorer att söka andra skäl till mötet, samtliga relaterade till de övergripande amerikanska egenintressena i Mellanöstern. Syriens närvaro var oväntad, och kan tyda på en aldrig så liten upptining av relationerna med Damaskus, som fortsätter att utöva inflytande på den labila politiska situationen i Libanon, och kontakterna med de övriga 16 närvarande arabländerna var av vital vikt för Washington, framför allt i ljuset av det irakiska kaoset – och mer allmänt med tanke på de växande antiamerikanska stämningarna i regionen.

Bushadministration har väntat i sju år på att ta sig an den israelsisk-palestinska konflikten, och när man i elfte timmen gör det skapar man förvirring om motiven. Den konkreta frågan – social, mänsklig och ekonomisk utveckling i Israel och Palestina – kom på undantag. Därmed var Annapolis inte bara improduktivt, utan direkt kontraproduktivt – kanske till och med en förgiftad gåva till kommande administration.

Anders Forsberg