Inkräktarna

katherinemansfield.jpg

Katherine Mansfield. Fotograf okänd.

Inkräktarna

London. 1917. Staden utsätts för tyska flyganfall samtidigt som två händelser inträffar i författarinnan Virginia Woolfs liv. De upptar ett jämbördigt utrymme i hennes dagbok: vänskapen med författarinnan Katherine Mansfield och tillblivelsen av ”Club 1917”, som skapats av Virginias make Leonard, Middleton Murry, Katherines make och andra socialistiska intellektuella.

En slags andra generationens Bloomsbury, som Woolf elakt kallade miserabel eftersom de män och kvinnor som deltog först och främst var kritiker och kommentatorer, snarare än skapande konstnärer. Folk som var med intresserade av berömmelse än av konsten. Mer beroende av makt än av det tysta arbetet med orden.

Kriget, den politiska och kulturella makten, samt en mängd litteratur är scenariot för dessa två stora skapande kvinnor – lika mycket vänner som rivaler. Stundtals uppstår avundsjuka mellan dem, litterära schismer. Det är samma år som Virginia Woolf låter publicera boken Prelude av Katherine Mansfield på Hogart Press, som hon nyligen satt upp tillsammans med sin man, samtidigt som hon låter undslippa sig några gliringar gentemot sin motståndare: ”Jag läste Bliss och den föreföll mig briljant: så hård, ytlig och sentimental att jag var tvungen att springa till skåpet för att leta rätt på något att dricka”. Bägge hyste de ambitionen att förändra litteraturen, och till och från antog Virginia att Katherine hade kommit längre än henne själv i försöket. De stimulerade och irriterade varandra ömsesidigt. Katherine skriver å sin sida en inte särskilt berömmande kritik av Night and Day (Woolfs mest tvivelaktiga roman), som publiceras under denna tid. Icke desto mindre tycker de om, och ser upp till varandra. De har behov av att hålla kontakten.

När Katherine skriver om Virginia, vars litteratur hon uppskattar mer än någon annans, säger hon: ”Hon är den enda i gruppen jag vill träffa; hon tar sitt arbete som författare på allvar; ärligt och lustfyllt, mer kan man inte begära”. Och om Prelude skriver hon, alldeles innan den ska komma ut att ”De intellektuella kommer att hata den. De kommer att tro att det är ännu en barnbok. De kan dra åt fanders”.

Bägge vet att deras författarskap ligger långt före det som läses och publiceras i den tid de lever i. Men även om de är medvetna om sina böckers betydelse tycks de inte fästa någon större vikt vid det. Samtidigt som de är verksamma börjar Pound, Huxley, Joyce, Eliot, Proust och Freud bli lästa och uppskattade. De hemsöker inte sina manliga kollegor med de orättvisor, övertramp och misslyckanden de känner sig utsatta för; de skriver om det i sina dagböcker. Tack vare dem kan lära oss att de är outsiders. De lider av depressioner. Nervösa sammanbrott. Hur kan man förstå det? Vi talar ändå om två av världslitteraturens stora figurer.

Ni känner till svaret. De är de första att försöka hitta en identitet som kvinnorna har förlorat, eller aldrig haft. Problemet, som fortfarande är aktuellt, ger upphov till vederlagda identitetskriser. Även om de skriver tillsammans och sida vid sida med andra stora författare vet de helt och fullt med sig att deras öde är att vara inkräktare i yrket; författare ”i bakgrunden”. Kvinnor. Det vill säga andra rangens medborgare. Stora, men alltid vid sidan om.

Det råder ingen tvekan om att såväl Woolf som Mansfield också är privilegierade om man jämför dem med andra kvinnliga arbetare under denna epok, men det är också sant att de ska bli förelöpare till vad som kommer att fortsätta hända ett sekel efter deras död, hur många framsteg som än gjorts i kampen mot manssamhället. Kvinnor känner sig utmattade av att ha samma målsättningar som männen, utan möjlighet att uppnå det fullt ut, och det finns knappt tid över för att fråga sig: Och vem är jag?

I vilket arbete som helst, och oavsett förberedelser och intellektuella kvaliteter är kvinnans öde att stå ett trappsteg under, bortsett från när det gäller de sysslor som tycks anses ägnade åt kvinnor, som till exempel att vara hjälpreda åt den som för tillfället är chef eller att skriva typiskt kvinnliga romaner. Endast i dessa undergenrer kan de tillmätas ett offentligt värde.

Litteraturen i sig diskriminerar inte, lika lite som vetenskapen, politiken eller vilken som helst ekonomisk aktivitet; det är den mänskliga blicken, den kollektiva föreställningsvärlden som upprätthåller de atavistiska förutfattade meningarna, som betingar många män och kvinnor.

Mannen har fått en stark rival. En jämlike. Kommer han att kunna acceptera det? Svaret är ett rungande nej. Med tiden har vi lärt oss att tolerera det, men inte utan att försöka undervärdera och tysta den stora antagonistens kraft och rättigheter. Margaret Atwoods fras har en antologisk kvalitet: ”Min fru älskar era romaner”. En vänlighet som uttrycker makens bottenlösa förakt för författarinnan han har framför sig och för sin fru, som möjligen stannat hemma, kanske glad över att slippa följa med honom. En artighet som berättar att såväl i livet som i konsten är de kvinnliga värderingarna inte desamma som de manliga. Vilket, lyckligtvis, är allmänt förekommande.

En kvinna som skriver försöker förändra de etablerade värderingarna. Som jag ser det är detta också syftet som får en god författare att skriva, men till skillnad från författarinnan blir han aldrig kritiserad för att upprätthålla sin manliga synvinkel. Tvärtom. Oavsett det konstnärliga verkets värde kritiseras den kvinnliga författaren redan från början eftersom synvinkeln är annorlunda och svår att förstå. Och det är en åsikt som delas av många kvinnor som följer den kollektiva föreställningen om det politiskt korrekta.

De rosor som det manliga kollektivet öser över till exempel den felaktigt benämnda kvinnliga romanen, en genre som långt ifrån uppfattas som konstverk, är utomordentligt misstänkligt. De applåderas. De välsignas. De visas tillmötesgående. Stackarna.

Juan Carlos Onetti, den uruguayanske författaren som jag alltid beundrat, även i hans fruktbärande och slingrande kvinnohat ger i en text med titeln Katherine och de andra ett kortfattat exempel på den paternalistiska attityd och de förutfattade meningar som omger den nya zeeländska författarinnan som han beundrar, och, kanske, försöker imitera.

”K. M. hade mycket av underverk i sig: hon var inte tillgjord, inte lärd, hon komplicerade aldrig saker och ting med någon övermänsklig mysticism från gudstjänsten klockan elva. En annan hemlighet: hon var som männen tänker sig de kvinnor de älskar”.

Och lite längre fram: ”Men nu har sakernas tillstånd komplicerats. I viss mening skulle man kunna säga att kvinnorna är kulturens nyrika… Det finns ett övermått, en svallvåg av kvinnliga intellektuella. Nästan alla flickor som läser och skriver tyngs av kravet att skriva små verser och publicera dem… i varje fall de som inte bara snabbläser… de ger till och med föreläsningar”.

Och så är det. Det finns allt fler kvinnor som är affärskvinnor, intellektuella, politiker, vetenskapskvinnor, ingenjörer, och som är beredda att berätta om att de i sina arbeten har stött emot ett glastak som förhindrar dem att komma uppåt.

För att återgå till litteraturen, ett område där kvinnorna tycks ha nått högre höjder, så ger berömda, och mindre berömda författare priser och applåderar vissa kvinnliga författares mediokra romaner, i syfte att undvika konkurrensen från de ännu levande stora författarinnorna. På det viset – och det har visat sig vara ett faktum man inte kan blunda för – berömmer de den dåliga litteratur som skrivs av kvinnor, och tystar den goda, medvetna om att de förra inte fråntar dem en millimeter av deras små maktinmutningar.

Woolf hade en rival. Mansfield, som innan hon dog en för tidig död i tuberkulos, hade lämnat efter sig en sublim litterär stjärnhimmel. ”Jag var avundsjuk på hennes arbete; hon var den enda författare jag kände avundsjuka gentemot”. Vilket inte bara inte hindrade henne från att upprätthålla vänskapen med henne, utan också att med sina egna händer sätta samman typerna i böckerna som hon lät publicera, entusiastiskt skicka dessa till kritikerna och på ett avundsvärt sätt umgås med sin antagonist.

Mannen har fått en stark konkurrent. En jämlike som han måste umgås med på jämställd fot, om än inte på samma sätt som de två kvinnliga inkräktarna i litteraturens kungadöme lyckades göra. De delade hängivelsen till det yrke de valt. Mer än rivaler var de kompanjoner i kampen för vardagens liv.

 Nuria Amat

Översättning: Anders Forsberg