Vår gåva till kosmos

Vår gåva till kosmos

Den amerikanske journalisten Alan Weisman lät nyligen publicera en bok, Världen utan oss, som ställer sig den apokalyptiska frågan om vad som skulle hända med vår planet om de mänskliga varelserna en dag skulle försvinna från den. Weisman förklarar inte varför vi skulle försvinna, men efter att under åratal ha konsulterat en mängd experter – vetenskapsmän, ingenjörer, arkitekter ­– konstruerar han en fenomenalt spännande postum intrig som artar sig till en slags trolös Johannesapokalyps utan en enda gud i sikte. I den mer eller mindre vetenskapligt belagda berättelsen är förgörelsens änglar människorna själva, eller, givet att vi redan har försvunnit, de teknologiska artefakter vi har skapat.

Även Weismans berättarteknik påminner en del om Apokalypsen. Det finns inga ljudande trumpeter, inridande ryttare eller skrapmärken, men väl ett lika omtumlande bruk av kalendern som i Johannes från Patmos visionära text. I frånvaro av människornas omsorger och underhåll, skulle enligt Weisman det stora kaoset inrätta sig programmatiskt. Två dagar efter att människorna dog ut skulle således städernas tunnelbanor fyllas med vatten på grund av att pumparna slutat fungera, eller detta skulle hända åtminstone i New York. Efter sju dagar skulle det uppstå problem med kylningen vid kärnkraftverken. Ett år senare skulle dessa ge upphov till explosioner och bränder över hela planeten. Efter tre år skulle en mängd vägar och infrastruktur störta samman och efter tjugo skulle Panamakanalen stängts igen. De mest motståndskraftiga järnbroarna skulle rasa efter 300 år. Efter 500 år skulle städerna likna djungler fulla av små rovdjur.

På så vis ljuder de osynliga trumpeterna alltmedan skrapmärkena blottas, det ena efter det andra. Men Alan Weisman och hans tillfrågade specialister nöjer sig inte med förutsägelser på kort sikt. I Världen utan oss får vi oss berättat vad som kommer att hända 100 000 år, en miljon år, 5 miljoner år efter det att vi försvunnit. Och inget av det som händer är särskilt uppmuntrande, men väl signifikativt när det gäller vad vi omger oss av idag, när vi ännu inte gått upp i rök.

Efter läsningen av Weismans essä är den första slutsatsen att vår förmåga att förvandla oss till förgörelsens änglar på vår egen planet är mycket senkommen. Alla de teknologiska artefakter som bidrar till grundandet av det stora kaoset har tänkts ut under de två senaste seklerna. På bara två sekler har människan utvecklat sin apokalyptiska arsenal på ett sätt som gör att hon inte längre behöver ta till gudar eller naturkatastrofer för att föreställa sig oerhörda katastrofer i den värld hon bebor (eller, i Weismans hypotes, som hon upphört att bebo).

I denna sinnesstämning har jag försökt tänka mig vad som skulle bli kvar av oss, om det nu skulle bli kvar något alls. I takt med att läsningen fortskred genom sidorna frågade jag mig om vi alls skulle lämna något efter oss, när vi väl försvunnit. Sakernas tillstånd kom att förefalla så illa givna att det blev omöjligt att tänka sig att vi gav något i arv till framtida besökare som intresserade sig för hur livet på jorden en gång såg ut.

Men så småningom insåg jag att vi visst skulle ge en gåva till kosmos, som ett bevis på vår avlägsna närvaro. Vad skulle återstå sju miljoner efter vårt försvinnande?

I enlighet med Weismans bok plasten. Plasten? Jo, plast, dyner av plast som skulle breda ut sig både här och där, som jordens viskösa monarker. Där det en gång fanns tempel och palats, där det en gång fanns städer skulle nu skina långsträckta bergskammar av plast.

Detta ingav mig en stor besvikelse. Var det för detta som människor under så många epoker ägnat sig åt att skapa så många vackra ting? Vad skulle de framtida besökarna tänka om oss? De skulle tala illa om oss i hela universum. Vilken äcklande civilisation som smutsat ned sina egna hem med så avskyvärda skapelser. Och de skulle ha rätt.

I alla händelser, när jag gick igenom vad som skulle hända utan oss om 10 miljoner år, fick jag en liten tröst av att få klart för mig att bronsskulpturerna fortfarande skulle vara möjliga att känna igen. Något av vår dignitet skulle räddas om Riaces krigare överlevde i plastens labyrint, Donatellos David eller Cellinis Perseus, paradisets portar. Besökarnas uppfattning om oss skulle med all säkerhet förbättras. Emellertid, och vid sidan av plasten och bronsskulpturerna, kommer vi att ge en tredje gåva till kosmos, som kommer att vara ännu längre. Weisman ståndpunkt är förkrossande; fem miljoner år efter vårt försvinnande kommer vågorna från våra radio- och teveprogram att fortsätta sin färd. Våra sändningar, även om de kommer att ha splittrats upp och fragmenterats, kommer att fortsätta sin färd i evighet, eller nästan.

Vilken förgiftad gåva!

Det är förvisso sant att vi kan bjuda våra framtida besökare på en bit av en Beethovensonat eller ett fragment av en filmsnutt med Rita Hayworth; kanske kan vi till och med komma att skratta med dem åt någon detalj av Orson Welles röst i Världarnas krig. Men vad kommer att hända när de ser, om än som ett irrbloss, vår skräptelevision eller lyssnar på tonfallet hos våra radiokommentatorer? De kommer att föredra plasten, som åtminstone är tyst.

Rafael Argullol

översättning Anders Forsberg