Turkiska dilemman

blaue_moschee_6minarette1.jpg

Sultan Ahmed moskén (Den blå muskén) är en av de mest berömda rkitektoniska skapelserna i det gamla ottomanska imperiet.

Turkiska dilemman

Turkiet, den sekulära arvtagaren till det Ottomanska riket, befinner sig för tillfället i en mycket prekär politisk situation, där ett flertal utvecklingslinjer – en del omedelbara, andra av mer långsiktigt karaktär – hamnat i brytningspunkter med varandra. Som Fernand Braudel påpekade består historien både av långa perspektiv, som återkommande årstidsvindar, havsströmmar och vågornas eviga arbete mot stranden, och korta, som plötsliga stormar och krusningar på vattenytan. De långa bestämmer grundförutsättningarna för människors levnadsbetingelser, deras habitat och nedärvda vanor, de korta deras plötsligt uppkomna passioner, som likt vulkanutbrott är beroende av de långa, men samtidigt något formar om såväl det faktiska som det sinnliga landskapet.

Ett av de långa perspektiven är Turkiets förhållande till Europa, eller västerlandet och dess modernitet i allmänhet. Det är en ömsesidig historia där den europeiska självbilden i mångt och mycket skapats i förhållande till österlandet, och där Turkiet, eller det Ottomanska riket fungerat som artikulation, förmedlande länk, lika mycket som den turkiska dito skapats i funktion av just denna position, geografisk och sentimental, som knutpunkt mellan Öst och det så småningom moderna Europa, senare väst i allmänhet. Det är inte för intet Europa enas, eller i viss mening blir medvetet om sig självt, i samband med slaget vid Lepanto 1571, där en enad kristen flotta besegrar den osmanska under Ali Pascha, vilket medför att européerna varaktigt tar kontroll över Medelhavet.

 Turkiet är en spegel och referens för Europa, och Europa utövar ett ständigt inflytande över Turkiet, stundtals som attraktionskraft, stundtals som motbild till den egna identiteten. Landsfadern Kemal Atatürks påtvingade sekularisering av Turkiet inskriver sig i denna historia, samtidigt som den naturligtvis är en pragmatisk metod att samla de krafter som finns kvar efter nederlagen under första världskriget. Sedan dess har en av riktlinjerna för turkisk såväl inrikes- som utrikespolitik varit att bekräfta sig som regional stormakt – till skillnad från den avlägsna men känslomässigt närvarande positionen som världsmakt.

De senaste årens omtumlande politiska utveckling i Turkiet blir omöjliga att förstå utan detta längre perspektiv. Framväxten av ett religiöst förankrat parti (AKP), som jämför sig med Europas kristdemokratiska politiska formationer, är beroende av dessa långsamma rörelser och stabila förhållanden, liksom NATO-medlemskapet och militärens starka roll i det turkiska samhället. Även i förhållandet till landets minoriteter och grannländer, som på senare tid antagit en akut aspekt, liksom i den omilda behandling som ett flertal av landets intellektuella utsatts för på senare tid, är de långa tidsperspektiven närvarande, ofta som underliggande, outtalade bevekelsegrunder. För att inte tala om i debatten om ett eventuellt EU-medlemskap.

Turkiets förhållande till det amerikanska kriget i Irak är en tydlig illustration. Landet ställde sina resurser och geografiska position till förfogande och lät den amerikanska krigsmakten öppna en andra front mot Saddam Husseins regim. Genom de amerikanska militärbaserna slussades soldater och förnödenheter till kriget, med den turkiska militärens goda minne och benägna stöd.

Den utomordentligt effektiva, välutbildade och maktstinna turkiska militären är värd ett särskilt kapitel. Dess tentakler letar sig in i minsta skrymsle av turkiskt samhällsliv. Med sina elitskolor och utmärkta internationella kontakter bibehåller den sin starka roll inom landets utbildningsväsende, och dess närvaro i näringslivet ger högre militärer ett betydande inflytande över landets ekonomi. Dessutom är armén spjutspetsen för landets moderniseringssträvanden och garanten för Atatürks projekt att skilja staten från religionen. Det är, milt uttryckt, svårt att överhuvudtaget agera politiskt i Turkiet utan att åtminstone förhandla med den militära makten. Sedan 1960 har militären genomfört fyra kupper mot civila regeringar.

Men vare sig militären eller AKP fick särskilt mycket i utbyte för sin benägna hjälp under den västerländska invasionen av Irak. USA, arvtagaren framför andra till den europeiska moderniteten, har förvisso stött landets EU-ansökan diplomatiskt på en mängd sätt, men samtidigt fick man en oönskad, halvt självständig kurdisk stat i norra Irak på halsen, och när USA:s senat under hösten röstade igenom kravet på att Turkiet skulle erkänna folkmordet på armenierna under första världskriget kände sig Ankara direkt misshandlat. När sedan kurdiska gerillasoldater från PKK började operera från baser i norra Irak rågades måttet och regeringen såg sig nödsakad att formellt ge sig rätt att genomföra militära operationer i området, det vill säga på andra sidan gränsen, vilket bådar illa för den redan så tilltrasslade politiska situationen i regionen.

I en intern, turkisk analys, kan beslutet, som kom som ett brev på posten efter örfilen från Washington, betraktas som en välkommen eftergift från en regering som, utifrån sitt religiösa credo, söker ett modus vivendi med en militär makt som ser sig som en bastion för en bibehållen officiell sekularism. Den ”moderata” islamismen som företräds av president Abdullah Gül och premiärminister Tayyip Erdogan fann plötsligt en fråga där man utan allvarligare svårigheter kunde gå på militärens sekulära och nationalistiska linje.

USA, för sin del, har än en gång förbisett att landets allierade inte bara har internationella åtaganden, utan också en inhemsk opinion att ta hänsyn till. Turkiet rättade in sig i ledet i det amerikanska ”kriget mot terrorismen” och har till och med skyddat det kurddominerade norra Irak – den enda irakiska region som hittills vunnit på den anglosaxiska invasionen ­– vid flera tillfällen under senare år. Men samma region uppfattas i Ankara som den mest omedelbara säkerhetsrisken för turkiska intressen.

Som utrikesminister Ali Babacan nyligen sade till sin amerikanska kollega Condoleezza Rice är ”retorikens tid över”. Turkiet har sin egen regionala agenda, och om den inte beaktas anser sig landet rättfärdigat att ta egna beslut. Precis som i en mängd andra länder (i Latinamerika, som Pierre Hassner påtalade nyligen i TK, eller i Pakistan, där general Musharraf häromveckan avfärdade USA:s utsände, John Negropontes krav, med flera exempel) börjar tålamodet med den amerikanska politiken rinna ut även i stater som traditionellt befinner sig inom Washingtons intressesfär.

Förhållandet till eu är mer komplext och uppammar en stormsjö av motstridiga känslor. Europa är en modell, såväl när det gäller nationalstatsidén och sekularismen som mer allmänt i frågor som respekt för mänskliga rättigheter med flera positivt värderade koncept ur den moderna verktygslådan. Men också en rival, som kräver underkastelse och lydnad. Frankrike – som är EU:s initiativtagare och i mångt och mycket dess motor – var långt före USA med att kräva ett turkiskt erkännande av folkmordet på armenierna, vilket vid tidpunkten ledde till att Ankara kallade hem sin ambassadör, och den nuvarande regeringen i Paris driver på för att Turkiet ska anpassa sig till Unionen innan ett fullvärdigt medlemskap kan komma på tal. Historiens vingslag från Lepanto – där Frankrike allierar sig med Vatikanstaten och det mycket katolska Spanien – vilar tungt över den utvecklingen.

Å andra sidan ska inte den turkiska diasporans betydelse förringas. Flera miljoner turkar lever i Europa, vilket radikalt förändrat livet även i Turkiet. Som vår egen turkietkännare Ingmar Karlsson påpekar är flertalet turkiska byar betydligt modernare än många dito i Rumänien eller Bulgarien, länder som beviljats inträde. Men argumentet är åtminstone delvis falskt, eftersom det för de forna öststaterna handlar om att komma ”hem”, in i den europeiska familjen, medan det för Turkiets del handlar om ett konvenansäktenskap, som förhoppningsvis kan komma att bära frukt. Förhållandet lider också av att Europa talar med kluven tunga; EU:s brist på en gemensam utrikespolitik medför att det inte finns någon konkret förhandlingspartner på andra sidan bordet när de stora geopolitiska besluten, som med nödvändighet måste vara hållbara, ska tas.

Turkiet befinner sig med andra ord inför ett flertal vägskäl. Internt mellan den officiella sekularismen, med militären som garant, och den folkligt omfattade uppfattningen om att islam bör ha en politisk dimension i det offentliga livet. Geografiskt ligger landet huvudsakligen i Mellanöstern, med gränser mot Europa och forna sovjetiska republiker, en position som uppmanar till den gamla rollen som länk mellan öst och väst. Externt finns således ett tryck, förväntningar, från såväl väst, i form av USA och EU (med sina olika beståndsdelar) som från öst, i form av förhållandet till både Mellanöstern (huvudsakligen muslimskt och traditionellt) och till områdena i nordöst (huvudsakligen ortodoxt kristna, men djupt påverkade av den sovjetiska erfarenheten).

Slutligen finns också oljan. I Irak och Iran, och i Ryssland och Centralasien, och de ledningar som ska transportera det svarta guldet från fyndplatserna – över Turkiet – till marknaderna, som än så länge i första hand är EU och USA.

Det lär krävas stort statsmannaskap för att navigera rätt i dessa turbulenta vatten.

 Anders Forsberg