Island vidgar vyerna

island.jpg

Island vidgar vyerna

Isländska konstnärer ger ut en ny tidskrift – Sjónauki – som berättar om ett kulturklimat mellan det intimt familjära och det europeiskt internationella. Jonatan Habib Engqvist rapporterar från den nordatlantiska ön.

Islands konsthistoria är anakronistisk. Det är ett land där Operan ryms i den gamla biografen. Utöver det romantiska landskapsmåleriet var det kanske först i och med fluxus-rörelsen som samtidskonsten gjorde sitt inträde. Med andra ord inleddes den modernistiska epoken inom konsten på ön praktiskt taget med anti-estetiska förtecken.

Det finns inte heller speciellt mycket utländsk konst på Island och den enda samlingen i Reykjavik som äger mer än några enstaka utländska moderna eller modernistiska verk har nu erbjudits ett hem i Berlin. Trots detta karga klimat har flera isländska konstnärer lyckats etablera sig på den internationella scenen de senaste åren. Just nu visas flera bra utställningar i Reykjavik, med isländska konstnärer. Exempelvis en 10-års retrospektiv utställning med den redan kultförklarade kvinnliga perfomancegruppen Icelandic Love Cooperation på Reykjaviks konstmuseum.

En förklaring till de isländska framgångarna kan vara trendfixeringen och alla smågallerier, en annan kan vara att tillgången till populärkultur och bristen på internationella historiska referenser har skapat en särpräglad isländsk attityd till konsten. En lätt och nonchalant attityd där verken förklaras med att ”det var kul” eller ”jag kände för det”. Hälsosam i den teorityngda, politiskt medvetna samtidskonsten, men kanske inte fullt lika hälsosam hemma på ön. I en stad där varje konstutställning besöks av samma lilla klick, möjligtvis kompletterat med någon unik faster eller moster till den utställande konstnären, tenderar nog samtalen att hamna i rundgång.

Ett försök att motverka detta kan anas från den nya generationens isländska konstnärer, utbildade i Norden och Europa men med en ådra av konstnärlig patriotism utkommer de nu med en ny isländsk konsttidskrift. Till formen ser den ut som en islandsvariant av den ansedda internationella tidskriften Frieze. Denna påkostade tidskrift heter Sjónauki (ung. ”Vidgade vyer”) och redigeras inte i första hand av kritiker eller konstvetare, utan av isländska konstnärer med internationella utbildningar och ambitioner. Samtliga texter finns även i ett appendix med engelsk översättning, och vilket tema passar väl bättre till detta första nummer än den isländska gallerivärlden.

Bra tänkt – men tyvärr faller tematiken litet på eget grepp och trots några internationella namn känns det lätt navelskådande. Tidskriften rymmer dock en hel del intressanta isländska projekt som Katrín Sigurdardóttirs installation High Plane VI i utställningen onatur på Islands konstmuseum just nu. Vi kan läsa en oväntad diskussion om Pasolini, en unik intervju med den London-baserade kritikern Claire Bishop och får med en DVD med ett konstprojekt av Libia Castro och Olafur Olofsson på köpet. Projekten presenteras naturligtvis i sammanhanget som institutionskritiska. Bishop är bland annat känd för att ha argumenterat för att den socialt engagerade konsten potentiellt kan ”re-humanisera” ett ”bedövat och fragmenterat samhälle” och DVD:n innehåller en lång berättelse om en ung västafrikan som fastnat i den centraleuropeis­ka byråkratin.

Sammantaget är detta en lovande tidskrift som skulle kunna få igång en mer allmänn diskussion kring samtidskonst på Island och dessutom dela med sig av den till omvärlden. Kanske kan den fylla i några av de tomrum som uppstod när den nordiska tidskriften NU försvann för ett par år sedan. Men detta förutsätter också att redaktionen ”känner för det” och orkar få ut ett par nummer till innan en annan trend tar över.

Jonatan Habib Engqvist