En Medelhavsunion?

rachida_dati.jpg

Foto: Simon Kirby

En Medelhavsunion?

Sveriges södra gräns ligger i många avseenden inte längre i Öresund, utan vid Medelhavet. Det är en sanning våra politiker varit senfärdiga att ta till sig, och initiativet har lämnats till länder söderöver, tidigare i första hand Spanien, som genom Barcelonaprocessen skapat ett betydande kontaktnät med länderna vid innanhavets södra och östra stränder. Nu har den nye, dynamiske franske presidenten, Nicolas Sarkozy, blåst liv i kontakterna och eftersträvar ett avtal mellan Medelhavsländerna.

Rachida Dati, Frankrikes ungdomliga och omtyckta justitieminister är av algeriskt och marockanskt ursprung. Det var också till Tanger, i Marocko, som president Sarkozy reste för att lägga fram sitt förslag om ett avtal mellan Medelhavsinvånarna för att förena sig i en politisk enhet. Redan vid detta första möte kunde han komma hem med ett jättelikt affärskontrakt om att förnya Marockos järnvägsnät. En betydande injektion till bägge ländernas näringsliv. Nästa år vill presidenten ordna ett möte i Frankrike med alla statschefer, från Nordafrika via Israel till Syrien, och från Turkiet till Spanien.

Kan detta vara ett politiskt spel för att kringgå den svåra frågan om Turkiets medlemskap i EU? Eller ett sätt att markera sitt intresse för ekologin? Detta har varit en minst sagt eftersatt fråga inom den franska politiken: han vill börja förhandlingarna med Medelhavsländerna med ”de förnybara energierna och vattenfrågorna”. Eller kan det vara ett sätt att intressera sig för den muslimska frågan? Sarkozy är ett energiknippe och är inte rädd för att engagera sig i flera frågor samtidigt.

”Jag är inte rädd för islam”, sade presidenten i sitt tal i Marocko och vände sig till Dati. Han hyllade också Marocko­s moderniseringsinitiativ: ”Marocko har förändrat sig mer än vad vi har trott möjligt. Detta nya Marocko vill vi följa.” I den svåra frågan om islam och dess radikalisering i vissa kretsar är det en utbredd uppfattning att lösningen står att finna bland Europas sekulära muslimer. Reformatorerna är islams modernister. Tvärtemot fundamentalisterna vill de använda islam som grund för ett modernt samhälle. De ser inget hinder mellan religion och demokratisering. Flera av dem förespråkar att islam inte är en arkaisk religion som stagnerar utan att religionen kan fungera som verktyg för att förnya sig. Demokrati, utbildning, mänskliga rättigheter, fria debatter och media, respekt för individen och fria val: alltså västvärldens värderingar eftersträvas av dessa muslimer. ”Det är här som beslutet fattas om ett fasansfullt religionskrig blir av eller ej”, förutspådde Sarkozy.

Är det en tillfällighet att en av världens främsta förespråkare för västerländska idéer, själv en immigrant, börjar sin odyssé för en MU, Medelhavsunion, i Marocko? Casablanca kallas även för ”Nordafrikas Berlin”. Gigantiska byggnadsinvesteringar genomförs i flera marockanska städer. Målet är ”tio miljoner turister år 2010”. Kung Mohammed VI och hans unga teknokratiska medarbetare är förespråkare för ett ”modernt Marocko”. Flera av dem, bland dem kungen själv, har tillbringat bildningsår inom EU i Bryssel. Yasmina Baddou är ett exempel på landets förvandling. Yasmina, 44 år gammal, inte beslöjad och västerländskt klädd, vann över islamisterna i Casablanca och utnämndes till landets hälsominister. Hon är en av de sju kvinnorna i den nya regeringen och är mest känd för att ha förespråkat reformen av familjebalken år 2003. Enligt henne var dock den unge kungen drivkraften bakom projektet som har gett kvinnan en jämlik plats med mannen enligt lagen utan att för den saken ha gått emot islams värderingar. Texten antogs enhälligt av parlamentet. Marockanska kvinnor behöver inte längre be sina fäder eller manliga överförmyndare om lov för att gifta sig; de kan även skilja sig på samma villkor som män; de kan inte längre bli förskjutna; och framförallt har polygami blivit mer eller mindre omöjligt. Enligt Yasmina är familjebalken mer än en lagstiftning. Den representerar en kulturell revolution!

Marocko, en av Frankrikes före detta kolonier, ligger många fransmän varmt om hjärtat. Flera har här sina ”maisons secondaires”, eller lantställen; de har investerat i landet och ser det som en ”förlängning” av Frankrike. De flesta marockaner pratar franska; klimatet är behagligt och fortfarande är priserna relativt låga i jämförelse med i EU.

Rachida Dati, född 1965, är ett av tolv barn. Familjen emigrerade till Frankrike 1960 från Algeriet och alla barn sattes i en sträng katolsk privat skola. Mamman pratade knappt någon franska alls. Rachida var en duktig och flitig elev men strax efter skolgången blev hon bortgift. Trots sina starka familjeband och lojalitet, lyckades hon få äktenskapet ogiltigförklarat och visade på så vis redan då sin integritet. Hennes kontaktnät och studier ledde henne snabbt in i ett yrkesliv där hon visade sig vara både vital och talför. Sponsrad av bland andra den välkände kvinnosakskvinnan och före detta ministern Simone Veil, tog hon sin magister i juridik 1996. År 2002 lyckades hon övertala den dåvarande inrikesministern, Nicolas Sarkozy, att ge henne ett arbete i dennes kabinett. Sedan dess, hjälpt på vägen av Cécilia Sarkozy, presidentens dåvarande hustru, har hennes karriär tagit fart.

Det är inte helt omöjligt att Sarkozy hade Dati i åtanke när han började planerna för Medelhavsunionen. I vilket fall som helst var det ett intelligent drag från hans sida som säkert kommer att gagna honom i längden. En kvinna, framåt och immigrant, vid sin sida vid förhandlingsbordet kan visa sig bli ett trumfkort!

Anne Edelstam