Polen på ny kurs

Polen på ny kurs

Ett av Sveriges största och viktigaste grannländer, Polen, får ny regering. Väljarna tycks ha tröttnat på tvilling­bröderna Kaczynskis excentriska och stundtals obehagliga politiska retorik, men det nya politiska landskapet som breder ut sig lämnar många frågetecken.

Det blir maktskifte i Polen efter valet häromveckan, vilket har hälsats med stor tillfredsställelse i både svenska och utländska media. Medborgarplattformens (PO) seger i den tidigarelagda demokratiska ritualen var väntad, den hade förutspåtts av samstämmiga opinionsundersökningar, men ingen hade trott att resultatet till deras fördel skulle bli så förkrossande.

Valet, som hade sitt ursprung i att koalitionen mellan bröderna Kaczynskis Lag och Rättvisa (PiS) och de två mindre partierna, Självförsvar (SO) och De Polska Familjernas Förbund (LPR) sprack, och PiS tappade förmågan att regera på egen hand. Det tidigarelagda valet skedde i mångt och mycket på Kaczynskis villkor, framför allt därför att det var de som bestämde tidpunkten. Länge hade de också hyfsade siffror i opinionsundersökningarna, och såg ut att kunna behålla makten. Vändpunkten anses allmänt vara debatten mellan Kaczynski och PO:s partiledare Donald Tusk (uttalas som det stavas, och inte Task som en radiohallåa fick det till). En aggressiv och påläst Tusk sopade banan med en arrogant, självgod och uppenbarligen illa förberedd Kaczynski. I en valkampanj fixerad vid personligheter, nästan en partihövdingarnas kapplöpning, där frågeställningarna gällde för eller emot vissa personer, och där sakfrågorna kom i skymundan, spelade säkerligen TV-debatten en stor roll. Men jag tror att en minst lika stor del i Kaczynskis förlust var det faktum att de inte levererade. Trots en gynnsam ekonomisk konjunktur minskade inte klyftorna i samhället. Det ”solidariska Polen” som Kaczynskis hade lovat visade sig vara ännu en tom paroll. Presidentens arroganta uppträdande under sjuksköterskestrejken solkade bilden av tvillingarna. Infrastrukturen är fortfarande hopplöst eftersatt, budgeten i obalans, sjukvården i kris. Det bästa som kan sägas om Kaczynskis ekonomiska politik, är att de knappast gjorde någonting alls åt den, utan fortsatte av bara farten med de föregående regeringarnas ”light” nyliberalism.

Kvar fanns de paranoida uppgörelserna med verkliga eller påstådda kommunister, som av många uppfattades som regelrätta häxjakter, och spektakulära korruptionsavslöjanden, som ofta saknade trovärdighet.

Valet formade sig till en folkomröstning för eller emot tvillingbröderna. Valdeltagandet blev 53,86 procent, vilket är mer än 13 enheter högre än 2005. Det är naturligtvis en imponerande ökning, och ett positivt trendbrott. Men samtidigt kan man tycka att det är märkligt att inte fler än drygt hälften ville vara med och bestämma i ett val som beskrevs som det ”viktigaste sedan 1989”. Och nästan halva väljarkåren stannade hemma.

Krzysztof Perlicjan, 39-årig vägarbetare från Wagrowiec, en mindre ort i västra Polen, svävar inte på målet:

– Jag är inte intresserad, och jag röstade inte. Man har hört så många löften, så nu tror jag inte på någonting längre. De käbblar före valet, sedan blir det samma sak. Politiker är ett gäng tjuvar. Det blir i alla fall inte bättre.

På min fråga om det kan bli sämre, skrattar han, och säger att sämre kan det ändå inte bli!

PO fick 41,5 procent av rösterna, en makalös ökning från 24,14. Det fattas emellertid några mandat för egen majoritet, och det står redan nu klart att det blir en koalitionsregering med PSL, som närmast kan jämföras med en kombination av Centern och gamla Bondeförbundet. Hur samarbetet mellan det nyliberala PO och ett landsbygdsparti kommer att arta sig är inte lätt att förutsäga. PSL satsade i valet på en saklig och sansad kampanj, som tydligt skiljde sig från de övriga partiernas, och de blev belönade av väljarna med 8,9 procent, en ökning med två enheter.

För PiS blev valet ett svidande nederlag som innebär förlust av regeringsinnehavet. Man bör emellertid lägga märke till att tvillingarnas parti faktiskt ökade sin andel av väljarna, från 26,99 till 32,1 procent. Översatt till antalet röster betyder det ungefär 2 miljoner. PiS lyckades i alla fall marginalisera sina tidigare koalitionspartners, det vänsterpopulistiska och nationalistiska Självförsvar, och det ultrakonservativa, chauvinistiska och klerikala LPR, som båda hamnade utanför parlamentet, med resultat på lite över en procent vardera, långt ifrån femprocentspärren. Delvis beror det förstås på valets karaktär av folkomröstning, men också på en medveten politik från bröderna, som knöt en allians med den kontroversielle prästen Tadeusz Rydzyk och hans Radio Maryja. Därmed ockuperade man samtidigt hela det klerikala och det nationalistiska fältet. Det råder ingen tvekan om att PiS kommer att bilda en mycket stark opposition, så mycket mer som landets president fortfarande heter Lech Kaczynski.

För vänstern blev valet en stor besvikelse, Vänstercenterkoalitionen (LiD) fick 13,2 procent av rösterna, och det ska jämföras med föregående val där de partier som ingår i den nya konstellationen hade sammanlagt drygt 17 procent av rösterna. LiD får 53 mandat i det nya parlamentet, medan det socialdemokratiska partiet (SLD) tidigare hade 55 egna mandat. Eftersom det dessutom verkar som att inga eller bara några få från det demokratiska partiet kommer att bli inröstade i parlamentet, kan det leda till slitningar inom koalitionen.

En orsak till det svaga resultatet i det personfixerade valet var säkerligen anklagelser mot LiD:s främsta ansikte utåt, den förre presidenten Kwasniewski, om att ha uppträtt berusad två gånger vid offentliga tillfällen. Betydligt viktigare är dock, återigen, valets karaktär av omröstning för eller emot bröderna Kaczynski, där de som var emot la sin röst på PO.

Sett i det perspektivet kan man säga att PO:s valseger grundade sig på att man vann det politiska mittfältet. Att lägga sin röst på PO var inte helt okomplicerat för många mittenväljare. Partiet är extremt nyliberalt i ekonomiskt avseende, men värdekonservativt, vilket egentligen avskräcker många väljare ur medelklassen. På sikt kan det innebära problem för PO, och ett avbräck inom väljarkåren.

Andrzej Nadgrabski, en 43-årig civilingenjör från Gdansk är mycket nöjd med valresultatet. ”Det är uppfriskande efter så lång tid av hopplöshet”, säger han. Han räknar upp en lista över den förra regeringens tillkortakommanden på alla områden, och tvekar inte ens att använda ordet ”brun diktatur”. Just nu känner han optimism och entusiasm, men påpekar att man måste ha respekt för de stora problem som landet står inför.

Han erkänner också att det inte var ett helt lätt beslut vilket parti han skulle lägga sin röst på. LiD var ett alternativ. Det som avgjorde till PO:s fördel var insikten om nödvändigheten att få bort Kaczynskis.

Problemet var PO:s bristande liberalism i etiska frågor.

– Jag delar inte PO:s starka abortmotstånd, och jag anser att det bör finnas en personlig frihet att få vara vem man vill. Det gäller inte minst sexuella minoriteter, och PO:s inställning i de frågorna är mycket rigid.

De polska väljarna sa ett bestämt nej till bröderna Kaczynski och deras bisarra politik. Kan då PO lösa landets problem och uppfylla de förväntningar som finns?

Till att börja med blir det mycket viktigt att klara av regeringssamarbetet med PSL. PO är huvudsakligen ett urbant parti, och man kan skönja vissa svårigheter i ett partnerskap med ett bondeparti.

Donald Tusk sa bara någon dag efter valet att ”Polen förtjänar ett ekonomiskt under”. Elaka tungor kommenterade att det är PO som behöver ett under. Medborgarplattformens ekonomiska politik är en radikal nyliberalism, man vill införa en ”linjeskatt” (som också kallas ”platt” och betyder att rik som fattig betalar samma andel av lönen i skatt), och genomföra långtgående privatiseringar. Det kan naturligtvis vara verkningsfullt för att komma till rätta med budgetunderskottet, men det är tveksamt om det förmår att minska de ekonomiska klyftorna som så starkt polariserar landet. Snarare verkar det kunna få motsatt effekt. Företrädare för fackföreningen Solidaritet har redan uttryckt oro för att PO kan komma att försämra de anställdas rättigheter.

Det är inte heller ett botemedel mot Polens stora sjukdom, den enorma arbetslösheten, som trots den extremt goda konjunkturen ligger på minst 10 procent. Man bör ha i minnet att den stora emigrationsvågen, till framför allt de brittiska öarna, där det finns minst en miljon polacker, började redan före Kaczynskis styre. Under deras regeringstid minskade faktiskt arbetslösheten avsevärt.

Mycket är beroende av den internationella konjunkturen, och det går i dagens läge att se tecken på avmattning.

På valdagen sa Tusk att han vill arbeta för alla polackers bästa. Säkerligen kommer mycket av den stämning av paranoia, med avlyssning, manipulation och provokation som spreds av Kaczynskis regering, att upphöra. Men redan nu har det höjts röster för att undersöka och ”göra upp” med eventuella övergrepp under tvillingarnas styre, vilket lätt kan leda till nästa häxjakt, låt gå för att den troligen inte kommer att anta så bisarra och överdrivna former.

I utrikespolitiken kommer tonläget att förändras. Det blir slut med oförsonliga krav – från vilka man nästan alltid backade! – och våldsamma verbala angrepp på grannländer, där till exempel Merkel framstod som Hitlers lillasyster, och det är kanske framför allt i förhållande till Tyskland som de största förändringarna är att vänta. Samtidigt är det svårt att se att innehållet i utrikespolitiken kommer att bli så värst mycket annorlunda. Skillnaderna i sak mellan PiS och PO är egentligen ganska små, PiS har trots sitt EU-motstånd, varit ganska pragmatiskt, och PO, som är programmatiskt EU-vänligt har stött PiS utspel, liksom andra delar av deras utrikespolitik, även om man självfallet ansåg att den borde framföras på ett helt annat sätt.

Tusk har sagt att man prioriterar ett närmande till Tyskland, vilket antyder att relationerna med Ryssland förblir komplicerade. En ledande PO-politiker sa att det inte brådskar med förhandlingar med USA om missilförsvaret, vilket betyder just ingenting, förutom att det ger en vink om att man gärna vill markera en tuff attityd, inte helt olik den som man anklagade PiS för.

Den nya polska regeringen kommer att uppträda i skräddarsydda märkeskläder, och tala på ett modernt och begripligt språk. Det är däremot tveksamt om den kan komma till rätta med landets stora problem, och framför allt om den förmår att leva upp till polackernas uppskruvade förväntningar.

Gregor Flakierski