Östeuropas svajande demokratier

Östeuropas svajande demokratier

Det polska parlamentsvalet är ännu ett exempel på svårigheterna att få fram stabila regeringar i östra Europa, ett problem som gendriver ett flertal länders förmåga att formulera självständiga politiska projekt.

1 april 2006 vann Ferenc Gyurcsanys socialdemokrater, i koalition med liberalerna, parlamentsvalet i Ungern. Det var första gången sedan demokratin infördes 1990 som en sittande regering vann ett val, och åtminstone delvis kan det tillskrivas en lögn. Gyurcsany, en före detta medlem av den kommunistiska ungdomsrörelsen som blev mångmiljonär när statliga företag såldes ut till privata intressen på 1990-talet, har erkänt att han ljög om ekonomin under valkampanjen.

Grannlandet Tjeckien har en liknande historia av vilda svängningar i väljaropinionen sedan delningen av Tjeckoslovakien 1993. För tillfället sitter en center-högerkoalition vid makten, efter valet 2006 som ledde till ett delat parlament med 100 ledamöter från oppositionen och 100 från regeringspartierna, och ledare har tvingats avgå på grund av korruptionshärvor.

Och lyfter man blicken till hela det forna östblocket ser det ungefär likadant ut överallt. Rumänien och Bulgarien, Ukraina och nu senast Polen har alla haft svårt att komma fram till stabila regeringar. Väljarnas röster har än gått till företrädare för ekonomiska avregleringar, än till socialdemokrater och forna kommunister som vill behålla en social välfärdspolitik, ofta kryddat med anklagelser om ekonomiska oegentligheter.

Det förefaller som om viljan till demokrati och att bli moderna marknadsekonomier varvas med viljan till trygghet och välfärd från val till val, eller, som i Polen under bröderna Kascinsky, med chauvinistiska och religiöst fundamentalistiska tendenser i en önskan att hålla fast vid åtminstone någon slags värderingar.

Svängningarna kan tänkas som en illustration till Isaiah Berlins påstående att det enda vi kan vänta oss av demokratin är rätten att rösta bort sittande makthavare. Men de skarpa kursändringarna underminerar förtroendet för politiken som sådan, och gör det svårare för ledarna att göra sina röster hörda internationellt; motparten kan alltid vänta ut sittande regering för att göra upp med nästa, som i fallet med det amerikanska missilskyddet i Tjeckien, eller Rysslands inblandning i Ukrainas politik. I Bryssel drog man också en lättnadens suck när valresultatet kom in från Polen.

Anders Forsberg