Sydafrikas transformering – ras, demokrati och frihet

africa.jpg

Sydafrikas transformering

– ras, demokrati och frihet.

Sydafrika debatterar för tillfället ett ”transformeringsprojekt” som syftar till att överkomma sviterna efter århundraden av diskriminering. Projektet är rättmätigt, menar Achille Mbembe, men varnar för riskerna och reder ut hur landet bör navigera bland blindskär som offermentalitet och ojämlik lagstiftning i en globaliserad värld.

Tretton år har gått sedan apartheid formellt avskaffades i Sydafrika, och landet är inte längre vad det var. Vare sig det beror på medvetna beslut eller inte, genomgår Sydafrika en mängd förändringar i olika tempon, och i olika rytmer. Landet är på väg ut ur den vita överhöghetens mörka tid, och är, vare sig det är viljan som är drivkraft eller inte, på väg in i en ny tid av mångfald, pluralism och gemenskap.

Men kampen för jämlikhet mellan raserna är långt ifrån över. Det är sant att en stor del av ägandet av större företag överförts till svarta, och det finns en strävan att försäkra sig om representation i styrelserum och i verkställande funktioner. Det har blivit regel att införskaffa varor och tjänster från företag med svart och kvinnligt ägarskap. Men dessa ansträngningar har inte lett till ökad distribution av välstånd, utan snarare tvärtom lett till en kultur av vänskaps- och klientelkorruption. Fortfarande styrs mindre än 5 procent av landets ekonomi av svarta sydafrikaner. Ännu mer avlägset är det ögonblick då Sydafrika kommer att uppfatta sig självt, och bli uppfattat, som ett i sanning etiskt samhälle. Den smutsiga lilla sanningen om rasfördomar fortsätter att visa sig oförblommerat, ofta förklädd till debatter om saker som, till synes, inte har något alls att göra med rasfrågan i sig – fattigdom, identitet, brottslighet, korruption, HIV-Aids, våldtäkter.

"Transformeringen” inbegriper både moraliska frågeställningar om rättvisa och jämlikhet och instrumentella pragmatiska dito om makt och social ingenjörskonst, och just därför koncentrerar den, mer än något annat postapartheidprojekt, den förhandenvarande svårigheten att komma över vit och svart tillhörighet som ideologi och verklighet. Det är därför inte förvånande att debatten om ”transformeringen” har hårdnat, stundtals till och med blivit hätsk.

Det finns flera förklaringar till detta sakernas tillstånd, men den huvudsakliga är krocken mellan å ena sidan det ihärdiga förnekandet av vita privilegier, och å den andra drivkraften i försöken att bekräfta ett slags svart nationalism eller svart identitet som predikas på grundval av idén om att vara ett offer. Krocken, och det bedrägliga samförståndet, mellan dessa två defensiva utvecklingslinjer håller gradvis på att skapa en kultur av ömsesidig förbittring som i förlängningen isolerar friheten från ansvaret och allvarligt underminerar visionen om en i sanning icke-rasistisk framtid.

Dagens sydafrikanska dispyter om ”förändring” är på så vis ett uttryck för omfattningen av de svårigheter landet, efter tretton år av demokrati, befinner sig i när det ska formulera den etik av omvårdnad och ansvar, skyldigheter och förpliktelser som friheten kräver.

Det är ett faktum att många av dem som tidigare åtnjöt rasdiskrimineringens frukter nu tagit till sig den individualistiska frihetens löften, och ställer denna i motsättning till kraven på rasmässig jämlikhet. De har, kanske till och med i större utsträckning än svarta sydafrikaner, anammat föreställningen om ett subjekt som bara är beroende av sig självt och den liberalkonservativa ideologins tanke om den egna förmågan. De anser att vit rasism, efter frigörelsen, inte längre kan uppfattas som det grundläggande skälet till svart fattigdom. Det argumenteras numer att rasskillnader i Sydafrika antingen beror på en inkompetent svart regerings misslyckade politik, eller helt enkelt är ett uttryck för den moraliska bristen bland svarta som inte arbetar tillräckligt hårt, inte går i skolan, inte lever ett etiskt liv och inte lyckas hålla sig borta från brottslighet, korruption och sjukdomar.

Politiken sägs göra intrång på marknadens rationalitet, skrämma bort direkta utländska investeringar och fungera som ett slags omvänd rasism och diskriminering mot vita, som när de väl berövats sin position inte har något annat val än att lämna landet. De som inte har möjlighet att ge sig av har bara ett löst förhållande till den nya demokratiska ordningen. I stället för att använda sig av sina friheter föraktar de dem, och i takt med att deras tidigare identitet blottläggs väljer de missnöjets och bitterheten politik.

I syfte att skydda de vitas privilegier skapades gränser i form av lagar, vanor och traditioner. Ett rasistiskt ethos, ett djupt förankrat rasistiskt habitus rättfärdigade de vitas förlust av mänsklig kontakt med svarta.

Historikerna har väl dokumenterat processen genom vilken vita privilegier kom att bli inskriven i lagstiftningen i Sydafrika. Den började som ett genuint engagemang för ett verkligt problem: vit fattigdom. Men från och med början av 1920-talet ledde statens omsorger att avhjälpa vit fattigdom och återupprätta de fattiga vitas status till att samma stat blev alltmer rasistisk. Redan vid Paktens seger 1924 ville J.B.M. Hertzog ersätta stora skaror av billiga svarta arbetare med outbildade eller halvbildade vita. ”Ociviliserade arbetare” skulle ersättas med ”civiliserade arbetare” med ”civiliserade löner”. Särkilt gällde detta järnvägen, hamnarna, posten och de lokala myndigheterna. Arbetsgivare som anställde ”whites only” fick företräde till uppköpskontrakt från staten. Välfärden omorganiserades. Fattiga vita kom i åtnjutande av en omfattande statlig omsorgsverksamhet i form av offentliga arbeten, yrkesutbildning, sjukvård och bostäder, sociala klubbar för arbetslösa, pensioner för fattiga mödrar, ålderspensioner och bidrag vid sjukdom och funktionshinder.

Afrikaansspråkiga vita hade en medel­inkomst på mindre än hälften av de engelskspråkiga vita 1946. I slutet av 1970-talet låg den på 80 procent och skillnaden var på väg att utjämnas. Det var så det vita Sydafrika kom att åtnjuta en levnadsstandard på samma nivå som de rikaste länderna i det globala norr.

Idag är stora delar av Sydafrikas vita befolkning oförmögna att se vilka fördelar de fick av denna tingens ordning. De anmodas i stället, i ett typiskt nykonservativt drag, att uppfatta sig själva som offer för en korrupt och inkompetent svart regering som dessutom är ”släpphänt mot brottsligheten”.

De fattiga vitas historia i Sydafrika är lång – en medellös klass, illitterat, med begränsad självkänsla och i avsaknad av tillit till den egna förmågan, samt med en lidelsefull benägenhet till religiös upphetsning och en djuprotad antagonism i förhållande till de svarta. I denna grupp har rasismen alltid spelat en viktig roll för att upprätthålla självuppfattningen. Ofta har den vita arbetarklassen tänkt på sig själv och sina intressen som huvudsakligen vita. De fattiga vita har alltid trott att svart frigörelse skulle tvinga dem ut i arbetslöshet, hota deras människovärde och till och med deras maskulinitet.

Utan apartheid vet de inte längre fattiga vita vad det betyder att vara vit, eller hur man är vit.

Å andra sidan har slutet på apartheid inte påverkat den position som den besuttna klassen av vita åtnjöt under sin överhöghet. Om något har hänt har de det bättre ekonomiskt idag än någonsin. De förlorade naturligtvis politisk makt. Men de dog inte ut som klass. I de flesta fall kan de fortfarande använda sig av sina ekonomiska muskler och sociala kapital för att påverka en alltmer rovgirig svart elit, och på så sätt få trumf på handen även när det gäller ”transformeringen”.

Vad som ska göras med ojämlikheter som är ett resultat av orättfärdig politik förd över århundraden är både en etisk och pragmatisk fråga. I syfte att uppnå ett minimum av social rättvisa efter att apartheid avskaffats och rasmässig segregation blivit lagstridigt måste vi riva de barriärer som restes mot rättvisa för alla och ägna oss åt distributiva ojämlikheter.

Men ”transformeringsprojektet” kan inte stanna vid en uppgift av huvudsakligen byråkratisk eller kvantitativ natur som försäkrar att ett adekvat antal svarta får plats i regeringen, den högre utbildningen, handeln och industrin i allmänhet. Vi har inte råd att bara upprepa den gamla afrikaanermodellen genom att fylla statliga företag, tjänstemannasektorn och universiteten med inkompetenta medborgare och använda oss av statlig sponsring till tvivelaktig affärsverksamhet.

Om ”transformeringsprojektet” saknar etiskt innehåll riskerar det att svarta kommer att löpa amok i de forna herrarnas hus när dessa väl har lämnat ifrån sig den politiska makten. Det är vad som hänt i oräkneliga postkoloniala afrikanska samhällen. Ska ”transformeringsprojektet” bli moraliskt legitimt måste det bedömas enligt i vilken utsträckning det bidrar till jämlikhet och återupprättar förmågor hos dem som avhänts just dessa genom orättfärdiga lagar och rasistisk politik.

Men jämlikhet betyder inte en jämlik distribution av allting till alla. Det betyder att alla ska behandlas lika, en försäkran om att alla ska väga lika. Sydafrika har grundlagsmässigt anammat idén om att alla sydafrikaner, svarta och vita, ska underkasta sig samma lag. Men lagen ska inte tillämpas på ett sätt som alltid är jämlikt. Paradoxen i ”transformeringsprojektet” är att dess introduktion kräver att ”tidigare förfördelade grupper” ska ges företräde.

”Transformeringen” för alltså in en ojämlikhetsregel i just den process vars målsättning är att skapa jämlikhet. I ”transformeringens” beräkningar räknas inte var och en som likvärdig med alla andra. Varje enskild människa har inte samma tyngd som alla andra. Detta är i sig självt en allvarlig risk för demokratin – som är en sammanslutning av fria och likvärdiga medlemmar inom lagens ramverk, så länge denna senare är ett uttryck för ett faktiskt etiskt konsensus. Detta etiska konsensus finns inte idag när det gäller ”transformeringen”. Sydafrikas första uppgift är att bygga ett etiskt konsensus över rasgränserna kring detta projekt.

Att blint införa ”transformeringen” kan också lätt leda till ”moralisk korruption”. Den riskerar att inom lagen och psyket kodifiera samma maktlöshet den syftar till att åtgärda. Den riskerar att förvandla offerstatusen till både en pose och en social position. En individs ras, kön eller etniska tillhörighet kan säga något om denna persons sociala berättelse om lidande, offerhistoria eller privilegium. Men i strikt mening säger den ingenting alls om individens förmåga eller värde.

”Transformeringen” kan idag inte vara bara en exakt kopia av vad som genomfördes tidigare för fattiga vita – minus doktrinen om rasbaserad överhöghet. Om målsättningen är att återupprätta förmågor bland dem som fråntagits dessa genom tidigare orättfärdiga lagar måste barriärer som tidigare användes till förmån för ”endast vita” rivas. Detta innebär inte att mindre kvalificerade ska föredras framför bättre kvalificerade bara för att de är svarta eller har varit ”förfördelade” tidigare. I dagens globala värld har Sydafrika inte råd att förlora sina bästa vita yrkeskunniga i namn av ett blint ”transformeringsprojekt”.

Men det formellt-legala undanröjandet av dessa barriärer är inte tillräckligt. Oräkneliga anekdoter från sektorer så vitt skilda åt som högre utbildning, affärsvärlden och industrin visar att tillvägagångssätt som till det yttre verkar neutrala, eller som försöker att vara det, har till följd att man fryser ett status quo och bibehåller tidigare diskrimineringar i ny förklädnad. Dessutom är det rasistiska ethos som finns inskrivet i det institutionella livet, i den offentliga tankevärlden och i populärkulturen det svåraste att hantera när väl den legala och tvingande apartheidapparaten försvunnit. För att undanröja dessa immateriella barriärer krävs huvudsakligen nya former av kulturell kreativitet och fantasi.

”Transformeringen” är ett rättmätigt krav som behöver hanteras snarast möjligt. Det kommer att vara rättmätigt så länge vi kan slå fast att vi inte försöker uppnå goda resultat genom att bryta mot rättvisans grundläggande förutsättningar. Eftersom ”transformeringen” är det verktyg som förefaller mest lämpat för att skydda oss mot rop på hämnd är det också en av flera mekanismer för att åstadkomma sann jämlikhet mellan raserna, och i slutändan verklig frihet. I vår kontext betyder verklig frihet ”frihet från ras” – den typ av frihet som Sydafrika troligtvis kan komma att åtnjuta eftersom landet, för första gången i mänsklighetens historia, kommer att ha byggt ett samhälle, en kultur och en civilisation där äntligen en människas hudfärg kommer att vara överflödig i beräkningen av status, värdighet, möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Det är en frihet som kommer att utgå endast från att helt enkelt vara människa. I detta förhållande mellan ras, frihet och demokrati ligger den möjliga potentialen för Sydafrikas unika gåva till mänskligheten.

Achille Mbembe