Tjugofyra mordhot på tre dygn

utrikes.jpg

Foto: Dick Emanuelsson

Tjugofyra mordhot på tre dygn

– journalistiska arbetsvillkor i Colombia

Under 2006 mördades i världen 144 fackligt aktiva. 78 av dessa, drygt 55 procent, var colombianer. Mellan 1994 och 2006 mördades 1 165 fackligt aktiva colombianer men bara 56 förmodade mördare greps och av dessa dömdes 14, eller 1,2 procent av alla fall, en bekräftelse på den närmast totala straffriheten. Ett färskt exempel är Chiquita Brands Int. som betalade de paramilitära dödsskvadronerna 1,7 miljoner dollar för ”beskydd av anställda”, skvadroner som under samma period (1997-2004) mördade hundratals bananarbetare och fackliga ledare.

På 15 rader avfärdade Colom­bia­s president Alvaro Uribe nyligen uppgifterna i en bok som pekar ut honom som en person med nära kontakter till narkotikakartellen i Medellín och dess ledare Pablo Escobar. Uribe lyfte blicken från kommunikén och avslutade med att peka ut journalisten Gonzalo Guillén som hjärnan bakom boken.

- Den här Guillén är en person som ihärdigt har försökt att misskreditera mig. Och när han inte har haft framgång i landet så åker han utomlands för att göra det där, sa en ursinnig Uribe till radiostationerna Caracol och RCN.

Under de tre kommande dagarna mottog Guillén 24 mordhot.

- Uribes mördare tvingade mig att lämna landet, sa Guillén i en bitter kommentar.

Virginia Vallejo var skönhetsmissen och TV-hallåan som blev ännu mer kändis efter att hon förra året avslöjade att hon hade varit älskarinna till den fruktade Pablo Escobar. Då hade hon med antinarkotikaorganet DEA:s hjälp, i utbyte mot insideinformation, slagit sig ner i USA.

I början av oktober i år släpptes hennes bok Amando a Pablo, odiando a Escobar (Älska Pablo, hata Escobar) där hon bekräftade vad till och med USA:s försvarsdepartement skrev i en hemlig promemoria i mars 1991: Alvaro Uribe är en politiker och en person intimt lierad med Medel­línkartellen och Pablo Escobar. I rapporten, som offentliggjordes av Newsweek år 2001, hamnade Uribe som "Nr. 82" på en lista av 103 personer som utpekades för att arbeta för världens då största och mest våldsamma knarkkartell.

Human Rights Watch ansvarige för Latinamerika och Karibien, José Miguel Vivanco, bekräftade att Guillén mordhotats av en para-polisiär grupp döpt till "METROBOG" och fördömde Uribes öppna hot inför miljoner radiolyssnare mot reportern, som är korrespondent för dagstidningen El Nuevo Herald i Miami, USA.

Såväl guillén som Vallejo dementerar bestämt presidentens obevisade påståenden att Guillén skulle ha skrivit boken. Den colombianske journalisten, som hittills har rapporterat för USA-tidningen med fyra beväpnade livvakter i ryggen, sa att situationen tre dagar efter Uribes anklagelser till slut blev outhärdlig. Åtta mordhot per dag blev för mycket. Efter 32 års arbete som reporter lämnade han sitt land, åtminstone med livet i behåll men offentligt bannbullad av landets regent. Denne har aldrig tidigare krävt något genmäle eller gått till domstol med Guilléns eller andra journalisters reportage vars källor ofta har varit dubbla. Det är effektivare att tysta en reporter med Pablo Escobars maffiametoder.

Att beskriva och berätta ovanstående i Colombia har alltid haft ett pris. Under de senaste 20 åren har över 150 journalister mördats i Colombia men nästan ingen av mördarna har dömts för sina brott. Det gemensamma för de mördade är att de bevakade den väpnade konflikten eller grävde i den politiska korruptionen. I Colombia ses inte detta med blida ögon. Det fick undertecknad själv erfara 2005, fem år efter att jag anlänt till Colombia. Jag visste att det var en stor risk att bosätta mig i landet, som jag hade bevakat sedan 1980 och där jag hade gjort flera stora reportage på gerillakontrollerade områden. Att dessutom publicera reportagen i spanskspråkiga medier förstärkte riskfaktorn. Och när teknologin utvecklas och blir billig så att de alternativa medierna kan ladda ner både text, ljud som video och publicera reportagen från vilket hörn i världen som helst, då är skillnaden mellan att bli betraktad som ett "militärt mål" eller inte hårfin. I december 2005 tvingades jag bosätta mig i ett annat latinamerikanskt land efter att ha mordhotats under nästan ett helt år. Att arbeta under dödlig stress har inte bara ett högt personligt pris, det är dessutom svårt att göra seriös journalistik med döden i ryggen.

I Colombia finns tre ägargrupper som kontrollerar allt i massmedia: TV, radio och El Tiempo, den enda dagstidningen med nationell täckning, ägs av familjen Santos. Från den klanen kommer landets vicepresident, Francisco Santos samt kusinen Juan Manuel Santos som kontrollerar försvarsministeriet i krigets Colombia. Denna medieoligarki är den grupp som tillsätter och avsätter presidenter, som colombianen på gatan säger, men som också effektivt saboterar alla insatser för att finna en politisk förhandlingslösning på det snart 50-åriga inbördeskriget i landet.

I dag behövs mer än någonsin en ifrågasättande kritisk journalistik i Colombia. Bakgrunden till president Uribes ursinne mot enskilda journalister eller författare är att 39 kongressmän, Uribes politiska stöd i kongressen, har fängslats eller är föremål för Högsta domstolens underökningar, anklagade för att vara paramilitärens "arbetsgivare". Uribesläktens eget parti, "Colombia Democrática", upphörde att existera i kongressen i början av oktober efter att kusinen och senatorn Mario Uribe gripits, avslöjad av paramilitärerna själva för att ha samarbetat med dessa blodbesudlade mördare som med motorsågar och AK-gevär tagit över tusentals hektar mark från småbönder.

Dick Emanuelsson