Varför Montaigne?

montaigne.jpg

Ett porträtt av Michel Eyquem de Montaigne målat av Thomas de Leu.

En av de få klassiska författare som på senare tid citeras flitigt är Montaigne. Och han inte bara citeras, utan kommer också i nyutgåvor i ett flertal europeiska länder. I Sverige kom hans Essayer ut 1993, och i Spanien ska samma verk återutges i november i år, bägge från den postuma utgåvan som sammanställdes 1595 av Madamde de Gournay, en devot lärjunge till författaren.

Essayernas själva textur inbjuder till att citera, och låt oss minnas att Montaigne själv konstruerade sitt verk genom att likt byggnadsställningar använda sig av en oändlig räcka citat från den grekiska och latinska kulturen. Att citera Montaigne är på sitt sätt att delta i det spel han själv föreslog eftersom han aldrig föreställde sig att en författare borde vara originell i den svartsjuka moderna meningen, utan tvärtom ansåg att varje bok, hur nydanande den än är, aldrig är mer än en fotnot till de böcker som redan har blivit skrivna.

Som lärd var Montaigne själv på en och samma gång en revolutionär och en traditionalist. Genom att med en aldrig tidigare skådad radikalitet uppfatta sig själv som objektet för sin egen bok var han revolutionär. Han tog sig an utmaningen som Sankt Augustinus formulerat 10 sekler tidigare i sina Bekännelser, till yttermera visso utan att besitta dennes tro, utan i stället en skepticism med begränsad tendens till förtöjninga­r i religiösa föreställningar.

Men han var också traditionalist med djupt rotade övertygelser om hierarkier; det oöverträffade. Med sin humanistiska bildning var han självklart övertygad om de klassiska värderingarnas överlägsenhet. Därav hans förkärlek för de citat som i Essayerna förekommer som lapidariska kompendier över antikens mästare.

Montaigne var så övertygad om antikens auktoritet att hans intimt livgivande utrymme, rummet högst upp i hans berömda tornbyggnad, dominerades av dem han såg som sina mästare. Från sitt arbetsbord såg han till att blicka ut över hela sitt bibliotek, som bestod av tusentalet volymer i bokhyllor som följde murens cirkulära form. Han brukade säga att böckerna gav honom värn. Till yttermera visso lät han skriva in sina favorittänkespråk i tornets balkar. Den som strävar efter att förstå ryggraden på vilken Essayerna är upphängd måste oundvikligen läsa denna raffinerade antologi om 57 sentenser, bland vilka Predikaren har en särskild plats, vid sidan av Platon, Sofokles och Euripides.

Montaigne var emellertid inte traditionalist bara genom respekten för den antika traditionens andliga auktoritet, utan också därför att han, mitt i en tid av stor osäkerhet som karaktäriserades av våldsamma religionskrig, ansåg att det var nödvändigt att vårda de vattendrag som ledde människorna från en generation till en annan. Trots sin omtumlande tankevärld och högst begränsade underdånighet rekommenderade Montaigne respekt för ritualerna och sedvänjorna. Han var experimenterande och vågad i sitt tänkande, till den grad att han undersökte okända områden, men han avskydde den simpla skandalen och gav aldrig efter för ikonoklastins förförelser.

Det är mycket troligt att det är denna subtila kombination av moraliskt uppror och respekt för traditionen som har föranlett att Montaigne blivit en av de fåtaliga uttolkarna av litterär kvalitet som vår tid hyllar, låt vara i små doser. Essayerna framstår som ett öppet förslag, uta­n rigida begränsningar, elegant stoiska, men samtidigt som en passionerad och uppfordrande text. Det finns inte en enda absolut sanning i dem, däremot ett kontinuerligt sanningssökande.

Montaigne passar väl in i, om man nu kan uttrycka sig på det viset, denna vår epok av monumental baksmälla efter att de ideologiska dogmerna rullat tillbaka och likt tidvattnet lämnat den kala, oändliga marken i öppen dag. För asätarna som irrar över Montaignes obrukade jordar - en Montaigne som långt ifrån var någon moralist - är han alltför moralistisk. De föredrar cynikerna rakt av. Dessutom har hans måttfulla hedonism inte särskilt mycket att göra med den rovgirighet som vill sätta en hedonistisk mask framför ansiktet.

På andra sidan finns dogmatikerna. Montaigne besvärar dem i dubbel mening, inte bara därför att han går en annan väg, utan också därför att han öppet skrattar åt den de vandrar. 1800- och 1900-talen var högst begränsat benägna för det intellektuella flöde som breder ut sig i Essayerna, trots att det naturligtvis även fanns exempel på människor som var tacksamma för hans antidogmatiska undersökningar (som den katalanske författaren Josep Pla). De två senaste seklernas förkärlek för ideologisk exhibitionism medförde att man föredrog de stora systembyggarna, som Hegel och Marx, eller den förtrupp som skrämt - vilket vi senare sett - satte revolution mot tradition. Män som Spinoza, Pascal och Goethe, trots den enorma vördnad de ägnades, hade inget att göra i en värld av ideologiskt fastställda sanningar.

Något liknande har hänt med Montaigne, som idag förefaller oss mer modern än alla dessa modernitetens förgrundsfigurer som gav upphov till de månghövdade apostelsammankomsterna. Vilket citat som helst ur Montaignes Essayer förefaller sprudlande och lovande när de ställs mot dogmatikernas doktriner. Det är också uppenbart att vilket som helst av de citat som Montaigne valde att låta rista in i balkarna i sitt torn skulle kunna vara rubrik för våra tank­ar, för den händelse vi ännu skulle besluta oss för att tänka. När allt kommer omkring var det Montaigne som gjorde Terentius fras till allmängods: "Jag är en människa; inge­t mänskligt är mig främmande.

Rafael Argullol, spansk filosof och författare

översättning Anders Forsberg