Talande tystnad

utrikes.jpg

Brinnande arabiska Fenix från Aberdeen Bestiary.

Talande tystnad

– om en israelisk flygräd ingen vill berätta om

Torsdagen den 6 september, tidigt på morgonen, flög några israeliska jaktplan in från Medel­havet över norra Syrien. De fortsatte österut alldeles söder om den turkiska gränsen, tills de nådde sitt mål, någonstans i närheten av Tall al-Abyad, norr om Raqqa, där de avfyrade sina missiler och möttes av eldgivning från det syriska luftförsvaret. Sannolikt vek de sedan av norrut och tillbaka mot väster och söder, till sina baser. Några oidentifierade bensintankar har hittats i södra Turkiet, vilket antyder en möjlig reträttväg.

Under normala omständigheter skulle en dylik handling ge upphov till kraftfulla syriska protester med vidhängande presskommunikéer och inbjudningar till internationella media att besöka platsen för bombningarna, och så vidare.

Under normala omständigheter skulle också Israel ha informerat såväl presse­n som sina allierade om motiven för attacken, särskilt med tanke på att den skedde långt in på syriskt territorium, långt ifrån Israel, där den judiska statens flygvapen i vanliga fall inte opererar, trots att länderna formellt befinner sig i krig.

Under normala omständigheter skulle även USA:s utrikesdepartement eller säkerhetstjänst gjort officiella uttalanden, om inte annat för att visa att man följer utvecklingen på nära håll och har kontroll över vad som händer.

Inget av allt detta inträffade emellertid, vilket antyder att omständigheterna inte är normala. Tystnaden har varit i det närmaste total, så till den grad att BBC:s diplomatiske korrespondent, Jonathan Marcus, påpekat att det finns fall där själva tystnaden talar; ett berömt exempel är när Conan Doyle låter sin detektiv lösa ett fall genom att observera att hunden borde ha gett skall på mordnatten, men inte gjorde det, och att det borde finnas något skäl till att den höll sig lugn.

Syrien gav motstridiga uppgifter. Först meddelade vicepresident Farouk Ashara att missilerna hade träffat ett "vetenskapligt centrum för undersökningar av ökenmark", men han korrigerades senare av presidenten, Bashar al Assad, som menade att de riktats mot en militäranläggning som inte var i bruk. I en senare intervju med brittiska BBC ansåg han att attacken gav Syrien rätt att "slå tillbaka", men svävade signifikativt på målet genom att hävda att detta inte med nödvändighet betydde en militäraktion, utan lika gärna kunde bestå av en politisk dito.

Israel lade inledningsvis locket helt på. Ingen information läckte ut, tills dess Likuds ledare Benjamin Netanyahu bröt tystnaden och bekräftade operationen. Han fick därvid en skarp reprimand från det politiska etablissemanget, men tillsammans med uttalandena från Syrien lyckades han i alla fall få säkerhetstjänsten att erkänna att attacken ägt rum. Dock helt utan detaljer.

I USA ville ingen ta i den heta potatisen, och tillgänglig information har huvudsakligen kommit via pressläckor, vilket möjligen kan bero på att det är valår, och ingen ännu vill profilera sig i känsliga utrikespolitiska frågor.

Inte heller några grannländer - vare sig Turkiet, Libanon eller arabvärlden i stort, har protesterat. Bara Iran och Nordkorea, men till synes endast slentrianmässigt.

Vad som står klart är att attacken verkligen ägt rum och att det sannolikt finns starka skäl för alla parter att den inte ska ta skruv massmedialt eller diplomatiskt. Jerusalem och Damaskus är inte överens om särskilt mycket, för att inte tala om Washington och Teheran, men när det gäller just denna affär är de alla uppseendeväckande eniga i sitt hemlighetsmakeri.

En möjlig teori, som framförts från flera håll, är att Israel hade behov av att visa sina militära muskler efter misslyckandet i södra Libanon förra sommaren, där raketerna från Hizbollah och Hamas fortsatte att regna in över Israel trots en regelrätt invasion av grannlandet; det var en bitter läxa för den israeliska försvarsmakten att se sin teknologiska överlägsenhet gäckas av asymmetrisk krigföring. En styrkedemonstration i Syrien skulle, enligt den här teorin, visa fiendelägret och världen att Israel är vid full militär vigör och inte tvekar att dra på sig internationell kritik.

Svagheten i resonemanget är att man då borde ha gett attacken största möjliga publicitet, inte hermetiskt sekretessbelägga den. Och åtminstone en syrisk jycke borde ha skällt i natten.

Tre dagar före attacken hade israeliskt flyg beskjutit en nordkoreansk båt, enligt uppgifter med last av cement, i den syriska hamnen Tartus, vilket lett till misstanken att Syrien med nordkoreansk hjälp försöker sätta upp sitt eget kärnvapenprogram. Några dagar senare, samma dag som Netanyahu meddelade att han kände till operationen i förväg och gett sitt medgivande till den, sade USA:s förre FN-ambassadör, John Bolton, att målet kunde ha varit en nukleä­r transport eller installation.

Två veckor senare, den 21 september, avhölls ett möte i Pyongyang mellan Choe Tae-bok, den nordkoreanske centralkommitténs ordförande, och Saida Eleia Dawod, partiordförande för det syriska Baaspartiet. Enligt den officiella nordkoreanska nyhetsbyrån KNCA slöts ett avtal om "vänskap och samarbete". Bägge länderna har ivrigt bestridit amerikanska pressuppgifter att en del av samarbetet skulle ha något att göra med överföring av kärnvapenteknologi.

Men de amerikanska uppgifterna kommer inte bara från den excentriske Bolton och pressen. Andrew Semmel, som handhar icke-spridningsfrågor inom administrationen, har meddelat att "vi vet att ett antal tekniker besökt Syrien. Det finns nordkoreaner där. Det finns inget tvivel om saken. Liksom det inte finns något tvivel om att det finns många i Iran och Irak."

Enligt uppgifter i The Washington Post skulle israelerna informerat Washington om de syriska planerna under ett besök i somras, samt på amerikanskt förslag fördröjt aktionen, vilket skulle betyda att den amerikanska administrationen var införstådd med attacken.

Att syrien förnekar eventuella försök att tillförskansa sig kärnvapen med tillhörande teknologi är inte förvånande; kärnvapen är effektiva - att använda sig av rent konkret eller som avskräckning - när man väl har dem; i fasen där man försöker utveckla dem ger de tvärtom andra länder en god anledning att intervenera. I den fasen drar de till sig våld snarare än skyddar mot det.

Hela Mellanöstern har dragit slutsatsen av den amerikanska invasionen av Irak, och den samtidiga frånvaron av en dylik i Nordkorea, som bevisligen har bomben: har man massförstörelsevapen har man också ett kort att spela med, kan avstyra fientligheter och tvinga motståndare till förhandlingsbordet; saknar man dem blottar man sig och bereder vägen för en invasion. Och främst bland massförstörelsevapnen är kärnvapnen. Som Jalil Roshandel skrivit om tidigare på dessa sidor finns idag mer eller mindre avancerade planer på att tillförskansa sig bomben inte bara i Iran, utan även i Turkiet, Egypten, och Saudiarabien. Och nu kanske även Syrien.

Om en av de mest betydelsefulla konsekvenserna av invasionen av Irak, som Peter W. Galbraith hävdar i The New York Review of books i september, var att bereda vägen för att Iran, med sin nyckfulle president Ahmidejan, skulle segla upp som regional stormakt, var en annan, minst lika allvarlig, att sprida längtan efter en egen bomb över hela området. Bomben har blivit synonym med nationellt självbestämmande. Utan bomb leds man i samma koppel som den okände irakiern på alla fyra i soldat Englands koppel i Abu Ghraib. Invasionen av Irak, retoriskt argumenterad som ett försök att hindra landet från att skaffa sig massförstörelsevapen, har fungerat som att försöka döda maskrosen genom att blåsa på frökapslarna. Smittan är lös.

Den amerikanska administrationen har en kortsiktig anledning att smussla undan en eventuell nukleär koppling mellan Nordkorea och Syrien, nämligen de pågående förhandlingarna med Nordkorea, som förs tillsammans med Ryssland, Kina, Japan och Sydkorea. Nordkorea har förbundit sig att avbryta sitt program i utbyte mot energileveranser, vilket är en av nuvarande administrations få positiva utrikespolitiska resultat.

Men den har också en mer långsiktig anledning. Alltsedan andra världskrigets slut har ansträngningarna att hindra andra länder från att tillverka kärnvapen varit en av grundbultarna i amerikansk utrikespolitik; i viss mån har man byggt upp sitt världsherravälde kring bomben, genom en mängd bilaterala avtal som skulle kunna beskrivas som ett slags beskyddarverksamhet med ett mörkt löfte om övervåld i händelse något skulle hända. Den logiken, som tillhandahöll en viss stabilitet, bryts i takt med att andra internationella aktörer får tillgång till bomben; kejsaren kläds av. Den nuvarande administrationen har påskyndat utvecklingen, sannolikt med decennier. Genom att alltför ofta använda sig av enbart piskan finns det få som längre litar på moroten, och den "nya världsordning" som utlovades och förutspåddes av nuvarande presidentens far har visat sig vara inte bara vad Régis Debray kallade "gammal regional oordning", utan också en ny global osäkerhet. En osäkerhet som har sitt epicentrum i Mellanöstern, där oheliga allianser - som den mellan Iran, Syrien och Hizbollah - växer som svampar ur jorden.

Det är därför inte uppseendeväckande att The New York Times meddelar att det uppstått en schism inom administrationen när det gäller hanteringen av den israeliska attacken. En hård kärna, med vicepresidenten Dick Cheney i spetsen, men där också Bolton och Semmel ingår, skulle anse att de israeliska uppgifterna om en länk mellan Nordkorea och Syrien är trovärdiga och borde påverka förhandlingarna med Nordkorea, medan Condoleezza Rices utrikesdepartement skulle vara betydligt mer försiktigt och försöka ta sig an smitthärdarna en i taget. Det ena lägret skulle föredra att dra ut affären i ljuset, det andra - plötsligt - att ägna sig åt så tyst diplomati som möjligt.

Israel har ungefär samma motiv att begränsa publiciteten kring affären. Om nuvarande konfrontationspolitik leder till kärnvapenupprustning i närområdet är den, även och framför allt för Israel, skadlig, intill skräckinjagande. En strategi som likt Pyrrhus vinner alla slag, men över tid förlorar kriget. Det är fullt förståeligt och legitimt att man försvarar sig mot kärnvapenhot, men mindre välkommet att ett dylikt hot alls uppstår, eftersom det åtminstone delvis är en följd av egna trakasserier och hot.

Argumentet går i bägge riktningarna. Om det inte vore delvis självförvållat, och därmed ifrågasätter den egna strategin, skulle det inte finnas någon anledning att hålla tyst om det, och om man inte höll tyst om det skulle andra möjliga orsaker vinna i trovärdighet.

Låt oss hoppas att incidenten i norra Syrien den 6 september var "bara" just det, en incident, som motiverades enbart av israelisk-syriska maktförhållanden, men låt oss heller inte förvillas av tystnaden; den är, precis som Baskervilles hunds, talande.

Anders Forsberg