Möte med israeler

utrikes1.jpg

Möte med israeler

Med en fot i Europa och den andra vid en gränspostering

Följeslagaren Pim Bendt berättar om sina erfarenheter av möten med israeler under en sejour i landet. Bilden han ger formar sig till en cesur inom det israeliska samhället och kanske även inom de människor som bebor landet.

Taxin kör från Netanya rakt österut från Medelhavskusten på en bred och tungt trafikerad väg. Bakom oss skyskrapornas svarta silhuetter i den sena eftermiddagens grågula dis.

Precis rakt fram, där slätten slutar och kullarna tar vid börjar Västbanken. Där drar muren fram och på andra sidan ligger Tulkarem. De vita husen och de gröna neonljusen från alla minareter som strösslar stadsbilden syns redan.

- Var har du varit? undrar taxichauffören bryskt.

Jag berättar att jag har varit i Tel Aviv och briljerar med min kärlek till staden.

- Ni europeér trivs alltid så bra i Tel Aviv. Men det är inte Israel. Det är Europa.

Han kommer från Ukraina, heter Efgi och bor i Netanya sedan 15 år. Två barn är födda här, frun arbetar i livsmedelsbutik och han kör taxi dagarna i ända för att få det att gå ihop. Saknar han Ukraina?

- Jo ... svarar han dröjande. Livet är hårt här. Netanya är en jävla skitstad, Israels Detroit. Bara kriminella. Ryssar, etiopier, gästarbetare och en drös rika fransmän. Trångt och slitet.

Det kanske inte är en slump att byn Shweika på Västbanken 10 km härifrån är hub för den enorma marknad av stulna bilar från Israel som cirkulerar på Västbanken. Kriminella nätverk verkar hitta vägar runt alla slags hinder, politiska konflikter såsom betongmurar.

Vi talar om Ukraina och om livet i Israel. Efgi berättar om båten från Haifa i norra Israel till Odessa, den ukrainska hamnstaden. Resan tar tre dagar, förbi Libanon, runt Turkiska halvön och över Svarta havet. Det kittlar när jag tänker på det.

- Fy fan, säger Efgi. Man blir bara sjösjuk. Jag flyger.

Han undrar vad jag gör i Tulkarem. Jag berättar om mitt arbete som observatör och följeslagare med syfte att avvärja våld och värna om mänskliga rättigheter.

- Hmm. Åkte jag dit skulle de döda mig, säger Efgi.

- Nej, det skulle dom inte, svarar jag tvärt.

- Hade jag ett M16 med mig skulle jag klara mig, fnyser Efgi.

"Ett M16 är det enda 'dom' förstår." Är det det han menar? Egentligen tror jag inte Efgi tänkt så långt. Han har fullt upp med att klara sitt liv och sin familj i Israel.

Tulkarem är idag en värld mycket långt bort från Netanya. Det skulle lika gärna kunna vara Bagdad, låter det som på Efgi. Människorna 14 km bort på andra sidan muren hinner han inte ta in.

Det är sorgligt. Det var bara 6 -7 år sedan israeler handlade frukt och grönsaker på marknaderna i Tulkarem och lagade sina bilar hos bilmekanikerna längs vägen ut ur stan. Samma väg kantas nu av den 8-12 meter höga betongmuren. Garagen står tomma. Skyltar med heb­reisk och arabisk text rostar. Ingen syns till.

Efgi släpper av mig utanför Taibe, en Palestinsk stad i Israel precis på gränsen till Västbanken. Härifrån är det 6 km till muren och den stora kontrollterminalen på bosättarväg 577. På andra sidan finns ett hål i staketet längs bosättarvägen. Kryper man igenom detta hål och hoppar över ett dike är man till sist inne på det man kanske skulle kunna k­alla palestinsk mark.

Jag passerar denna terminal många gånger. Jag står och hojtar vid grinden av sidan av vägen. En israelisk soldat måste öppna för att jag ska komma igenom.

- Varför håller ni så kallade fredsarbetare alltid till på andra sidan? frågar soldaten när han öppnar. Ni hör bara deras historier. Vad vet du om Israel?

Jag berättar att min organisation även arbetar i Israel och att jag har många israeliska vänner och spenderar mycket av min tid där.

- Jaså. Var har du dina vänner då? Tel Aviv. Suck ... Det är långt bort. Där vet inte folk vad det riktiga Israel handlar om. Kom till Jerusalem. Där jag bor lever vi tätt inpå den verklighet som råder här. Jag förstår snart att soldaten bor i en bosättning i det av Israel annekterade östra Jerusalem.

- Tror du jag vill stå här? säger han. Jag har inget val, Vi måste försvara vår frihet, skydda våra familjer. Visst, jag är religiös, röstar konservativt. Men tro inte att jag är inskränkt för det. Jag har arabiska vänner. Du skulle varit här på 1990-talet. Vi hade bra kontakt då. Men idag ... suckar han. Det är enkelt. Alla vet. Lyssna bara på vad Hamas säger så förstår du. Alla vet.

Jag försöker fråga hur han ser på de israeliska bosättningarna på Västbank­en, eller den förödmjukelse och terror palestinierna måste genomlida under ockupationen. Men han talar enbart om hoten från Hamas. Att det finns en koppling mellan dessa hot och Israels agerande verkar han inte acceptera. Den här typen av hårda förenklingar ligger nära till hands i alla konflikter. Så när en religiös bosättare i väpnad tjänst talar på detta sätt så är det kanske inte så svårt att förstå varför det har blivit så.

Mer oroande är det samtal jag har med en man efter en demonstration mot ockupationen på Paris square i Jerusalem. Han arbetar för en politisk tanke­smedja och talar om konflikten på ett mera insiktsfullt sätt. Hur media påverkar. Ett israeliskt liv verkar vara värt 10 palestinska liv och 10 000 liv i Darfur. Vi talar om den vådliga desperation som trängdhet och isolering driver människor till.

Trots detta slutar ändå vår diskussion med att han förklarar för mig hur "dom", alltså palestinierna, har en "genocidal culture". Glorifiering av martyrer, underkastelse inom islam och hedersmord. Deras kultur är mordisk i grunden menar han. Men lika nedslagen som jag blir av att höra en ung intellektuell man summera konflikten utifrån ett folks påstådda karaktärsdrag, blir jag upplyft av alla israeler jag mött som trots den långa, brutala och till synes hopplösa konflikten lyckas bibehålla ett reflekterande förhållningssätt till sitt lands situation och dess roll däri.

Lördag morgon i Tel Aviv. Marknaden i Jaffa är igenbommad. De annars myllrande marknadsgatorna ligger tomma i den varma gula solen. Sabbatmorgonens tystnad.

Men Pooas kafé är öppet och på uteserveringen sitter unga, kreativa och medvetna Tel Aviv-bor och dricker kaffe och äter shakshuka. Marianne är arkitekt och infödd. Vi har träffats förut. Hon pendlar till universitetet i Jerusalem flera gånger i veckan och vi jämför livet i Tel Aviv och i Jerusalem. Stämningar på städernas gator. Nattlivet.

- En helt annan värld däruppe, trots att det bara är 60 kilometer dit. Det blir bara värre, säger hon. Stadens unika stämning förstörs av den tilltagande extrema religiositeten. Jerusalem har till och med fått en ortodox borgmästare.

- Israel har möjliggjorts genom Europas två största brott mot mänskligheten, kolonialismen och förintelsen, säger hon efter en stund.

Jag förvånas över hennes radikala sätt att tala om sitt hemland och slås av att det ändå verkar vara många i Mariannes generation som har en reflekterande inställning. Det kan inte alltid vara lätt. De är emot ockupationen och tror på en rättvis fred med palestinierna. Men är lika självklara i sin identitet som israeler för det.

En kväll i den trånga baren på Naneshka, en hipp georgiansk restaurang, hamnar jag i samtal med Steve och Nadya, ett par från en av Tel Avivs förorter. Vi skålar i aprikosvodka och insuper den högljudda mustiga stämningen. Men vi talar också om ockupationen. De har givetvis varit soldater själva. Det har alla.

- Visste du att Barak försökte ge palestinierna i princip allt år 2000. Men Västbanken och Gaza räckte inte. Dom villa ha mer och gick ut i intifada igen, låter Steve mig veta och förklarar att tillbakadragandet från Gaza är det bästa beviset på att Israel inte har något alternativ till ockupation.

- Raketerna bara regnar över oss.

Jag lyckas nog inte helt dölja att jag är lite upprörd när jag för hundrade gången de senaste månaderna behöver förklara att i min mening (som är i linje med FN:s) har israeliska armén aldrig lämnat Gaza och att Baraks så kallade "generösa erbjudande" i december 2000 är en tragisk myt som mer än något annat skadat fredsprocessen genom att få israeler att, precis som Steve, tro att palestinierna inte vill ha fred.

Men Steve och Nadya blir inte upprörda. Våra åsikter går isär och vi lämnar smidigt konflikten och låter flamencodanserskans hårda stamp på bardisken gunga oss tillbaka in i nattens varma brus.

- Vi ska på en skön fest sen, kom med! säger Nadya.

Några timmar senare glimmar Tel Avi­v längs det kolsvarta havsbandet. Utsikten svindlar från 38:de våningen i Sheratonskrapan. Bakom mig simmar en ensam clownfisk i ett enormt saltvattensakvarium. Jag har lyckats hamna på en glamfest "Tel Aviv style" hos en ung rysk israel och hans engelska flickvän. Framför akvariet står två svullna röda lädersoffor på var sida om en tjock kritvit ryamatta. Toaletterna har glasdörrar utan lås. Alla dricker vodka redbull.

Jag blir väl mottagen trots att jag våldsgästar ett sällskap på kanske tolv personer. Det verkar vara lite kul att jag inte är israel. Jag pratar med den platinablonda värdinnan medan hon leker med en upphetsad pitbullterrier som springer efter en liten röd fotboll. Hon är från London och var manager för pop-ravebandet Faithless.

- Vad gör du här då?

Jag har bävat lite för frågan, vet inte hur folk kommer att reagera, men kan ju bara vara ärlig.

- Intressant. Hur är det där då? Kan inte vara lätt? säger en.

- Jag köpte mitt marijuana i Tulkarem innan andra intifadan kom igång, hojtar en annan.

- Man kan väl bara tacka. Låter som du gör det jobb vi borde göra, tillägger en liten man med chinos, gul skjorta och svart mustasch till. Han ser ut som han just börjat jobba i pappas företag.

Reaktionerna är okonstlade, intresse och ovetskap snarare än skepsis eller missaktning. Men det berättar också om en distansering. Tel Aviv känns ofta snarare som en stad i Sydeuropa. Och det verkar ju också som att många av stadens unga lever sina liv med ena foten någon annanstans.

- Man måste bort ett par gånger om året. Annars exploderar man, sa Marian­ne en gång apropå sina resor till Europa. Så det är klart att trycket och spänningarna smärtar även i badsträndernas och nattlivets Tel Aviv.