Hjälten från Santiago

nyheter2.jpg

Foto: Joacim Blomqvist

Hjälten från Santiago – om en utfrusen diplomat

Den 16 april 1989 avled Harald Edelstam i cancer, bortglömd i sitt hemland Sverige, utfrusen av sina forna kollegor, landets diplomater. På många platser i Latinamerika och särskilt i Chile hade tvärtom den svenske diplomaten blivit en hjälte. Den 14 september har Ulf Hultbergs film om hans liv premiär på de svenska biograferna. Filmen heter Svarta nejlikan och i titelrollen ser vi Michael Nyqvist. Men vad hände egentligen i Chile dagarna efter kuppen, 11 september 1973, och hur kom det sig att den svenske diplomaten blev en hjälte i Latinamerika. Jag träffade Malmöbon, och Liberaciónredaktören Pepe Viñoles, landsflyktig från Uruguay sedan sommaren 1972, som undsattes från Santiago till Sverige genom att den svenske diplomaten med det stora modet ingrep.

De tre generalernas kupp, som så småningom skulle övertas av arméchefen General Augusto Pinochet, mot Chiles demokratiskt valda regering hade inletts tidigt på morgonen det ödesdigra datumet, 11 september, då marinen intog hamnen i Valparaiso. Under dagen hade sedan händelserna följt på varandra i rasande takt. Klockan 13:30 inleddes stormningen av la Moneda, Santiago de Chiles presidentpalats. Efter hårda strider stupade presidenten Salvador Allende (i den pressade situationen tog han sannolikt sitt eget liv), ledare för regeringskoalitionen Unidad Popular (UP).

santiagos fotbollsstadion förvandlades till ett koncentrationsläger där poete­r, musiker, fackföreningsfolk och politiker avrättades i tusental. Staden kastades några dagar in i totalt kaos. Kubas ambassad stod inför risken att stormas. För landsflyktiga utlänningar som Pepe Viñoles var goda råd dyra.
- Enligt en överenskommelse mellan oss i exil och de olika partierna blev vi rekommenderade att söka asyl på olika ambassader. Det visade sig att den enda ambassaden som var öppen för att ta emot oss var den svenska. Därför tog några av oss kontakt med Edelstam.
- När vi kom till ambassaden i oktober var den inte så hårdbevakad av polisen och militären som den senare skulle bli. Risken var inte bara att vi skulle hamna i fängelse. Vi riskerade också att bli torterade, dödade eller utvisade till de länder vi flytt från.
Det fanns nämligen redan ett samarbete mellan Latinamerikas militärer och juntor, i det som skulle utvecklas till organisationen Condor, en samarbetsorganisation där medlemsländerna byter fångar mellan sig och ombesörjer att särskilt krångliga fångar försvinner.
- När jag till sist träffade Edelstam på ambassaden var vi omringade av militären och varje dag och natt försökte Edelstam fysiskt demonstrera att ambassadområdet var svenskt territorium.
- På dagarna försökte han rädda så mycket folk som möjligt. Det var då han var på Stadion för att undsätta så många som möjligt av dem som satt inspärrade. Han försökte övertala andra ambassader att öppna sina dörrar för flyktingarna, och han for runt i hela Chile för att försöka undsätta folk. Vi visste det inte då, Edelstam berättade det senare för oss.

harald edelstam hade tillträtt på posten som Sveriges ambassadör i Santiago 1972. Från början hade han tagit ställning för Salvador Allende, som vid den tiden utsattes för hård press, och engagerat sig i landets sociala rörelser. När han installerades som ambassadör i Santiago var han redan en erfaren diplomat. Han hade bland annat varit anställd av Utrikesdepartementet som attaché i Berlin och Oslo under andra världskriget. Smeknamnet, Svarta nejlikan, vann han i Norge där han både undsatte hundratals motståndsmän och judar och agerade kontaktlänk mellan hjemmefronten och ockupanterna.
Någon enstaka gång talade han om sitt förflutna i Norge. Vid ett tillfälle frågade jag honom ifall han inte provocerade för mycket? Då sa han, "nää fan - nazisterna var mycket jobbigare i Norge än det här."
Edelstam gav intryck av att vara en person med erfarenhet av situationer av det här slaget.
- Han visste att militärerna var brutala, men han visste också att han kunde göra mycket om han inte blev rädd.

pepe viñoles beskriver Harald E­delstam som på sitt sätt mycket svensk. Han var den långe gänglige mannen som brukade stryka sina skjortor själv.
- Jag minns en gång när barnen ätit apelsiner och kastade skalen på marken. Då plockade han upp skräpet och bannade barnen: "varför kastar ni skalet på marken?"
Historien om den svenska ambassadörens ibland väl egenmäktiga agerande hade resulterat i klagomål från generalerna. Edelstam och den svenska ambassaden hade på vissa håll blivit mycket impopulära. General Augusto Pinochets junta utvisade honom slutligen sedan det brutit ut ett slagsmål mellan den svenska ambassadpersonalen och chilensk militär. Väl hemma skulle hjältediplomaten frysas ut, mobbas och förpassas från offentligheten till Algeriet, där han avled 1989.
Förändringarna hade påbörjats. Under 1970-talet drabbades Latinamerika av en hård reaktion - medan Europa översköljdes av en vänstervåg. Lite senare skulle de reaktionära vindarna dra kallt över Europa, medan vänstern i Latinamerika kom att växa sig stark genom den demokratiska utvecklingen. Numera tvekar de svenska ambassaderna att hjälpa de egna medborgarna - exempelvis de som satt fast, genom CIA:s försorg, i Addis Adeba ett halvår tills de slutligen släpptes i våras.

Joacim Blomqvist

< Föregående		Nästa >