Sanktioner: tvång eller påtryckning

	utrikes1.jpg
	Foto: Teymor Zarre'

Sanktioner: tvång eller påtryckning

Just nu är det högaktuellt med sanktioner mot Iran. FN:s säkerhetsråd förlängde i slutet på mars i år ett embargo mot iransk vapenexport och frysning av finansiella tillgångar utomland­s. Freds- och konfliktforskaren Peter Wallensteen vid Uppsala universitet betonar smarta sank­tioner som är riktade mot ledningen och inte ett helt folk.

FN-sanktionerna mot Iran infördes den 23 december 2006 och är av två typer. Den första hindrar medlemstater att förse Iran med material som kan användas för viss kärnkraftsutveckling, och sådant som kan användas för att utveckla missiler och andra sätt att transportera kärnvapen. FN-sanktionerna riktas mot sju kärnkraftsorgan och tre raketindustrier.

Den andra typen riktar sig mot tolv namngivna individer inom kärnkraftsprogrammet och inom missiltillverkning: medlemstaterna ska observera om de reser utomlands och ska frysa deras finansiella tillgångar. Bland dessa finns två generaler, flera ledande tekniker och några chefer. En general är samtidigt rektor för försvarsteknologiska universitetet, som sägs ha utfört experiment med beryllium.

- Tanken med dessa åtgärder är att få igång en diplomatisk diskussion mellan FN och Iran om vad Iran egentligen håller på med i sina kärnanläggningar, säger Peter Wallensteen. Men än så länge är det svårt att avgöra deras effekter. Det intressanta är att det är ovanligt med sanktioner som riktar sig mot just tekniker och bolagschefer.

Ordförandelandet Sydafrika föreslog i slutet på mars att sanktionerna skulle skjutas upp 90 dagar för att ge Iran en chans att genom förhandlingar nå en lösning. Så blev det dock inte.

- Sydafrikas hållning var den lämpliga, den skulle också gett möjlighet att se om sanktionerna har effekter. Iran har många grannar vilket kan göra övervakningen av efterlevnaden svår. Samtidigt har landet knappast den teknologi som behövs varför det är beroende av omvärlden för leveranser.

Wallensteen förklarar att FN:s säkerhetsråd menar att som medlem av FN har Iran förbundit sig att följa vad rådet beslutar när det tas under kapitel VII. Rådet anser att Iran inte har genomfört vad som tidigare beslutats och utsätts därför för sanktionerna. IAEA har i sin tur uppdrag att rapportera om vad som sker. IAEA:s chef, Mohammed El Baradei, anser i nya kontakter att Iran är villigt att diskutera dessa frågor och att nya sanktioner därför inte ska införas nu. Vissa medlemmar av rådet håller inte med om detta utan vill ändå införa nya åtgärder. Sanktionerna blir en medelväg när det gäller internationella påtryckningar. Enligt Peter Wallensteen finns det observatörer som ser Israels flygrädd mot Syrien för några veckor sedan som en signal till Iran om att samma sak kan hända Iran.

- Min slutsats är att om IAEA kan få en förtroendefull dialog med Iran och att denna dialog kan styrka att Irans avsikter med kärnenergiprogrammet endast är fredliga skulle sanktionerna och motsättningarna i denna fråga kunna upphöra.

Sanktioner är annars ett sätt att med fredliga metoder påverka andra länder, anser Peter Wallensteen.
- För det mesta trappas konflikter inte upp till krig i de länder där det finns sanktioner. Ofta är de framgångsrika. Om de inte lyckas kan de i stället bli långvariga och leda till låsningar som är svåra att ta sig ur. Tanken med smarta sanktioner är att de är kortvariga och har tydliga målsättningar.

Peter Wallensteen menar att riktade sanktioner är mer genomtänkta än den gamla varianten då man isolerade ett helt land, vilket ledde till arbetslöshet, fattigdom och svält. Irak nämner han som ett typiskt exempel där regimen inte bröts ned, men väl folket.

Sanktionerna bör vända sig mot regimen istället. De moraliskt ansvariga ska bli försvagade även privat. Men för att det ska ge något resultat behöver det röra sig om 20-30 personer i toppen. Då är smarta sanktioner verkningsfullare än de gamla. Men de fungerar bara om man använder dem vid rätt tillfälle och mot rätt mål.

Idén kom från början från Schweiz som tog upp vikten av finansiella sanktioner. Genom att frysa ledares tillgångar blockerar man regimen. Viktigt är också att införa personliga reseförbud samt att visum förnekas på individuell basis.

- Man måste sätta press på ledande personer. Det ska finnas listor över vilka som ska ingå i sanktionen. Personerna ska själva få veta det och därmed ha chans att tas bort från listan genom att få upplysning om villkoren. Detta görs inte idag, vilket minskar sanktionernas effektivitet.

- Men i vissa fall är målet att helt få bort dem från den politiska scenen. Då har ledarna inga skäl att ändra sig, det spelar ju inte någon roll eftersom sanktionerna ändå består. I andra fall leder sanktionerna till förhandlingar.

Wallensteen menar att det finns risker, eftersom ledarna kan återgå till tidigare övergrepp mot mänskliga rättigheter efter att ha uppfyllt de krav som ställs på dem.

I forskarnas senaste studie om att förebygga konflikter i Liberia och Elfenbenskusten har de märkt att de individuella sanktionerna haft en dämpande effekt på de drabbade.

Förutom riktade sanktioner mot ledare finns fortfarande vapenembargo som forskarna menar kan påverka viljan att börja förhandla. Där måste bevakning vid gränserna bli hårdare och för att stoppa vapenflödet kan man också använda sig av lokala resurser.

Handelsrestriktioner, där vissa varor som ledarna har nytta av, kan falla under sanktionerna. Ett exempel är certifiering av diamanter, något som fungerat mot stridande parter i Angola och Sierra Leone.

När det gäller sanktioner av råvaror bör man dock vara försiktig, hävdar forskarna, så att inte en hel bransch behöver stängas och därmed befolkningen drabbas.

Peter Wallensteen betonar att det inte alltid är sanktioner som är det bästa i alla lägen.

-När det gäller Iran bör man se över vad det är man vill uppnå.

Att Iran hotar med att strypa all oljeexport tror han däremot inte är så farligt som det låter.

- De måste sälja olja och för dem är det inte lätt att styra de exakta handelsvägarna.

De viktigaste rekommendationerna som Peter Wallensteen vill ge FN är att veta vad målet med sanktionerna är, att ha en tydlig uppfattning och att sedan hålla sig till den. Viktigt är också att få med grannländerna som ett stöd.

- En av de viktigaste lärdomarna är att FN bör följa upp tidigare sanktioner bättre och ha kvar egna observatörer på plats. Det kan förhindra upplopp eller krig då man lättare kan uppfatta varningssignaler när man befinner sig i landet.

- FN nöjer sig ofta med expertrapporter och punktkontroller. Men det räcker absolut inte. De måste finnas på plats.

Idag finns det ingen grupp inom FN som utvärderar gamla sanktioner och de går därför miste om viktig information. På FN:s sanktionsenhet finns det endast fem, sex personer som har hand om 15 olika sanktioner i hela världen. Däremot finns det enligt Peter Wallensteen på USA:s finansdepartement en stab på 100 personer som mest arbetar med USA:s sanktion mot Kuba.

Att FN:s roll har försvagats de senaste åren förklarar Peter Wallensteen:

- När säkerhetsrådet är oenigt blir FN svagt och när det är enigt blir det starkare.

Att FN behöver en stark ledare tycker han är en självklarhet.

- För mig är det viktigt med en aktivist.

Anna Franklin