Putins ryssland

putin.jpg

Putins Ryssland – en oroande återkomst till den internationella scenen

Den ryska kollapsen efter Sovjetunionens fall var kanske bara en historisk parentes i en tusenårig tradition av stark och autokratisk statsmakt. Senare tids händelser och politiska beslut tyder på det, samtidigt som de kastar en mörk skugga över framtiden, menar den amerikanske historieprofessorn Paul Kennedy.

Under de senaste åren har Vladimir Putins Ryssland kraftfullt signalerat att man inte längre är den utmattade och plågade västberoende stat landet hade tvingats vara efter Sovjetunionens kollaps.

Återigen är nu Ryssland en stolt och självmedveten nation vars handlande för historiker blivit alltmer lätt att känna igen från dess tsaristiska och kommunistiska företrädare. För tjugo år sedan (i min bok The rise and fall of the Great Powers) förutskickade jag att detta enorma land, trots att det gått ned sig djupt i interna strider och utrikes utmattning, inte skulle sjunka utan att ta strid; men jag trodde inte att Moskvas återkomst till världspolitikens stora scen skulle inträffa så snabbt.

Nu kommer många att påstå att denna återhämtning är grunt förankrad, eftersom den nästan uteslutande beror av höga olje- och gaspriser - och Rysslands lyckosamma tillgångar till dessa vitala råvaror. Detta är sant. Men oljeinkomster, om de investeras klokt (vilket varit fallet i två så olika länder som Norge och Dubai), kan befrämja infrastruktur, industriell och teknologisk utveckling och militär säkerhet. Den holländska repub­liken byggdes upp med Nordsjöns sillfiske; Amsterdams goda borgare visste hur de skulle investera sina inkomster i andra verksamheter.

Det står i alla händelser fullkomligt klart att Putins regim gör intelligenta strategiska investeringar - i infrastruktur, laboratorier, en återupplivad och moderniserad militär - men det står också klart att mannan återbördat Kreml förtroendet att föra självsäkra utrikespolitiska linjer, som för tillfället säkras av ett antal globala omständigheter som fått USA att stappla, fått Kina och Indien att rikta sin uppmärksamhet åt andra håll (mot tillväxt och intern modernisering) och gett samtliga oljeproducerande länder en oerhörd hävstång. Inte ens Tjernenkos och Breznhevs inkompetenta administrationer skulle kunna ha spelat bort så starka kort. Och Putin förefaller, hur man än mäter, vara en formidabel pokerspelare.

För tillfället överträffas listan över Moskvas unilaterala handlingar sannolikt endast av Vita Husets under de senaste sex åren. Ta ett uppenbart exempel: Ryssland använder sitt veto i FN:s

Säkerhetsråd i syfte att backa upp Serbien och krossa Kosovos hopp om självständighet, på samma sätt som USA använder sitt privilegium till att försvara Israel och stoppa resolutioner som talar för palestiniernas sak i världsorganisationen. På liknande, negativt sätt, kontrollerar Ryssland vad Säkerhetsrådet ska göra, eller inte, när det gäller agerandet mot Iran och Nordkorea.

Listan är lång. Putins ministrar är skickliga på att använda vad som kommit att kallas "pipeline diplomacy" för att tvinga grannländer som Vitryssland och Ukraina att böja sig för Moskvas vilja och erkänna sitt beroende av ryska energitillgångar, och det är uppenbart att detta i andra hand syftar till skrämseleffekter i Västeuropa. Estland och Lettland stärks när de utför handlingar som uppfattas som antiryska, som avlägsnandet av ryska krigsmonument eller behandlingen av rysktalande medborgare.

Västerländska oljebolag upptäcker att ett kontrakt om kontroll av energikällor inte med nödvändighet uppfattas som heligt tvingande lag av regeringen i Moskva; i takt med att den ryska staten återupprättar sin makt, driver den fram förändrade villkor, som undantagslöst innebär att Kreml och dess agenturer tar för sig aktiemajoriteten. På så vis har de stora internationella bolagen, som BP, Exxon och ConocoPhillips, som länge betraktats som starka självständiga aktörer, tvingats bita i gräset och erkänna sin svagare förhandlingsposition.

Många av deras verkställande direktörer måste ha gnuggat sig i ögonen när det nyligen rapporterades att Ryssland krävt omfattande rättigheter till Nordpolen, vilket implicerar rättigheter att utvinna energiresurser från havsbotten. Ryssland tycks flytta fram sina internationella krav med ungefär samma hastighet som landet avsäger sig avtal om vapenkontroll. Det är verkligen svårt att hänga med.

Även om allt detta är oroande, särskilt för västerländska affärsintressen och för vänsterteoretiker med globala kapitalistkonspirationer, så är det på intet sätt ovanligt. Jämfört med de extravaganta politiska besluten och uttalandena från Venezuelas Hugo Chávez och Irans Mahmoud Ahmadinejad är Rysslands förfaringssätt tämligen förutsägbart. Det handlar om steg som tas av en traditionell maktelit som lidit nederlag och förnedring och som nu strävar efter att återta sina tillgångar, sin auktoritet och sin tvingande förmåga.

Ingenting i Rysslands historia sedan Ivan den förskräcklige antyder att Putin gör något nytt. Politik som utgår från Kreml och nedåt har tusen år på nacke­n. Om detta förefaller mer uppseendeväckande för tillfället beror det kanske bara på två (möjligen flyktiga) faktorer: den moderna världens blinda beroende av olja och Bushadministrationens anfäktelse av Irak och terrorism. Putin gör inget annat än att passera genom vitt uppslagna dörrar - som i huvudsak öppnats för honom av Väst.

Rapporterna från Ryssland som mest intresserar mig är således inte drönande u-båtar under istäcket i Arktis, eller tumskruvarna som sätts på Vitryssland för att betala gamla oljeräkninga­r. Det som väcker mitt intresse är de mer allomfattande och subtila åtgärder som Putins regim tagit för att promovera nationell - och i än större utsträckning, nationalistisk - stolthet. Om jag inte tar miste pekar de mot någonting betydligt mer övertänkt och potentiellt mer olycksbådande.

Det får räcka med två exempel: skapandet av en patriotisk ungdomsrörelse, och den långt ifrån subtila omskrivninge­n av Rysslands skolböcker i historia. Ungdomsrörelsen kallas "Nashi" (vilket översätts med "vårt" eller "vårt eget") och är bara ett par år gammal, men växer snabbt med hjälp av regeringsorgan som bestämt sig för att ingjuta rättfärdiga dygder i nästa generation och använda sig av denna kader av ultranationalistiska ryssar för att förskansa Putins regim mot inhemska (läs liberala) kritiker.

Nashis politiska program är eklektiskt, även om samma sak sannolikt skulle kunna sägas om Hitlerjugend för 70 år sedan. Bland de mest framträdande kännetecknen återfinns vördnad för fäderneslandet, respekt för familjen, ryska traditioner och äktenskapet (orden "Kinder, Keuche, Kirche" är svåra att motstå för undertecknande historiker), samt ett tämligen kompakt förakt för utlänningar; det är svårt att utröna om amerikanska imperialister, tjetjenska terrorister eller otacksamma ester befinner sig längst upp på listan av dem som hotar den ryska livsstilen.

I skrivande stund utbildar Nashi tio­tusentals unga plikttrogna; i skrivande stund befinner de sig på sommarläger där de ägnar sig åt kollektiv aerobic, samtalar om "rättmätig" och "korrupt" politik, samt bestås med den nödvändiga utbildningen för kommande strider. Många av dem mobiliserades nyligen för att besvära de brittiska och estniska ambassadörerna i Moskva (det går inte att påstå att brittiska Foreign Office var omedvetet om detta), i kölvattnet på Moskvas dispyter med dessa två länder. Enligt Financial Times utbildar Nashi 60 000 "ledare" för att övervaka röstning och utföra vallokalsundersökningar vid de stundande valen i december och mars. Man kan tvivla på om deras opartiskhet kommer att nå samma höjder som till exempel en internationell val­observatörskommitté från FN. Jag uppfattar allt detta som tämligen kusligt.

Kusliga är också rapporterna om att Putin själv gett komplimanger till författarna av en ny handledning för gymnasielärare, som hos tonåringar försöker inympa en pånyttfödd stolthet för landets historia och befrämja nationell solidaritet. Som yrkesutövande historiker motsätter jag mig alltid tanken på att utbildningsministerier ska anta någon slags officiell bild av den nationella historien, även om jag vet att byråkrater från Japan till Frankrike ägnar sig åt just detta, att ledarna för Kinas PRC skulle bli allvarligt upprörda om de fick veta att landets skolor kunde välja sina egna läroböcker och att amerikanska fundamentalister försöker sätta sina klumpiga fotavtryck på vad barn i de frias land ska utsättas för.

Men det är en sak att franska barn får sig berättat om Jeanne d'Arcs heroism eller amerikanska om Paul Reveres midnattsritt; alla har vi rätt till en Robin Hood eller Wilhelm Tell eller två. Aningen mer besvärande är att få veta att den nya ryska historiehandledningen berättar att "medlemskap i klubben av demokratiska stater innebär att ge upp en del av ert nationella självbestämmande till USA" och andra likartade valfria lektioner i nutidshistoria som antyder för ryska ungdomar att de står inför mörka utländska krafter.

Vad betyder allt detta? Om oljepriserna kollapsade - om grisar började flyga - skulle Putins ansträngningar att skapa en rysk nationalistisk renässans kanske också falla ihop. Men det råder inga tvivel om enhetligheten i denna plan att återupprätta rysk stolthet och styrka uppifrån och ned, och nedifrån och upp.

I ett längre perspektiv kommer nog den nuvarande gatuagitationen mot Storbritanniens ambassadör och nedrivningarna av den estniska flaggan att bli obskyra fotnoter i historien. I kontrast kan de utstuderade kampanjerna som syftar till att indoktrinera den ryska ungdomen och till att skriva om historien i detta stora men fruktansvärt oroliga land som de ska ärva mycket väl bli betydligt mer betydelsebärande för hur allas vårt 21:a århundrade kommer att se ut.

Paul Kennedy
översättning: Anders Forsberg