Kaos i Pakistan

benazir_bhutto.jpg

Kaos i Pakistan

Spelet inför det kommande presidentvalet i Pakistan är i full gång. Men den politiska luften blir allt svårare att andas, och general Pervez Musharraf klamrar sig allt mer desperat fast vid makten under det att attentat, militära upprensningsaktioner och politiska tjuvnyp avlöser varandra.

Häromveckan avvisades prompt den pakistanske politikern och tidigare presidenten Nawaz Sharaf från flygplatsen i Karachi när han återvände till hemlandet efter åtta års landsflykt. Några dagar senare meddelade en annan före detta president, Benazir Bhutto, att hon skulle återvända från sin brittiska exil den 18 oktober, enligt uppgift för att "återupprätta demokratin".

Pakistan, en av världens folkrikaste stater och den enda muslimska kärnvapenmakten, är i kaos. I juli gick landets säkerhetsstyrkor till attack mot den Röda moskén i Islamabad och dödade den integristiska mullan Abdur Rashid Gazi och ett hundratal elever vid moskéns koranskola. Sedan några år tillbaka saknar regeringen kontroll över stora delar av landet, främst områdena i nordväst, gränstrakterna till det likaledes okontrollerade Afghanistan, och förra torsdagen lyckades en självmordsbombare ta sig in i matsalen hos Kararenheten - ett av säkerhetsstyrkornas elitförband - och spränga sig själv och 15 officerare i luften. Inte ens militärens mest omgärdade säkerhetszoner går längre säkra.

Vad är det som händer, och har hänt, i Pakistan, de "rättroendes land"?

- På sitt sätt är det omöjligt att veta, säger journalisten Börje Almqvist, eftersom ingen som vet berättar något.

Sedan 1999, när generalen Pervez Musharraf tog makten i en militärkupp och proklamerade sig själv president, har det pakistanska samhället sönderfallit, folkflertalets köpkraft runnit som sand mellan fingrarna - inflationen på basvaror ligger på närmare 10 procent, hittills i år -, många drömmer om ett bättre liv i Västeuropa eller USA, och folk med möjligheter ger sig också av, utbildningsväsendet har överlämnat initiativet till huvudsakligen integristiska koranskolor, de berömda "madrasas", som förvandlats till plantskolor för våldsbenägna unga män som inte har mycket annat att erbjuda än sina egna liv; i flertalet av alla de internationella terrordåd som utförts sedan den 11 september 2001 har det funnits en pakistansk länk.

Situationen i de så kallade FATA-områdena (Federation Administrated Tribal Areas), där självutnämnda lokala ledare håller omkring 200 000 pakistanska militärer i schack, är i det närmaste laglös, och militärens förfall i korruption har för länge sedan upphört att vara en hypotes.

- I samband med kuppen 1999 fanns det militärer som varnade för att lägga sig alltför mycket i politiken och för risken att bli korrumperade. Det förefaller som om den varningen besannats, säger Almqvist.och ändå var det just korruptionen i den politiska klassen som föranledde kuppen. Nawaz Sharaf, ledaren för Pakistans muslimska förbund, som avvisades häromdagen, anklagas av polisen för att illegalt ha tillförskansat sig 31,5 miljoner dollar i olika operationer. Benazir Bhutto, den muslimska världens första kvinnliga president (1988-1990 och 1993-1996) fick sina tillgångar i landet, omkring 1 500 miljoner dollar, frysta efter kuppen. Att hon nu kan förhandla med Musharraf om att återvända och med sitt parti PPP (Pakistans folkparti) ställa upp i nästa parlamentsval, kan knappast tolkas som annat än ännu ett svaghetstecken från regeringens sida. En inte oäven del av befolkningen tolkar hennes försök mer som ett sätt att åter komma i besittning av sin förmögenhet, än som en osjälvisk akt för att träda i demokratins tjänst.

Musharraf, i folkmun känd som "Busharraf" efter att ha allierat sig med USA i kampen mot terrorismen, har på senare år navigerat sig in i ett blåshål som det tycks honom mycket besvärligt att komma ut ur. Visserligen ställdes han mellan svärdet och väggen av USA i samband med jakten på talibaner och terrorister efter den 11 september 2001, men metoden att använda sig av hårda militära nypor mot folkligt missnöje tycks fungera ungefär lika illa i Pakistan som det gjort i Irak.

Dessutom har han hamnat på kollisionskurs med landets högsta domstol. I mars avsatte han domaren Iftijar Chaudry för att denne ifrågasatt Musharrafs rätt att ställa upp i presidentvalet utan att avsäga sig sin militära rang. Chaudry återinsattes senare och deltog i högsta domstolens beslut att låta Sharaf komma tillbaka, ett beslut som Musharraf alltså gick emot genom att deportera honom.

Det är osäkert om Musharraf ens längre har kontroll över sin egen militär och säkerhetstjänst, som länge arbetat tillsammans med religiösa militanta grupperingar, först i Afghanistan på 1980-talet under den sovjetiska ockupationen, och senare i gränskonflikten med Indien i Kashmir.

En återgång till demokrati är ett nödvändigt villkor för att Pakistan ska komma ut ur återvändsgränden - det skulle öppna för möjligheten att politikerna kan ställas till svars för sina handlingar - men frågan kvarstår om det är ett tillräckligt dito.

Anders Forsberg