Marocko – mellan upplyst despoti och demokrati

marocko.jpg

Moskén Hassan II i Casablanca, Marocko. Foto: Peter Cullen

Marocko – mellan upplyst despoti och demokrati

Alltmedan Algeriet i veckan skakats av två allvarliga bombdåd - det ena mot landets president Abdelaziz Bouteflika, som knappt undkom - avhöll grannlandet Marocko ett parlamentsval som klart påvisade skilsmässan mellan väljarkåren och den politiska klassen.
valet till marockos lagstiftande församling i veckan förflöt utan incidenter, men bjöd icke desto mindre på två överraskningar. Mest uppseendeväckande var det låga valdeltagandet. Endast 37 procent av de 15 miljonerna röstberättigade brydde sig om den demokratiska ritualen. Särskilt oroande är att man trots omfattande kampanjer inte lyckats locka de yngre; regeringen hade hoppats på 3 miljoner nyregistrerade väljare, men lyckades inte komma upp i ens hälften.
Själva resultatet var också oväntat. Det segertippade PJD (Rättvisa och Demokrati), ett moderat islamistparti, fick endast 47 av parlamentets 325 platser, fem fler än förra gången det begav sig 2002, medan det gamla nationalistpartiet Istiqlal, som en gång ledde kampen mot kolonialmakterna Frankrike och Spanien, fick 57 och befäste därmed sin position som ledande parti i den koalition som styrt landet de senaste fem åren.

Koalitionen består, vid sidan av Istiqlal, av socialistpartiet USFP samt fem andra mindre partier, bland dem de forna kommunisterna. Men medan vänstern - som länge var förbjuden - således tillåtits komma in i den politiska värmen, hålls mer radikala religiösa strömningar utanför. Landets kanske starkaste politiska rörelse, Shejk Yacines Rättvisa och välgärning, ett religiöst parti som tar sin inspiration från den sufistiska traditionen och därmed är motståndare till allt våld, tolereras som social rörelse men tillåts inte ställa upp i val.

En del av apatin kan förklaras just med att politisk islam har en stor potentiell väljarkår vars partier är förbjudna. En annan lika utbredd uppfattning är att de traditionella partier som sitter vid makten förfallit i en så djup korruption att väljarna inte längre ids rösta på dem.

En tredje orsak är att parlamentets makt är tämligen kringskuren. Marockos verklige härskare är kung Muhammed VI. Det är kungen som tillsätter premiärministern, och utövar en bläckfiskliknande kontroll över landets politiska liv, så till den grad att parlamentet snarare är en rådgivande än lagstiftande församling; inga lagar går igenom som inte godkänns av kungahuset. Trots en lovande demokratisering under Muhammed VI:s första år efter tillträdet 1999 har reformerna sedan avstannat.

I bakgrunden hotar ett folkligt missnöje, som Marocko delar med andra muslimska länder i Nordafrika och Mellanöstern, vilket tagit sig uttryck bland annat i framgångar för Muslimska brödraskapet i Egypten och Hamas i Palestina. Grannlandet Algeriets tidigare inbördeskrig - som krävde över 100 000 människoliv - finns också färskt i minnet. Det bottnade i liknande konflikter, där korrumperade ledare roffade åt sig på folkflertalets bekostnad, vilket ledde till att många sökte sig till militanta islamistiska rörelser. I veckan genomfördes dessutom två attentat i Algeriet, som uppammat mörka skuggor från kriget. 30 personer miste livet i en attack mot en flottbas, och ytterligare 20 i en självmordsbombning av en folkmassa som väntade på president Bouteflika.

Slutligen finns också attentatet i Casablanca 2003, där 45 människor miste livet när en extrem islamistisk grupp detonerade en bomb på en populär restaurang.

I syfte att kanalisera missnöjet, och dämpa mer radikala former av islamism, tillät kungen PJD att organisera sig kring högst modesta krav - partiet vill på intet sätt införa några sharia­lagar och dess generalsekreterare, Saadeddine Al-Othmani, är nära bekant till kungahuset. Han ogillar epitetet "islamist" och vill helst likna sitt parti med Europas kristdemokrater, ungefär som turkiska AKP.

Valresultatet - det låga valdeltagandet kombinerat med de traditionella partiernas fortsatta maktinnehav - tyder på att strategin misslyckats, en strategi som för övrigt fått stöd av amerikanska intressen på jakt efter andra modeller än Irak för sin utrikespolitik i den muslimska världen.

Det faktum att allt fler marockaner känner sig stå utanför det politiska beslutsfattandet är olycksbådande, och i globaliseringens tidevarv inte bara för Marocko, då landet redan blivit rekryteringsbas för våldsamma grupperinga­r; bombdådet vid tågstationen Atocha i Madrid 2004 utfördes huvudsakligen av marockanska medborgare.

Återstår att se om Muhammed VI är den upplyste monark han vill framställa sig som, och på egen hand förmår omforma det politiska landskapet.

Anders Forsberg