Mordförsöket på Palestina

palestina.jpg

"Den israelisk-amerikanska strategin för Palestina är nu kristallklar: att upphäva folkviljan (i detta fall som den uttryckts genom demokratiska val), utplåna allt motstånd (i detta fall Hamas, jämte alla civila som skulle kunna hamna i vägen), att ordna fram ett landsförrädiskt ledarskap (Fatah och Mahmoud Abbas), att fördriva och om nödvändigt döda så många människor som den internationella opinionen tillåter och i slutändan tömma Palestina på majoriteten av palestinier." Foto: Kreicher

Tankar om
Mordförsöket på Palestina
Elliott Abrams sirénsång

Kathleen Christison arbetade under 1960- och 70-talen inom CIA men har med åren kommit att bli allt mer kritisk gentemot den amerikanska utrikespolitiken. Särskilt Palestinakonflikten har tilldragit sig Christisons intresse, och hon har skrivit flera artiklar och två böcker, Perceptions of Palestine och The Wound of Dispossession, på temat.

"Kupp" är det ord som allmänt används för att beskriva vad som hände i Gaza i juni när Hamasmilisen besegrade Fatahs beväpnade säkerhetsstyrkor och jagade ut dem från Gaza.
Men, som så ofta är fallet med det manipulativa språk som används i konflikten mellan palestinierna och Israel, så är terminologin i detta fall förvänd. Hamas var palestiniernas lagligt konstituerade, demokratiskt valda regering, så till att börja med iscensatte inte Hamas någon kupp, snarare var de ett mål för en kupp som planerades gentemot dem.
Vad mer är: kuppen - som misslycka­des i Gaza men i det stora hela hade framgång när den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas, handlande i strid med palestinsk lag, ryckte loss Gaza, upplöste den palestinska enhetsrege­ringen under ledning av Hamas och utnämnde en ny premiärminister och en ny regering - var USA:s och Israels verk.
Fatahs attacker mot Hamas i Gaza initierades genom hugskott kläckta av USA och Israel och genomfördes med vapen och träning som tillhandahölls därifrån. Ingen tycks göra någon hemlighet av det. Genast efter att Hamas vann valen till den lagstiftande församlingen i januari 2006 sammanträffade Elliott Abrams, som styr den amerikanska israelpolitiken från sin ledande position i det nationella säkerhetsrådets stab, med en grupp palestinska affärsmän och talade öppet om nödvändigheten av en "hård kupp" mot Hamas. Enligt närvarande palestinier var Abrams "orubblig" i sin beslutsamhet att driva bort Hamas.
När de palestinier som vid mötet förespråkade en överenskommelse med Hamas i stället för konfrontation, uppmärksammade att Abrams plan skulle alstra mer lidande och även svält bland Gazas redan utarmade befolkning, avfärdade Abrams deras oro genom att hävda att det inte skulle vara USA:s fel om det inträffade.
Abrams har arbetat med sin kupp­plan sedan dess tillsammans med sina vänner i Israel. Som en del av denna plan uppmanade USA även Abbas - återigen utan att göra någon hemlighet av det - att upplösa den samlingsregering bestående av Fatah och Hamas som bildades i mars detta år, bilda en ny regering och kräva nyval. Abbas tillmötesgick USA:s krav med generande beredvillighet efter att Hamas lagt beslag på Gaza. I ytterligare en godtycklig tumskruvsåtdragning har han vädjat till I­srael om att öka trycket på Hamas i Gaza genom att ställa in energileveranserna till Gazas kraftverk och hålla gränspassagen vid Rafah stängd så att ingen av de tusentals palestinier som väntar vid gränsen för att få återvända hem ska ha möjlighet att göra det. FN:s
Nu avgående Mellanösternsändebud, Alvaro de Soto, vars slutrapport om sina två år i Palestina-Israel nyligen läcktes till pressen, beskriver hur Abrams och en kollega på utrikesdepartementet, viceminister David Welch, omedelbart efter Hamas seger hotade med att inställa USA:s ekonomiska bidrag till FN om FN inte gick med på att skära ner "Kvartettens" ekonomiska bidrag till den Palestinska Myndigheten ("Kvartetten" består av FN, USA, EU och Ryssland). De Soto beskriver även ett spefullt amerikanskt gensvar på strider mellan Hamas och Fatah. USA, säger han, arbetade helt klart på att driva fram denna konfrontation, och vid ett möte mellan sändebud från Kvartetten hoverade sig den amerikanske delegaten: "Jag tycker om det här våldet, det innebär att andra palestinier gör motstånd mot Hamas."
Den israelisk-amerikanska strategin för Palestina är nu kristallklar: att upphäva folkviljan (i detta fall som den uttryckts genom demokratiska val), utplåna allt motstånd (i detta fall Hamas, jämte alla civila som skulle kunna hamna i vägen), att ordna fram ett landsförrädiskt ledarskap (Fatah och Mahmoud Abbas), att fördriva och om nödvändigt döda så många människor som den internationella opinionen tillåter och i slutändan tömma Palestina på majoriteten av palestinier. De i strategin inblandade personerna och organisationerna har ändrats från tidigare skeden, men i allt väsentligt har detta varit Israels strategi från begynnelsen.
Bushadministrationen sätter i efterdyningarna av Hamas maktövertagande i Gaza en vacker ansiktsmask på denna strategi och försöker lura palestinierna genom tomma favörer till Abbas och Fatah. - - - De löften som Bush och hans nykonservativa schackrare, under ledning av Elliott Abrams, ger är en sirénsång som håller fram en falsk förhoppning om att Abbas kapitulation inför amerikanska och israeliska lockmedel kommer att medföra en rättvis fred och en rättvis lösning av de frågor som är mest angelägna för palestinierna. Visionen om "en fredlig stat som kallas Palestina" som USA tycks utlova är en bluff, bestående av kanske 50 procent av Västbanken (men endast 10 procent av det ursprungliga Palestina) uppdelat i osammanhängande segment, i avsaknad av någon verklig oavhängig­het eller självständighet, utan någon huvudstad eller någon rättvisa för palestinska flyktingar. - - -
Varje palestinskt svar, och varje israel­isk mordaktion som världen i stort inte bryr sig om, möjliggör för Israel "att initiera större massmördaroperationer i framtiden", skriver den israeliske historikern Ilan Pappe. I nuläget har inbördes palestinska stridigheter, som underblåsts av lsrael och USA, skänkt Israel ett andrum, i och med att inbördesstriderna i allt väsentligt gör Israels jobb åt dem. Men Israel står berett att vålla mer ödeläggelse och död närhelst det behagar göra så. Återigen fastslår Pappe att det enda sättet att hindra Israel är genom en kampanj av bojkotter, avbrytande av samarbete och sanktioner - det enda sättet för att kapa "syretillförseln till 'västlig' civilisation och allmän opinion" av vilken Israel är beroende. Endast sådana yttre påtryckningar, tror han, kan möjligen omintetgöra förverkligandet av Israels "framtida strategi för att eliminera det palestinska folket". - - -
Är denna avgrundsliknande palestinska situation ett förebud om vad som kommer att hända? Palestinierna är söndrade på ett suici­dalt sätt; en fraktion av ledarskapet uppvaktar desperat sina förtryckare, medan den andra står stark i motståndet men är allvarligt isolerad; Gaza är utarmat och fångat i en fälla; Västbanken ligger hjälplöst på rygg, öppen för territori­erövande gamars hackande; och ingen, absolut ingen, i världssamfundet tycks vara beredd att på något seriöst sätt ingripa, att uppmana till återhållsamhet från Israels sida, att motsätta sig det obetingade amerikanska stödet till Israel, att erkänna Palestinas lagligt konstituerade regering, eller ens erbjuda meningsfullt stöd till palestinierna. Är detta visionen om palestiniernas kommande tjugo år? De flesta israeliska och amerikanska policymakers hoppas det. Detta är ett Palestina format i Bushadministrationens nykonservativa laboratorier, en del av "födslovärkarna" i ett nytt Mellanöstern, ett Mellanöstern som man föreställt sig det i Vita Husets och Utrikesdepartementets korridorer, totalt dominerat av Israel, fullt av underdåniga arabiska regimer (i den nya erans jargong kallade "moderata") eller, där de "moderata" inte blir förhärskande, ett Mellanöstern nedsjunket i en oupphörlig USA-anstiftad krigföring.
Och här inträder Elliott Abrams på scenen, de neokonservativas Dr Frankenstein och den högt uppsatte i praktiken iscensättande skaparen av mycket av det kaos som nu råder i Mellanöstern. Även om han inte var en av huvudarkitekterna bakom Irakkriget så var Abrams, som har varit den ledande Mellanösternrådgivaren inom Nationella Säkerhetsrådets stab under större delen av Bushadministrationseran, en del av den pro-israeliska neokonservativa klick som gjorde upp planerna för och genomdrev kriget. Det var han som förespråkade och nu i stort sett har lyckat­s genomföra den "hårda kuppen" mot Hamas. I samarbete med vicepresident Dick Cheneys Mellanösternrådgivare David Wurmser, en annan rabia­t Israel­understödjare, och med Cheney själv, stödde Abrams fullt ut, och kan ha givit Israel klartecken för, deras krig mot Hizbollah i Libanon förra sommaren. Detta år, enligt Seymour Hersh på The New Yorker och andra, har Abrams varit en nyckelfigur bakom de strider som ägt rum vid flyktinglägret Nahr al-Bared i norra Libanon; den sinnessjuka planen, som iscensatts i samverkan med några saudiska individer, några mäktiga högerkristna i Libanon, och åtminstone indirekt med Israel, har bland annat inneburit ett beväpnande och uppmuntrande av extremistiska sunnimiliser i Libanon i syfte att försvaga det shiitiska Hizbollah, liksom Iran och Syrien. Slutligen är det närmast självskrivet att Abrams, återigen enligt Hersh, har blivit en ledande förespråkare för ett angrepp på Iran, och han har drivit på Israel för att attackera Syrien. - - - Ingen bör vara förvånad över att Abrams varit delaktig i att skapa Mellanösterns kaos och aktivt arbetar för sönderstyckandet och snöpandet av den arabiska världen. Han gjorde liknande saker i Centralamerika innan han ertappades med att ljuga inför Kongressen under Iran-Contras-utredningen och tillfälligt förlorade inflytande. Mer relevant är ändå att bekymmer för hur Israels intressen bäst ska tillvaratas och en extrem högeragenda länge har motiverat Abrams handlingar. Han är svärson till två av de ursprungliga nykonservativa och två av de mest högröstade högervridna Israel­understödjarna, Norman Podhoretz och Midge Decter. Om hans släktinga­r inte skulle vara nog komprometterande för honom så har Abrams, såväl i som utom tjänsten, varit mycket frispråkig och stått i motsatsställning till snart sagt varje fredsprocess och någon form av uppgivande av Israels territoriala fordringar.
Under tidigt 1990-tal var han, enligt en profil i The New Yorker 2003, en av medgrundarna till The Committee on U.S. Interests in the Middle East, som tog ställning mot några territoriala eftergifter från Israel, och senare under samma årtionde var han en hård kritiker av Osloprocessen.
Han har om den första palestinska Intifadan, som förutom stenkastande knappast inbegrep några våldshandlingar, sagt att den inte endast var ett "uppror" utan även innebar "terrorvåld" mot israeler. Sedan han kom till Nationella Säkerhetsrådets stab har han gjort det allmänt känt att han drivit på administrationen för att kraftfullt understödja Israel. Han har även gjort föga hemlighet av sina bestämda anti-palestinska åsikter. Den manöver som placerade Abrams i NSC-staben är långt värre än att låta räven styra hönshuset - därigenom gjordes den pro-israeliske lobbyisten par excellence, en känslomässigt argumenterande advokat för Israel, ansvarig för utformningen av politiken med avseende på en konflikt av väldig betydelse för amerikanska nationella intressen i en värld långt bortom Israel.

Av utrymmesskäl kan inte hela Christisons text Thoughts on the Attempted Murder of Palestine återges här. Den engelska fulltextversionen kan läsas på bland annat counterpunch.com.

Kathleen Christison, före detta CIA-analytiker.