Bangladesh mörka vatten

bangladesh4.jpg

Bangladesh mörka vatten

Bangladesh, liksom delar av Indien, har de senaste veckorna drabbats av omfattande översvämningar där miljoner människor tvingats lämna sina hem i en kollektiv mänsklig tragedi av oerhörda dimensioner. Omfattningen av katastrofen har även drabbat ekonomin och priset på matvaror har skjutit i höjden, vilket lett till protester mot den militärt stödda övergångsregering som styr landet. Landets studenter, vars demonstrationer störtat tidigare regeringar, har återigen tagit gatorna i besittning, och regeringen svarade i veckan med utegångsförbud. Den bangladeshiska författaren Tahmima Anam pläderar här för en återgång till demokrati som en förutsättning för en lösning på problemen.

I augusti 1947 hade arkitekterna av det självständiga Sydasien ingen aning om att de lade grunden för tillblivelsen, inte av två, utan av tre länder. Mohammed Ali Jinnahs tvånationsteori visade sig vara förelöparen till tre nationer – Indien, Pakistan och, senare, Bangladesh. Och om Indien byggdes efter sekulära riktlinjer och Pakistan i enlighet med religiös enhetlighet, skapades Bangladesh av det bengaliska folkets språkliga och kulturella nationalism. Bangladesh grundare var också intresserade av en annan idé, en som vid tidpunkten ännu inte slagit rot i Pakistan: demokrati. Mellan uppdelningen av Indien 1947 och Bangladesh tillkomst 1971 kämpade Pakistan för att etablera demokrati, alltmedan makten övergick från den ena militära ledaren till den andra.

När Bangladesh föddes lovade vi oss själva högtidligt att göra bättre ifrån oss. Sedan självständigheten 1971 har Bangladesh strävat efter att upprätta demokratiska institutioner som skulle kunna stå emot utmaningar som fattigdom, globalisering, klimatförändringar, korruption och det handikapp det innebär att vara ett ungt land i en värld av etablerade militära och ekonomiska makter. Men i betydligt större utsträckning än vår granne Indien har Bangladesh politiska ledarskap haft svårigheter med demokratin. Gång efter annan har armén tvingat sig fram till makten. Det mest långvariga exemplet var diktaturen under general Hoosain Mohammed Ershad, som styrde Bangladesh under nio år, förstörde våra embryoniska institutioner och skapade grundvalarna för den galopperande korruptionen som sedan dess stäckt nationen. Ershad störtades från makten 1991 genom massprotester och en folklig aktivistkampanj, och sedan dess har tre allmänna val hållits i landet. I tre på varandra följande val har vi haft en stor och entusiastisk valmanskår som förebådat fritt valda regeringar och representativa parlament. Även om vi varit gröngölingar och stundtals snubblat har vi förståeligt nog varit stolta över vår nyvunna demokrati.

Men vår demokrati har varit allt annat än perfekt. Under de senaste 15 åren har varje parti vid makten brutalt bekämpat oppositionen; som motåtgärd har oppositionen bojkottat parlamentet, ibland under flera år. Och det värsta av allt är att våra politikers ansvarstagande har urholkats i takt med att korruption, snikenhet och uppseendeväckande förakt för de politiska uppgifterna ökat kontinuerligt. Dessa trender var utgångspunkten för händelserna som ägde rum i januari 2007, när det politiska landskapet i Bangladesh förändrades dramatiskt. I stället för att med tillförsikt se an ett fjärde tillfälle att utnyttja våra demokratiska rättigheter insåg vi att detta val hade planerats och organiserats i syfte att det sittande partiet skulle vinna. Efter ett flertal protester mot valkorruption som leddes av oppositionen inom Awami League tog en militärt stödd provisorisk regering över makten och lovade att rensa upp det politiska landskapet och hålla fria val. Trots att de som ledde denna förändring var klädda i uniform stödde vi dem, eftersom vi utan dem skulle ha fått ett förfuskat val. Och när de började arrestera korrupta politiker, tjänstemän och affärsmän som kommit att tro att de stod över lagen fortsatte vi att stödja dem, eftersom det var dessa människor som hade varit källan till det institutionella förfallet och vi ansåg att det var gott att de hölls ansvariga för sina handlingar. Den militärt stödda övergångsregeringen har inlett ett antal reformer, såväl valtekniska som byråkratiska och institutionella. Den har också tvingat fram reformer inom de politiska partierna, som inlett noggranna undersökningar av sina medlemmar. Men det är ett faktum att dessa reformer inte ägt rum i ett demokratiskt ramverk, vilket gör att upprätthållandet av dem är omgivet av frågetecken.

Vi har en icke vald, militärt uppbackad regim som åtagit sig uppgifter utan vederbörlig de åligga vårt politiska ledarskap. Enda sättet att garantera demokratins överlevnad i Bangladesh är att militären gör vad den lovat: arrangerar allmänna val och drar sig tillbaka till sina baracker. Om inte, även om militären rensar upp det politiska landskapet, även om de arresterar alla korrupta politiker, även om de beslagtar alla illegala tillgångar och jämnar alla byggnader som byggts med svarta pengar med marken, vilka kommer då att bli våra nya demokratiska ledare? Vem kommer det att finnas kvar att tro på? Bara de som tog makten i första skedet: armén. Om de inte överlämnar makten till valda ledare kommer armén att utvecklas till den starkaste kraften i Bangladeshisk politik. Och en segerrik armé, det har historien lärt oss otaliga gånger, är farlig.

Under tiden, som i alla allvarligare fall av politisk eller institutionell instabilitet, är det de fattiga som betalar det högsta priset. Översvämningarna från monsunen som drabbat Bangladesh är bland de värsta under senare år. Miljoner bybor är strandsatta på taken av sina hem, i väntan på hjälpsändningar, mat och rent vatten. Regeringen har gjort självsäkra uttalanden om tillgången till mat och om sina åtaganden att tillhandahålla katastrofhjälp. Men som alla i Bangladesh vet kan staten inte göra mycket för att nå ut till landets alla avlägsna hörn. För att nå dit har de alltid varit beroende av de politiska partiernas gräsrötter. Under det nuvarande förbudet mot politisk aktivitet saknar partierna den frihet de behöver för att nå fram till sina valdistrikt på den Bangladeshiska landsbygden. Hjälpinsatserna mot översvämningarna har ännu inte börjat hejda vågen av hunger, sjukdom och hemlöshet. i all sin tragik påminner oss översvämningarna om vikten av demokratisk politik i ett land där behovet av demokrati för en huvudsakligen illitterat befolkning ifrågasatts upprepade gånger. Vi behöver en rik och väl fungerande demokrati, inte i syfte att tillhandahålla trovärdighet till ett korrupt politiskt system, utan för att försäkra oss om att staten handlar och finns till för alla medborgare, rik, fattig, skyddad eller hemlös.

Tahmima Anam
översättning · Anders Forsberg

Tahmima Anam föddes i Dhaka, Bangladesh, 1975. Hon är doktor i socialantropologi vid Harvard University och bor i London. Hennes debutroman, A Golden Age publicerades tidigare i år och har fått strålande recensioner.