Media och misstroendevotum

imp2.jpg

Media och misstroendevotum

Amerikansk politisk debatt är ofta betydligt mer nyanserad och genomträngande än de bilder av den som filtreras till europeiska medier. Ett av skälen är att mittfåran i den amerikanska mediaindustrin - som är den som rapporteras om av europeiska journalister - har en egen agenda, som inte alltid reflekterar den politiska verkligheten i landet.

Ett exempel är den debatt om ett eventuellt misstroendevotum mot president George W. Bush som förts på många håll i det amerikanska samhället, även på hög politisk nivå.

Den 28 april samlades 1.500 människor på Ocean Beach i San Francisco för att med sina kroppar skriva ut orden "Impeach Now" ("Misstroendevotum nu"), i representanthusets talman, Nancy Pelosis, valdistrikt.

Före valet i november 2006 gjorde Pelosi ett magplask genom att säga att ett misstroendevotum mot president George W. Bush "inte är aktuellt" (Washington Post, 12/5 2006). Ett antal skandaler senare - domen mot Libby, den misslyckade "upptrappningen" i Irak, utrensningen bland amerikanska delstatsdomare och försvunna e-postmeddelanden i Vita Huset - har folk över hela landet börjat ta initiativ till egna misstroendeförslag.

Men "misstroende" finns knappt i landets större medias ordböcker; i de få fall det tas i bruk följs det vanligtvis av förlöjliganden, avfärdanden och förnekelser.

Kommentatorerna uttryckte sin chock när Rosie O'Donnell vågade nämna det på View (29/3 2007) genom att fråga: "Vad måste man göra för att få ett misstroendevotum mot sig i det här landet? Vad måste man göra?" Hon skulle kunna ha tillagt: Vad måste man göra för att få nyhetsmedia att diskutera ett misstroendevotum?

O'Donnell är inte ensam om att intressera sig för misstroende. 39 procent av väljarkåren är fördelaktigt inställd till ett misstroendevotum mot presidenten, enligt kolumnisten och opinionsundersökaren Matt Towery i konservativa Townhall.com (8/5 2007). InsiderAdvantage/Majority Opinion har funnit att bara 55 procent är emot och den "stora nyheten" är att 42 procent av icke partitrogna är för ett misstroendevotum. Före detta republikanen Bob Barr från Georgia berättade för Townhall att han och andra som drev misstroendekampanjen mot president Clinton aldrig hade upplevt så höga siffror till förmån för en misstroendeomröstning.

Helgen runt den 28 april organiserades demonstrationer på 125 platser, bland annat Seattle, Minneapolis, Boston, Honolulu och Memphis. Den 20 april antog senaten i Vermont med 16 röster mot 9 en icke bindande resolution till stöd för ett misstroendeförfarande. Den 1 mars anordnade staten Washingtons senat förhör angående SJM 8016, vilket innebär en formell anmodan om en undersökning av delstaternas rättigheter i samband med representanthusets misstroendeförfarande. Mängder av byar och städer antog resolutioner, som även om de inte är bindande, uttrycker folkligt missnöje.

En borgmästare från en "röd stat", Rocky Anderson från Salt Lake City, har rest runt i landet och talat för ett misstroendevotum. I Situation Room (CNN, 19/3 2007) förklarade han:

imp1.jpg

Ocean Beach, San Francisco, CA - April 28, 2007. Foto: David B Page

Senator Chuck Hagel, republikan från Nebraska och en inflytelserik medlem av senatens utrikesutskott har sagt att "det finns sätt att hantera en president" (This Week, ABC, 25/3 2007) och i tidskriften Esquire utvecklade han tanken: "Man kan förklara sitt misstroende mot honom (Bush) och innan vi sett slutet på det här kommer vi kanske att få uppleva uppmaningar om ett misstroendevotum". John P. Murtha, demokrat från Pennsylvania i representanthuset och nära rådgivare till Pelosi, väckte också uppseende med sitt uttalande att ett misstroendeförfarande är ett sätt på vilket kongressen kan "påverka" presidenten (Face the Nation, CBS, 28/4 2007).

Den demokratiske presidentkandidaten Dennis Kucinich, från Ohio, krävde ett misstroendevotum mot vicepresidenten Dick Cheney den 24 april. Den 10 maj sade Lawrence Wilkerson, före detta förstesekreterare i utrikesminister Colin Powells administration, till National Public Radio, att en misstroendeundersökning vore något Kongressen rimligen borde genomföra.

Ändå har även noggranna läsare av större media svårt att hitta en diskussion om allt detta - misstroendevotumet tycks inte ingå i arbetsuppgifterna.

I New York Times (NYT) måste man lusläsa minnesordet över Molly Ivins (1/2 2007) där Katherine Q. Seelye påpekade att kolumnisten hade förordat ett misstroendevotum mot Bush. Tidningen har inte recenserat en enda av de fem nyligen utkomna böckerna om ett misstroendevotum mot Bush (av vilka undertecknad varit medförfattare till en) eller publicerat en enda debattartikel.

NYT kan hållas till godo för att ha publicerat en debattartikel (3/5 2007) och en ledare(12/5 2007) som pläderade för ett misstroendevotum mot USA:s justitieminister, Alberto Gonzales, efter att han sparkat ett antal delstatsdomare.

Men när det kommer till Vita huset tycks NYT nyhetsbevakning hamna i kategorin "98 ord eller färre". 98 var antalet ord som förvisades till sektionen "Inrikes information" om Kucinichs resolution (24/4 2007) Det fanns inte plats att citera Kucinich, men 36 ord tilldelades Cheneys talesperson, som sade att vicepresidenten "ägnar sin kraft åt vårt lands allvarliga frågor". Ett misstroende är med andra ord inte ett seriöst ämne.

NYT lyckades också pressa fram ytterligare 98 ord i "Inrikes information" om beslutet i Vermont (21/4 2007). Tidningen använde 87 ord till processen i staten Washington, där borgmästare Anderson förekom och följde upp - inte med en politisk diskussion - utan med en "älskar/älskar inte-profil av Anderson (22/3 2007). Det ledde Salt Lake Tribune att publicera artikeln "Tiden är inne för en lektion om misstroendevotumet" av rättsprofessor Ed Firmage (27/4 2007) som gick igenom misstroendeförfarandets historia, teori, språk och argument.

Tonen i rapporteringen sattes i december, i en debattartikel av historieprofessor David Greenberg (Washington Post, 3/12 2006) som hävdade att Bush var långt ifrån lika dålig som Nixon. "Något som liknade ett landsomfattande konsensus växte fram" om nödvändigheten att avlägsna Nixon, skrev Greenberg, och att "ingen sådant konsensus existerar för ett misstroendevotum mot Bush."

Men det konsensus Nixon hade emot sig uppträdde först efter fem månaders undersökning av representanthusets rättsliga kommitté, komplett med delgivanden, edsvurna vittnesmål och med en personal om 100 personer. När kommittén godkände tre texter för misstroendevotum 27-29 juli 1974 försvarade fortfarande en tredjedel av kommitténs medlemmar Nixon. Ett konsensus nåddes först några dagar senare, när USA:s högsta domstol beordrade Nixon att släppa bandupptagningar som innehöll presidentens förbannelser, och Nixon avgick.

Då ingen undersökning företagits om Bushadministrationen är en jämförelse inte korrekt. Emellertid placerar allmänhetens "konsensus" om Bush i närheten av den allmänna uppfattningen man hade om Nixon när denne fick gå. Enligt en opinionsundersökning av Harris från den 20-23 april, 2007, hade 28 procent av amerikanerna en positiv inställning till Bush. I augusti 1974, när Nixon avgick, var samma siffra 24 procent, och vid tidpunkten för ett "konsensus" hade Nixon lägre siffror för ogillande (66 procent) än Bush (70 procent).

I samma opinionsundersökning från i april hade Cheney bara 25 procents gillande. När Kucinich meddelade representanthusets resolution 333 anmodade emellertid Dana Milbank på Washington Post (25/4 2007) Kucinich att "ta kontakt med planeten Jorden" och gjorde sig lustig över hans längd ("kanske 5 fot, 6 tum lång med skor på sig") och hans hår ("som tyngs av brylkräm"). Milbank uppmärksammade överhuvudtaget inte substansen i argumenten.

Milbanks lågvattenmärke korrigerades en vecka senare av kolumnistkollegan Richard Cohen (Washington Post, 2/5 2007). "Kongressledamotens argument är övertygande", skrev Cohen. Han höll visserligen inte med om nödvändigheten av ett misstroendevotum, men tillhandahöll solid information om möjliga brott och förbrytelser mot staten, samt citerade Kucinichs anklagelse att Cheney "i akt och mening" manipulerade informationsprocessen i syfte att föra medborgarna och kongressen bakom ljuset." Ingen som läser dokumenten, skrev Cohen, "kan undvika slutsatsen att detta är en rationell seriös anklagelse".

Ingen har någonsin anklagat kabeltevens proffstyckare för att läsa dokument. Sean Hannity på Fox intervjuade Kucinich i Hannity and Colmes (22/3 2007) och anklagade företrädarna för ett misstroendevotum för att skada landet, ett tema som upprepas ofta av tyckarna på Fox. "Ser du det inte som vårdslöst, när vårt land befinner sig i krig?" frågade Hannity.

I ett program om städer i Vermont som röstat för ett misstroendevotum (O'Reilly Factor 30/1 2007), brydde sig inte Fox Bill O'Reilly överhuvudtaget om den oppositionella åsikten; i stället tog han sig an en politiker, Charles Rangel, demokrat från New York, som sade att han inte var för ett misstroendevotum. O'Reilly slängde sig över ordboken för nedsättande termer, och kallade misstroendet för "galet", "nonsens", "skvatt galet", "dumt", "vilselett", "vansinnigt", "tappat bakom en vagn", utan "ett spår av bevis", "oansvarigt" och, i tyckarmantrat, "underminering av en sittande president som befinner sig mitt uppe i ett krig". När Rangel framhärdade om rätten att uttrycka sig fritt förvandlade O'Reilly misstroendevotumet till ett terroristhot: "Det gör oss alla ont därför att det drar bort uppmärksamheten från det verkliga problemet ... islamsk terrorism."

CNN (Situation Room 24/4 2007) lät åtminstone en företrädare för misstroendevotum säga några ord. Även om Kucinich presenterades som en "lycksökare" lät Wolf Blitzer honom beskriva sin sak. Men Blitzer kunde inte låta bli att falla tillbaka till Fox regi: "Vad, herr kongressledamot, anser ni om argumentet att det här händer under krigstid och att det inte är rätt tillfälle att förklara sitt misstroende mot en sittande president?" Kucinich svarade att en konflikt förelåg även under Nixonåren och att bedrägeriet som ledde fram till kriget var en nyckelfråga i hans resolution.

I Situation Room tre veckor tidigare (26/3 2007) avrundade reportern Carol Costello avdelningen Reality Check genom att säga: "Det enda sätt president Bush kan bli utsatt för ett misstroendevotum är om han bryter mot lagen." Enligt konstitutionsexperter är detta inte sant. De påpekar att maktmissbruk och att undergräva konstitutionen är uppenbara brott som går att beivra medelst ett misstroendevotum. I alla händelser undvek Costello att nämna att företrädare för ett misstroende argumenterar att Bush erkänt att han brutit mot federala lagar om inrikes övervakning (FAIR Action Alert 30/3 2007).

I ett läge när människor behöver en vederhäftig, informativ och genomträngande diskussion om vanskötsel av presidentämbetet och om konstitutionella regler är större media helt enkelt frånvarande i debatten om ett misstroendevotum.

Artikeln är tidigare publicerad på engelska i FAIR:s mediamagasin EXTRA.

Cynthia L. Cooper

översättning · Anders Forsberg