I friska luften

van-gogh1.jpg

Självporträtt av Vincent Van Gogh

I friska luften

Den spanske filosofen Rafael Argullol gör en personlig betraktelse av Vincent van Goghs måleri, med anledning av en utställning på Fundación Thyssen i Madrid.

Ett av de mest rörande och insiktsfulla dokument som finns om det konstnärliga skapandet är de brev som Vincent van Gogh i åratal skrev till sin bror Theo. I en tid som vår, så begränsat benägen för brevskrivande, kan rikedomen och komplexiteten i ett antal intima brev till en bror vara ägnade att förvåna. Vid några tillfällen är skrivelserna till Theo från Vincent små mästerverk av litterär bekännelse, vid andra är de mycket precisa reflektioner över målarens arbete, ett område där västerlandet är särskilt fruktgivande sedan konstnärer som Piero della Francesca och Leonardo da Vinci.

I breven till Theo saknas inte referenser till konstens moraliska uppgift och förhållandet mellan måleriet och andra konstnärliga områden, särskilt med musiken, som Vincent van Gogh uppfattade som all konsts slutmål. Det tema som Van Gogh kanske mest insisterar på är emellertid det där han framhäver de konkreta, fysiska villkor som föreligger vid skapandet av ett verk. Få konstnärer har varit så minutiöst noggranna när det gäller att beskriva de vardagliga omständigheter som projiceras vid utförandet av en målning.

Vincent förklarar med all önskvärd detaljrikedom för sin bror de livets råvaror som han försöker fånga i sina tavlor. Han önskar sig vara en "målare av jordbrukare" eller en "målare av gruvarbetare", inte i meningen att måla representationer av de ena eller de andra, utan att registrera sakernas interna existens. Van Gogh intresserar sig lika mycket för utslitenhetens genealogi hos en grupp gruvarbetare, eller rynkornas förhistoria i en vedhuggares ansikte, som för timmarnas ljus eller färgernas anledningar. Mer uttryckligt: färgen och ljuset är oviktiga om deras funktion inte är att visa dessa rynkor eller denna utslitenhet.

Mot den bakgrunden är det inte någon slump att en person som Heidegger uppfattade tavlan Ett par skor, målad av van Gogh 1886 i Paris, på följande sätt: "I skons grova tyngd representeras segheten i den långa vandringen bland sjöarna och den brukade jordens fåror. [...] I lädret finns allt marken har av fukt och fett. Under sulorna slinter vägens ensamhet". I ett par skor har van Gogh målat en hel moralhistoria, som inbegriper en kamp, en smärta, en ansträngning, möjligen en frälsning.

Van Gogh hatade stoicismen, och möjligen var det därför han inte kände sig hemma i någon av sin tids artistiska rörelser. Utan ett radikalt spirituellt perspektiv saknade konsten all mening. Men perspektivet var långt ifrån varje teologisk frestelse, utan uteslutande en konsekvens av insikt och arbete. Van Gogh strider känslomässigt med må­leriet på ett sätt som är mycket likt det med vilket Migul Angelo strider med skulpturen. Hos bägge leder sökandet efter det spirituella till en sinnenas autentiskt kroppsliga kamp.

van-gogh3.jpg

Nattlig landskap med stjärnor av Vincent Van Gogh, här något beskuren.

I breven till Theo avstår Vincent från de estetiserande uppdelningarna för att inskriva sig i den våldsamma brottning som är måleriet. För att beskriva sin duk Nattkafét, målad i Arles i två olika versioner, skriver Van Gogh: "Jag har försökt att med det röda uttrycka blod och gult dövhet, ett grönt biljardbord i mitten, fyra citrongula lampor med ljus i orange och grönt. Överallt finns en strid och en antites mellan de mest skiftande gröna och röda". Kamp, strid: de är orden Vincent oftast använder sig av för att försöka förklara för sin bror vad hans konst består av, såväl när han befinner sig i Holland eller i Paris, som när han i slutet av sitt liv flyttar till Provence.

I breven står det också klart att Van Gogh inte intresserar sig för landskapet på samma sätt som vi normalt använder oss av detta ord inom måleriet. Vad som intresserar honom är landskapets moraliska bakgrund, vare sig det rör sig om "med personer", eller något mer exceptionellt som skulle uttrycka hans talang som konstnär: landskapet "utan personer" som i sig självt förvandlas till ett uttryck för det mänskliga villkoret. Få målare har med sådan kraft lyckats förflytta känslorna till naturen i ett förslag till syntes mellan kosmologi och psykologi. För van Gogh är landskapet ett porträtt och ofta ett självporträtt.

I en mycket rekommendabel utställning som för tillfället äger rum på Fundación Thyssen i Madrid, med van Goghs sista landskapsmålningar kan man uppskatta det mästerskap den holländske målaren nådde på sin vandring i den riktningen. Det är inte vansinnigt att betrakta dessa tavlor som porträtt och mer specifikt som självporträtt. Det finns faktiskt en strikt parallellism mellan färgerna som getts till omgivningen och de som förlänats själva ansiktet under den frenetiska etappen i Provence. Om Nattkafét, med sina röda, gröna och gula färger berättar om "de fruktansvärda mänskliga passionerna", talar van Goghs landskap, och särskilt de sista, om ingenting annat och vill inte tala om något annat. I Provence tycks van Gogh slutligen lyckats åstadkomma sitt länge närda ideal att konsten ska vara människan som ett tillägg till naturen.

Emellertid måste detta ideal också förstås i närmast en boxningsterminologi. Vana vid föreställningen av konstnären instängd i sin ateljé, är det språkbruk van Gogh tvingar på oss provocerande i sin sinnliga våldsamhet. Precis som Michelangelo, som bekänner för sin brevvän Vittoria Colonna att han inte kan föreställa sig skulpterandet utan närvaron av marmordammet som bryts i Carrara, upprepar Vincent för sin bror Theo att måleriet, mer än något annat, är hans egen avklädning inför naturen.

Det finns ett brev från 1888 som kan betraktas som en poetik och en principdeklaration. Vincent skriver till Theo med anledning av en målning han gjort i friska luften: "Det är omöjligt att återvända dit. Varför skulle jag förstöra henne? Jag har begett mig utomhus, mitt under mistralen, för att göra vad jag gjort. Är det ändå inte tänkandets intensitet som vi söker, snarare än penseldragets lugn? Är den lugna och ordnade penselföringen möjlig i det spontana arbetet mitt i naturen? Inte mer möjlig än i fäktningsstöten".

I de sista breven han skriver till sin bror accepterar van Gogh fullständigt naturens aktiva medverkan i det konstnärliga utförandet. Mistralen är en oroande och frigörande kraft; solen, solen från söder, är bländande och god. För den senare Vincent van Gogh, "dallrar alltid duken": konsten är en kamp i friska luften.

På samma sätt som Nietzsche antyder att man inte bör ge något som helst erkännande till ett tänkande som inte fötts i friska luften, kräver van Gogh av konsten att den andas med full lunga. Vilket är en lektion för dem som fordrar en konst som stängt in sig i livets källarhål.

text · Rafael Argullol
översättning · Anders Forsberg